”Titta? -Jag är ju blind!”

Lasse och Eira Palin-Lehtinen

Lasse och Eira Palin-Lehtinen

Eira Palin-Lehtinen är en glad, nyfiken och framåtriktad människa som också har en synnedsättning. Livet med synskadan berättade hon om tillsammans med sin man Lasse förra veckan. Paret hade inga problem med att flika in små pikar mot varandra i en kärvänlig anda. De var en harmonisk syn där de satt på verandan på Luckan i centrala Helsingfors och avslappnade berättade om livet.

Ur Lasses perspektiv har sjukdomen gjort Eira starkare som människa, ur Eiras perspektiv har den inte gjort det. Uppskattning och klädsam blygsamhet satte prägeln för pratet i det till bristningsgränsen fyllda rummet. Många hade fattat intresse, många av de som satt i publiken hade själva någon synnedsättning.

Eira har upptäckt olika digitala stödmedel som finns till förfogande, och halvt skämtsamt kallar hon apple-grundaren Steve Jobs sin bästa vän. Hon uppskattar pinkodfria appar som Helsingfors trafikverks app, Taxi Helsinki, Flightradar 24 och hjälpmedlet VoiceOver.

Lasse ger ett exempel på ett typiskt replikskifte hos Lehtinens.

Lasse: Titta! (när han vill påkalla Eiras uppmärksamhet)

Eira: Titta? Jag är blind!

Och det är, något tillspetsat, det nya normala för Eira som hon uttrycker det. Eira Palin-Lehtinen fick gradvis ”usel” närsyn på en resa till Madeira. Hennes makula degenererades. Makula är en liten fläck baktill på ögat som krävs för skarpsynen.

Kvällen var ett kombinerat arrangemang mellan SAMS vänverksamhet, FSS och Marthaförbundet som bjöd på mat.

Anna Caldén ny koordinator för vänverksamheten i Österbotten

Anna Caldén ny koordinator

Anna Caldén välkomnas varmt med i personalen på SAMS.

Anna, hur kom du in på det här?

-Sektorn är bekant från tidigare eftersom jag varit aktiv inom funktionshinderområdet under flera års tid bland annat som SAMS tidigare styrelseordförande. Jag är utbildad socionom (YH) och då jag fick veta om det här jobbet kände jag att det här är något jag vill prova på. Det är bra att utmana sig själv ibland och göra nya saker.

Har du tankar på hur vänverksamheten kunde utvecklas? Hurudana i så fall?

-Eftersom jag ansvarar för Österbottens vänverksamhet som har bara två år på nacken så vill jag att vänverksamheten ska nå ut till så många som möjligt. Det handlar om allt från att nå ut till så många kommuner och vänsökanden som möjligt till att hitta olika typer av frivilliga. Det här är mitt drömjobb och jag ser fram emot att få lära känna nya människor.

Slutligen, beskriv dig gärna i tre adjektiv.

-Jag brukar beskriva mig själv som obotlig optimist, öppen och musikälskare.

Anna Caldén verkar som vikarie för Irene Bäckman inom Österbottens vänverksamhet, hon hann inleda arbetet redan i augusti. SAMS önskar Anna välkommen med i gänget!

FN-seminarium på G18 var en publikframgång

Över hundra personer fyllde festsalen på g18 på Handikappforums seminarium om hur FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning fungerar i praktiken på basen av en enkätstudie. Ett 160-tal personer följde livestreamen på webben som finns lagrad, klicka här. Ett varmt tack riktas till alla deltagare och medverkande. Människorättscentret gjorde streamingen möjlig och bidrog till enkätstudiens utformande och genomförande.

Sociodrama av stöddjungeln i en familj. Festsalen var fylld till brädden.

Sociodrama av stöddjungeln i en familj. Festsalen var fylld till brädden.

Noora Koponen

Riksdagsledamot Noora Koponen från de Gröna höll seminariets inledande ord.

Utställningen Önske jag leker med identitet

Utställningen Önske jag är ett samarbete mellan DuvTeatern och Svenska teatern. Bloggen gick ut i konstens natt och bekantade sig med den, och teaterhusets dolda sidor.

Alla drömmer vi om att någon gång få vara någon annan. Men hur gör man för att bli ett önskejag? Ett sätt är att iscensätta en annan version av sig själv för en stund. Och då kan man ta hjälp av ett helt teaterhus.

En snusmumrik blir till

En snusmumrik blir till. Foto Tomas Grönvall.

Svenska teatern, en ganska diskret rund byggnad i den ena änden av esplanadparken i Helsingfors, är ett landmärke man ofta passerar. Föga anar den passerande jobbaren eller joggaren, flanören eller turisten vad det finns inuti. Självklart finns där en stor huvudsalong med en scen, men den är bara en ganska liten del av allt det som byggnaden rymmer.

Det som syns på scenen är skådespelare. De har sina rum. Där syns kulisser. De har sina verkstäder där de blir till; formas, snickras och målas. Skådespelarna bär kläder, som har egna förvaringsutrymmen med namngivna lådor för långa vita damhandskar och en lång rad krokar för skärp, för att nämna några exempel. Och så vidare.

Långa vita damhandskar

Långa vita damhandskar

Skärp

Skärp i massor.

En av Svenska Teaterns publikarbetare, dramapedagog Noona Leppinen har lett arbetet, där teaterns mindre synliga men livsviktiga avdelningar samarbetat för att ge fyra skådespelare från DuvTeatern en ny identitet. De har inte fått nya pass och tandborstar, men de har fotograferats på scenen Nicken i en skräddarsydd ljussättning, kostymering, maskering och kulisser. Dessutom har de ett eget ljudspår som passar ihop med tablån.

Resultatet är en fotoutställning men framför allt ett roligt projekt.

Noona Leppinen talar om teaterhantverket. Med det menar hon allt det som görs bortom scenen för att frambringa ett större sammanhang eller en lyckad teaterupplevelse.

-Utställningen belyser teaterhantverket.

Noona Leppinen

Noona Leppinen. Bild Valtteri Kantanen

SAMS hade också glädjen att kliva in i teaterns hiss och snirkla sin väg genom huset på en rundvandring bakom kulisserna, som en del av programmet på konstens natt. Eftersom turen innebar mycket trappor, var en del förhindrade att delta men några bilder blev det av verkstäder och garderober.

Teatermålfärg på svenskis

Teatermålfärg på svenskis

kulissbygge

Kulissbygge någonstans inuti Svenska Teatern. Notera att takhöjden stämmer överens med scenens.

Tyvärr varade utställningen bara under konstens natt denna gång, men Leppinen tipsar om att utställningen kan hyras och ingalunda är nerlagd.

På promenadmöte med Ilona Salonen

SAMS presenterar verksamhetsledare Ilona Salonen

Ilona Salonen på väg till Busholmen.

Hur ser du Ilona Salonen som färsk verksamhetsledare på dagens SAMS och hur tänker du dig att du kan utveckla organisationen, med förbundets tioårsjubileum runt knuten och så där annars?

-Jag känner bra till verksamheterna, men det ska bli spännande att höra hur de utvecklats och ser ut idag och vilka frågeställningar som är aktuella just nu.

Sin roll på SAMS betraktar Salonen som tudelad.

-Jag ska upprätthålla och hålla i gång organisationen under Ninas ledighet, men samtidigt fundera på var vi kan utveckla SAMS som organisation. Jag kommer att stöda personalen i deras arbete och gå igenom arbetsprocesser och se var vi kunde utnyttja nya arbetssätt och elektroniska verktyg för att ta bort onödiga arbetsmoment.

-På mitt bord denna höst ligger bland annat förnyelse av SAMS webbplats och planering av SAMS tioårsjubileum 2020. Det ska bli intressant att ta itu med jubileet och fundera vad som är ett bra sätt att fira SAMS. Firandet ska gärna spegla medlemsorganisationerna och den dialog som SAMS skapar mellan förbuden, säger Salonen.

Salonen är bekant för många inom funktionshindersektorn eftersom hon även tidigare jobbat vid SAMS som projektledare för projektet Minoriteter inom minoriteter. Hon har studerat sociologi och genusvetenskap vid Åbo Akademi och senare även utbildat sig till arbetshandledare och organisationskonsult.

Ilona Salonen i tre adjektiv? Glad, kreativ och lugn. Hon tillbringar gärna sin fritid med kultur i olika former, speciellt scenkonst och film.

-Denna höst ser jag mest framemot två australiensiska kulturupplevelser i Helsingfors, nämligen Nick Cave på musikhuset i augusti och Hannah Gadsby på kulturhuset i november. På de finländska teaterscenerna är jag mest ivrig över DuvTeaterns föreställning I det stora landskapet på Svenska Teaterns stora scen.”

Annars umgås hon gärna med vänner och familj.

Hennes intresse för funktionshinderområdet bottnar i hennes studier i sociologi, men också hennes arbete med socialpolitik inom Åbo Akademis studentkår.

-Arbete inom studentkåren var en bra grund för påverkansarbete. Människan är en helhet och vi har alla funktionsvariationer, men vi har också t.ex. en sexualitet och en etnicitet och annat som spelar in. Det var intresset för samspelet mellan olika diskrimineringsgrunder som gjorde att jag i tiderna blev intresserad av funktionshinderområdet.

Hur finner Salonen, i synnerhet i vår bransch där man gärna agerar förebild för andras psykiska välbefinnande, den viktiga arbete-liv-balansen?

-Jag brukar själv försöka bryta vanemönster genom att t.ex. inte alltid gå samma rutter i vardagen. Då kan det hända att man märker något nytt och får nya idéer. Det är också bra att hitta sätt att återhämta sig och ta mikropauser redan under arbetsdagen genom en promenad eller kaffepaus på ett nytt ställe, då blir det också lättare att återhämta sig efter arbetsdagen. Jag tycker själv om promenadmöten och ser att det är viktigt att komma ut och få nya intryck och träffa nya människor. Det är viktigt för kreativiteten och tankeflödet.

Vi diskuterar frågorna under en syrerik promenad efter regnet på Busholmen. Våra steg bär mot konservatoriet i Gräsviken. Det blir paus för fotografering på gångbron och sedan till kontoret igen, några intryck rikare.

Salonen är SAMS nya tjänsteförrättande verksamhetsledare i Nina av Hällströms frånvaro som tjänstledig. Hon arbetade tidigare på Hanaholmens kulturcentrum i Esbo med projektet Svenska nu.