Den parlamentariska styrgruppen för reformen av social- och hälsovårdens strukturer presenterade ikväll sitt förslag på hur finländarna ska garanteras jämlika social- och hälsovårdstjänster av god kvalitet i rätt tid i framtiden.
Under presskonferensen fick vi inte svar på vår högst prioriterade fråga. Kommer tjänster för svenskspråkiga personer med funktionsnedsättning och andra specialbehov att genom strukturerna garanteras på ett jämlikt sätt i framtiden? Möjliggör förslaget att de starka språkliga rättigheterna som garanteras via specialomsorgslagen idag bevaras och utvidgas till att omfatta alla svenskspråkiga personer som har specialbehov? Med andra ord innehåller lagförslaget en nationell koordinator för svenskspråkiga personer med specialbehov som inte ska ansvara för produktion utan ansvara för de uppgifter som förslaget ger till SOTE-områdena? Finns det en öppning för den nationella koordinatorn inom de tema-områden som kan bildas? Finns det någon fara med de här tema-områdena som är tänkta för sådan högspecialiserad service som inte kommunerna eller SOTE-områdena kan producera? Inom funktionshinderservicen kan största delen av servicen produceras som på lokal eller regional nivå. En liten del av produktionen av tjänsterna är sådana som behöver centraliseras, exempelvis tjänster för personer med sällsynta funktionsnedsättningar.
De språkliga aspekterna har beaktats i reformen. Bland annat Ulla-Maj Wideroos (medlem i den parlamentariska styrgruppen) poängterade i sin taltur att språket har beaktats i flera av lagförslagets paragrafer och att det finns starka skrivningar som ska säkerställa tillgången till svensk social- och hälsovård i framtiden. Bland annat ska det finnas nämnder inom varje SOTE-område som ska övervaka den svenskspråkiga servicen och samtidigt informera om den. Vår uppgift blir nu att granska dessa språkliga skrivningar. Finns det en verklig möjlighet att påverka, styra och övervaka den svenskspråkiga servicen? Vi har tidigare konstaterat att enbart politiskt tillsatta nämnder inte räcker utan att det också behövs tjänstemän, eftersom beredningen sist och slutligen styr en stor del av besluten. Gäller det fortfarande? Överensstämmer lagförslaget med de krav som grundlagen och FN-konventionen om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning ställer på reformen?
Det som är bra med reformen är att ansvaret för ordnandet och produktionen av tjänsterna separeras. En annan bra sak är att avtalen om ordnandet av tjänsterna som sluts vart fjärde år inom SOTE-områdena ska innehålla bestämmelser om hur de språkliga tjänsterna ska säkerställas. Funktionshinderorganisationerna har tillsammans arbetat för att reformen ska leda till att SGEI-modellen ska kunna tillämpas på social- och hälsovårdstjänster för vissa utsatta grupper. Nu verkar det som om det kommer att förverkligas. SGEI-modellen möjliggör att social- och hälsovårdstjänster för vissa utsatta grupper kan undantas från upphandlingen.
Organisationernas roll som serviceproducenter lyftes fram i flera omgångar. Det som däremot var förvånade var vår nya social- och hälsovårdsministers uttalande om att organisationernas tjänsteproduktion nästintill är historia eftersom en stor del av tjänsteproduktionen har bolagiserats. Vad menade egentligen minister Räty eller vara det bara ”en groda” från hennes sida?
Wideroos säger till Svenska Yle att Kårkullas framtid tryggas genom lagförslaget innehåller formuleringar som möjliggör att det i förordningen skrivs in att Kårkulla ska producera vissa tjänster. Vi ställer oss då frågan om tanken är att Kårkullas serviceproduktion öppnas upp, anpassas och utvecklas för betydligt fler funktionsnedsättningar än vad fallet är dag? Överensstämmer förslaget med den reform som är på gång inom funktionshinderservicen, främst samordningen av handikappservicelagen och specialomsorgslagen för personer med utvecklingsstörning? Ges Kårkulla en särställning i förhållande till andra svenskspråkiga serviceproducenter? Kan en dylik skrivning vara grundlagstridig och strida mot FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning om produktion av vissa svenskspråkiga tjänster till vissa diagnosgrupper säkerställs medan andras som har samma eller större behov inte gör det? Betyder det att valfriheten för de som nu hör till Kårkullas primära målgrupp begränsas? Bevaras Kårkullas monopol som starkt kritiserats av en del av användarna? Möjliggör denna skrivning att den sakkunskap som finns inom Kårkulla idag inte äventyras?
De flesta av dessa frågor kommer vi inte att få svar på före det slutliga lagförslaget publiceras och sänds ut på utlåtande i mitten av augusti. Åtminstone SAMS och Finlands Svenska Handikappförbund kommer att ge utlåtande om lagförslaget.
Ulrika Krook
Juridiskt ombud, SAMS