DUVTEATERN OCH SAMS KALLAR TILL DISKUSSION OM FAMILJER I KRIS 4.2.2020

Svenskspråkiga barn utan vård och skola
– hur är det möjligt?

Alla barns rätt till vård och skola är självklar, men trots det ser verkligheten annorlunda ut. Det finns barn och familjer i huvudstadsregionen som upplever att de varken får rätt vård eller anpassad undervisning, barn som faller mellan alla stolar och familjer som kämpar sig utmattade för sina barns grundläggande rättigheter.
Hur kan det vara så? Vilka är dessa barn? Vad gör att de inte får det stöd de behöver? Och vad måste göras för att förändra situationen?

Tisdagen den 4 februari kl.14-16 på Svenska Teaterns NICKEN-scen arrangerar DuvTeatern och SAMS (Samarbetsförbundet kring funktionshinder) en diskussion om läget för svenskspråkiga familjer med barn med särskilt stora stödbehov i huvudstadsregionen. På plats finns representanter för organisationer och personer som arbetar för barn och familjer med behov av stöd, bl.a. FDUV, Barnskyddet, Barnavårdsföreningen, Utbildningsstyrelsens VIP-nätverk, Stadsstyrelsen, Folktinget m.fl. Diskussionen arrangeras i samarbete med Tankesmedjan Agenda och Svenska Teaterns publikarbete.

Diskussionen riktar sig till alla intresserade, engagerade och drabbade, samt till alla som vill vara med och hitta lösningar.

Anmäl dig till diskussionen senast torsdag 30.1.2020 HÄR

Varför DuvTeatern och SAMS?
DuvTeatern är en teater för scenkonstnärer med olika funktionsvariationer. I samband med DuvTeaterns aktuella jubileumsföreställning I det stora landskapet – en sagolik familjekrönika har åskådare uppmärksammat DuvTeatern på att många barn och unga med funktionsvariationer och deras familjer också idag möter stora utmaningar i att få det stöd de behöver. DuvTeatern tog därför kontakt med SAMS (Sammarbetsförbundet kring funktionshinder) för att tillsammans lyfta frågan. SAMS är en intresseorganisation som jobbar brett med funktionshinderfrågor och erbjuder bl.a. avgiftsfri juridisk rådgivning åt svenskspråkiga personer med funktionsvariationer och deras närstående. SAMS jurister arbetar bland annat för att öka delaktighet och jämlikhet för personer med funktionsvariationer oberoende av ålder. Barn och ungdomars välmående och rättigheter är en ständigt aktuell fråga för SAMS både inom den samhälleliga intressebevakningen liksom inom den juridiska rådgivningen.

Föreställningen I det stora landskapet – en sagolik familjekrönika, ett samarbete mellan DuvTeatern, Svenska Teatern, Resonaarigroup och Wegelius Kammarstråkar, spelas ännu på Svenska Teaterns Stora scen: 23.1 kl.12, 24.1 kl.18, 25.1 kl.15, 6.2 kl.18, 7.2 kl.18
Biljetter fås via Svenska Teatern: svenskateatern.fi eller telefon: 09 – 6162 1411

VÄNNER

Jag ska träffa Sonja och Janne inne på Mall of Tripla i Böle. Jag har aldrig träffat någon av dem tidigare men jag vet att Sonja och Janne ska sitta utanför en blombutik och att de båda har svarta rockar på sig.

Jag är lite nervös över att träffa okända människor. ”Tänk om jag inte hittar dem”, ”tänk om vi inte har något att prata om”, ”tänk om dom inte gillar mig”. På en bänk ser jag en kille och en tjej och går fram och frågar, ”är det Sonja och Janne”? De svarar glatt ”ja”, jag presenterar mig och vi börjar prata.

Sonja och Janne är ett vänpar som träffades genom SAMS vänverksamhet. Jag vill träffa dem för att ta reda vad ett vänpar brukar göra på sina vänträffar. Inom mina studier, Socialt arbete på Soc&kom gör jag min korta praktik på SAMS. Jag blev intresserad av hur vänverksamheten fungerar och hur människor, ofta i helt olika livssituationer, kan berika varandras liv. Är vänträffarna stela och obekväma eller är det avslappnat och trevligt?

Bild från utställning på Amos Rex

Vänparet brukar besöka museum och utställningar tillsammans. Bilden är tagen under en av deras träffar.

I början av 2019 kände inte Janne och Sonja varandra. Men båda skickade in sin ansökan om att de söker en vän i början av året. Bara någon vecka senare matchades de och gick på en första träff.

Sonja berättade att när de skulle träffas för första gången var hon nervös och osäker på vad det var för människa hon skulle träffa. Hur ser han ut och tänk om hon inte hittar honom?! När Sonja kom till den överenskomna platsen stod hon och sneglade länge på en kille tills han till slut kom fram och frågade om hon var Sonja.  De är båda överens om att de var lite nervösa innan träffen, men att de genast kom överens och hittade många samtalsämnen.

Janne och Sonja har varit ett vänpar sedan februari 2019. De brukar ses ungefär 4 timmar i månaden.

Janne och Sonja berättar att de gillar att gå på museum tillsammans. Amos Rex och Anteneum är museum som de speciellt gillar. Idag, när jag träffar dem, har de siktat in sig på ett musikmuseum som finns i Mall of Tripla. De berättar också att de oftast passar in deras träffar lunchtid så att de kan passa på att äta god mat. De båda älskar sushi och de väljer ofta en sushirestaurang. Men idag blir det hamburgare!

Under tiden vi slukar våra hamburgare passar jag på att fråga några frågor. Jag frågar hur deras träffar skiljer sig åt från deras andra träffar med vänner som de träffat via andra sammanhang. De båda intygar att det inte finns någon desto större skillnad. Men Sonja tillägger att de kanske har mera planerat vad de ska göra när hon och Janne träffas. Annars flödar samtalsämnen som normalt. Sonja berättar om sina studier och Janne berättar om sitt nya jobb.

Praktikant Sara med vänparet sitter på hamurgerrestaurang.

Sara, Sonja och Janne.

För att svara på min egen fråga, vad gör ett vänpar på sina vänträffar: enligt min egen observation har ett vänpar som börjat träffats via en organisation ingen stor variation från ett vänpar som träffats via andra sociala sammanhang. Med sina vänner pratar man om vad som händer i ens liv, man äter lunch och gör roliga saker tillsammans.

Söker du en ny vän vill jag rekommendera dig att gå in SAMS hemsida och klicka dig vidare till blanketten att du vill bli frivilligvän eller söker en frivilligvän.

 

”Ibland måste man göra saker som man inte vågar, annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.” – Astrid Lindgren.

 

Praktikant på SAMS

Sara Strand

Förtroendeuppdrag för SAMS jurister

SAMS jurister Marica Nordman och Elias Vartio har valts till förtroendeuppdrag, i statsrådets delaktighetsarbetsgrupp respektive barnombudsmannens delegation.

Delaktighetsarbetsgruppen ”bedömer och bereder förslag till bestämmelser med motiveringar för att trygga delaktigheten för personer med funktionsnedsättning i beslutsfattande om tjänster som gäller dem samt om rättsmedel i anslutning till valet av sättet att ordna tjänsterna” skriver statsrådet. Nordmans mandattid är fem månader och inleddes den 7 januari 2020.

I barnombudsmannens delegation representerar Vartio egentligen styrelsen i Handikappforum rf där han är medlem. Dessutom representerar han den svenskspråkiga kontexten.

Delegationen finns till för att bistå barnombudsmannen i hennes arbete. Delegationen bland annat främjar samarbetet mellan olika nationella aktörer i frågor som gäller barnens rättigheter.

Delegationens medlemmar väljs för fem år (1.12.2019 – 30.11.2024.)

Läs mera här.

Patrik Simberg

Humorn sammanför plaggen i tvättmaskinen

Bokkåren 17

Bokkåren 17

Projektet Bokkåren 17 har med Gerd-Peter Löcke författat Oväsen i tvättmaskinen – en berättelse om varför jag kan bli älskad som den jag är.

Tvättmaskinen är på sätt och vis ett slutet system eller samhälle. Paletån, gamla stålmannentröjan, blåstrumpa höger och blåstrumpa vänster och de skrytsamma sopstrumporna med flera, funderar på hur olika alla plagg kan vara.

Det är inte mera skrämmande för läsaren än en dal med troll, då man väl lever sig in i berättelsen. Rädslan i tvättrumman blir också klädd i ord och avdramatiserad.

Berättelsen har ett ljudspår med poplåtar. Man borde kanske först bekanta sig med de översatta utdragen ur sångtexterna på slutet för att berättelsen ska öppna sig.

Det sociala spektret som plaggen bildar, leder förstås till konflikter och allianser, men den bokstavligen omtumlande upplevelsen förenar också. Pyamasen Pen blir tröstad i sin rädsla. Gemensamma glädjeämnen förekommer.

”Snart kommer tvättmedlet att bubbla upp, ett ögonblick alla väntar på”.

Tvättmaskinen är avancerad, den har elektroniska sensorer.

Herr Overall dyker upp på slutet och har en viktig roll för paret blåstrumpor. En konvention för strumpor författas som kronan på verket.

Bokens starkaste giv är de humoristiska glimtarna som förekommer här och där.

Bokkåren 17 är Yvonne Heins, Johan Järvensivu, Johan Blomberg, Löcke, Gun Sundström, Hanna Waller, Stig-Olof Karlsson, Jenny Häkkinen, Veronica Gestrin och Sara Grönvall. Alla har de bidragit med sitt kunnande och sina personligheter till berättelsen.

Funktionsnedsättning och konstnärskap en svår konstpolitisk ekvation

Från höger panelisterna Sanni Purhonen, Maija Karhunen, Jemina Lindholm, Outi Salonlahti och Taru Perälä

Från höger panelisterna Sanni Purhonen, Maija Karhunen, Jemina Lindholm, Outi Salonlahti och Taru Perälä

Om en metafor tillåts, gav en grupp hängivna konstnärer och forskare sig in på en besvärlig ekvation där konstnärskap i dagens Finland och funktionsnedsättning ingår. Det skedde i Kiasma på onsdagseftermiddagen förra veckan i form av en paneldiskussion. Samtidigt väcks frågan varför man behöver problematisera dessa saker. Konst springer ju ur kris och avvikelse från samhällsnormen, heter det. Men det måste i vårt samhälle finnas mekanismer som gör att alla har lika förutsättningar att vara det de vill.

Tematiken för panelen kunde ha tillspetsats i högre grad. Nu löd den Konst, konstnärer, funktionsnedsättning – vad nytt i ljuset av forskning?

En slutsats var kanske att ett tillräckligt starkt intresse, för konstnärskapet, i sig motiverar konstnärer med funktionsnedsättning att komma över samhällets hinder. Både branschspecifika problem eller möjligheter, och graden av eller tillgången till utbildning, spelar in på hur konstnärsstigen artar sig för var och en.

Det finns inget som talar för att en dansare med funktionsnedsättning kallar sig för just ”konstnär med funktionsnedsättning”. Men ibland är det av nöden att föra in diskursen på en sådan nivå, som nu var fallet.

Outi Salonlahti som är tillgänglighetsexpert inom Kultur för alla, har gjort forskning om funktionsnedsättning och konstnärskap, och anser att exempelvis Taike, Centret för konstfrämjande, allt mer tar i beaktande diversitet i sin politik. Kultur för alla var en av panelens huvudarrangörer.

Mentorskap i form av kamratstöd skulle behövas, sade kulturproducent Taru Perälä. Hon skyltar inte med funktionsnedsättning fast hon kunde. Perälä har forskat i konstnärsresidensers tillgänglighet.

Dansaren Maija Karhunen talade i allmänna ordalag om stipendier riktade specifikt till konstnärer med funktionsnedsättning. Någon enstaka gång har hon gått emot sina principer och angett  funktionsnedsättningen i stipendieansökan. Karhunen sitter i kommissionen för mångfald inom konst i Taikes regi.

Att dela upp folk i grupper, samtidigt som vi vet om hur heterogent funktionshinderområdet är, skulle å andra sidan bädda för en rätt så ställningstagande identitetspolitik sade panelens ordförande Sanni Purhonen som svar till Karhunen. Det poängterades skilt att alla i panelen är kompetenta och meriterade inom sina områden, igen en sak som i en idealvärld inte skulle vara nödvändig. Panelen hölls i Kiasma som redan i sig ger diskussionen naturlig pondus. Men, nu lever vi inte i en idealvärld.