Månadens bloggare är Kaisa Leka
Jag heter Kaisa Leka och är en 34-årig serietecknare från Borgå. Jag tänkte berätta om mig själv och mitt liv genom att presentera några hjälpmedel som jag använt längs med åren.
Jag föddes med missbildade fötter som opererades när jag var bara några månader gammal. Efter operationen hade jag gips på båda benen under flera månaders tid. Min mamma har berättat att när hon bytte blöja tyckte jag om att lyfta upp de tunga gipsen och slå ner dem på bordet med en stor smäll.
Efter att gipsen tagits bort fick jag börja använda specialskor som skulle stöda mina fötter. Jag tänkte inte att det var så farligt men ibland blev jag mobbad av andra barn som tyckte att det såg ut som om jag skulle ha pjäxor på inomhus. Jag tyckte inte om att bli mobbad och bestämde att jag skulle försöka låtsas att vara normal och gömma mina ben.
När jag var sex år gammal fick jag glasögon. Jag hade lärt mig att läsa ett år tidigare och älskade att sluka i mig böcker som mina föräldrar bar hem från biblioteket.
Jag hann använda glasögon i 27 år före jag äntligen bestämde att låta mina ögon opereras med laser. Jag tycker fortfarande om snygga bågar och vill inte få snö i ögonen på vintern men jag sportar mycket och glasögonen är ganska opraktiska när man svettas och hoppar och har sig.
År 2002 hade mina ben börjat värka så mycket att jag knappt kunde gå, och därför bestämde vi tillsammans med min läkare att amputera mina ben. Många av mina vänner var chockade men jag hade träffat människor som använde proteser och sett att de klarade sig mycket bättre än jag.
Efter operationen satt jag en månad i rullstol när vi väntade på att såren skulle läkas. Jag hade varit rädd för att hamna i rullstol men märkte att det var faktiskt en lättnad att kunna röra på sig utan att ha ont i benen. Om bara vårt samhälle skulle vara planerat hinderfritt i stället för alla oändliga trappor och trottoarkanter!
Jag fick lära mig gå på nytt med hjälp av kryckor och många trevliga fysioterapeuter som gick efter mig i sjukhusets korridorer och påminde mig om att använda mina proteser på rätt sätt. ”Häl-mitten-tå, häl-mitten-tå…” I början gick jag som en anka och vinglade sidlänges, men småningom blev jag bättre och bättre och fick till sist lämna bort kryckorna som alltid ville falla ner när jag tog någonting annat i handen.
Nuförtiden har jag tre par proteser: mina vanliga ben för det vardagliga livet, simproteser för simning och snorkling och mina gamla ben som jag kan ta fram i nödfall. Dessutom har min protesmästare justerat mina ben så att jag kan cykla med dem utan att få skavsår bakom knäna.
Människor frågar mig ofta vad jag kan och inte kan göra med proteser. Jag brukar svara att det är först och främst frågan om vad man helst vill göra. Jag har gjort långa cykelresor, i somras cyklade jag och min man 3300 kilometer från Finland till Ukraina. Någon annan kanske vill spela ishockey eller använda högklackade skor och proteserna anpassas enligt det.
Det som man inte riktigt kan göra är dansa balett, och det har jag förstås alltid drömt om att få göra. Men det gäller att koncentrera sig på allt det som man kan göra i stället för att fastna vid det som är utom ens räckhåll i det här livet. Med att koncentrera på sina begränsningar blir man bara bitter, och jag vill hellre leva ett lyckligt, aktivt liv.
På sistone har jag funderat på hur man egentligen definierar vad som är ett hjälpmedel? Eller vem som är handikappad? Människor tycker om att sätta varandra i fack som ”handikappad” och ”normal”, ”frisk” och ”sjuk” men jag känner mig helt frisk och handikappad samtidigt. Vi är ju alla unika och har våra styrkor och svagheter, och behöver stöd i varierande mängder för att klara oss. Av någon anledning anses en protes eller rullstol vara någonting mycket dramatisk och skrämmande medan glasögon är helt normala.
I år har det varit väldigt halt och jag har använt mina vinterskor med dubb nästan varje dag. Är de hjälpmedel eller vanliga skor? Jag vet inte, men jag har inte halkat en enda gång. Och snart är våren här!