Gästbloggare: Kommunikationskonsult Elli Flén

Att räta ut kurvor utan att köra i diket

Politiker och beslutsfattare anklagas ofta för att formulera sig luddigt och svävande. Tjänstemän får höra att de pratar byråkratspråk – invecklat och krångligt. Varje arbetsplats och inom varje bransch finns dessutom ett eget fackspråk med specialtermonologi, förkortningar och inside-skämt som gör det nästan omöjligt för andra att förstå vad det talas om. Av allt detta försöker journalister skapa begripliga berättelser om sakernas tillstånd. Och vad anklagas journalisterna för då? Jo, för att missförstå, för att med avsikt skriva utgående från sina egna förutfattade meningar i stället för att ta reda på fakta och för att bara allmänt lyckas rapportera allt fel.

Då jag utbildar företagsledare och organisationsfolk om hur de bäst ska få fram sitt budskap i massmedia brukar jag alltid börja med att förklara att det luddigt tänkta alltid blir det luddigt sagda. Om man inte har saken helt klar för sig själv, kommer man inte att kunna trovärdigt förklara det för andra heller.
Jag försöker naturligtvis alltid se till att jag är politiskt korrekt då jag talar offentligt. Mina år inom internationell krishantering lärde mig att en enda felsägning kunde i värsta fall leda till hatkampanj eller kravaller. Så jag lärde mig att vara försiktig. Samtidigt försöker jag alltid som professionell kommunikatör att se till att tala i klartext. Jag tar ju betalt av andra för att lära dem tala utan krångligheter och fackterminologi!

Jag har nyligen noterat att jag kanske inte har ett uppdaterat och korrekt språk då det gäller personer med funktionsnedsättning. Jag har insett – efter att ha föreläst för en handikapporganisation (sic!), att man enligt rikssvenska rekommendationer inte längre alls ska använda ordet ”handikapp”. Plötsligt blir jag osäker och det blir obekvämt att tala. Som i Kosovo då jag inte kom ihåg det serbiska namnet på en albansk by och tvingades göra flera intervjuer utan att nämna platsen vid namn alls – att nämna namnet bara på det ena språket hade varit politiskt självmord…
Jag behöver alltså lite hjälp! Vad ska man säga för att inte såra någon? Och utan att det blir obegripligt för den stora allmänheten?

Elli Flén
kommunikationskonsult

elli