Som rubriken låter förstå återvänder jag i skrivande stund från fronten. Trots att man i allmänhet vet vad man har att vänta när man åker ut, är det ändå alltid omvälvande. Nu är jag lyckligtvis ett barn av det finländska välfärdssamhället och har inte heller denna gång behövt se något blod rinna – vad jag har varit med om är istället närkontakt med det med det vardagliga livet för en socialarbetare inom handikappområdet.
Jag vill inte påstå att detta område nödvändigtvis skulle vara mera stridigt än andra områden i vårt samhälle; ändå är liknelsen inte alldeles långsökt. Starka intressen möts nämligen i dessa frågor. Främst har vi förstås den heterogena gruppen av klienter som strävar efter en fungerande vardag. Näst i tur har vi kommunernas trängda ekonomiska läge som pressar beslutsfattarna att ständigt söka sparobjekt bland de sociala serviceformerna. Vidare har vi en splittrad lagstiftning som många gånger är svårtolkad och lägger personer i olika ställning beroende på diagnos. Sist, men inte minst, har vi situationen att de subjektiva rättigheterna indirekt kan minska anslagen för dem som är beroende av de anslagsbundna serviceformerna. Det är våra socialarbetare som har den tveksamma äran att sammanjämka dessa intressen på bästa sätt.
Dessa är några av de motsättningar som ligger bakom viljan att förnya handikapplagstiftningen. En del av denna process är samordningen av handikappservicelagen och specialomsorgslagen för personer med utvecklingsstörning. Social- och hälsovårdsministeriet ansvarar för processen och man tillsatte i juni 2013 en arbetsgrupp med uppgift att innan utgången av år 2014 komma med ett förslag för hur en ny handikappservicelag kunde se ut. Jag har fått äran och ansvaret att företräda det finlandssvenska handikappfältet i arbetsgruppen.
Utmaningarna är naturligtvis många. Något som ofta lyfts upp är de så kallade ”mellanfallarnas” situation. Gruppen innefattar bland annat personer med Aspergers syndrom, ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Bland dessa grupper finns personer som inte riktigt passat in i någon våra servicestrukturer; funktionsnedsättningen har varit för lindrig för att berättiga till handikappservilagens serviceformer samtidigt som man inte heller haft tillgång till specialomsorgen för personer med utvecklingsstörning. Ofta har vården blivit ensidigt medicinsk.
Under besöket till ”fronten” hade jag möjlighet att diskutera just denna fråga och kunde återigen konstatera att det inte finns några enkla patentlösningar för denna heterogena grupp människor och deras behov. Med tanke på arbetsgruppens arbete hade det varit ändamålsenligt att ha en representant med specifikt kunnande om dessa personers behov, men så är tyvärr inte fallet denna gång.
På frontbesöket visste man också berätta att samarbete mellan olika myndigheter är viktigt för framgångsrik handikappservice och socialvård i övrigt. Ofta existerar mer eller mindre synliga väggar mellan myndigheter som försvårar nödvändigt samarbete. Detta för tankarna till det faktum att den nya handikappservicelagen är en del av en större helhet bestående bland annat nya socialvårdslagen som för tillfället är i slutskedet av beredningen, social- och hälsovårdens strukturreform (Sote) och kommunstrukturreformen.
Hur samspelade dessa reformer i slutändan kommer att vara är ännu omöjligt att förutspå. Klart är ändå att vi i Svenskfinland har särskilda utmaningar när det gäller tryggandet av vår service. Inte ens en de bästa av serviceformer kan levereras till klienten utan en bra struktur.
