Jag var alltid bra i skolan. Jag visste vad som krävdes och hur man såg till att man klarade proven. Jag minns fortfarande tydligt hur jag gjorde små prov till mig själv där på köksgolvet i årskurs fem. Jag har det bästa betyget i den lilla byskolan genom tiderna då jag går ut årskurs sex. Men sen börjar jag högstadiet och då blir det stopp med språken. Det känns som hur jag än gör så fastnar varken glosorna, grammatiken eller uttalet. I de övriga läroämnena fortsätter jag vara den duktiga eleven, men språken tar allt mer av min kraft och energi. Jag får redan fått höra av flera lärare att jag inte använder rätt studieteknik, att jag inte koncentrerar mig ordentligt eller lägger tillräckligt med tid på mina läxor. Men det spelar ingen roll, av 120 glosor som ska läras in minns jag 10-15 efter flera timmars pluggande.
Språken börjar bli en börda. Både jag och mina lärare skuldbelägger mig för de dåliga resultaten. Jag måste skärpa mig. Fokusera. Läsa mer. Anstränga mig.
Tre somrar tillbringar jag boende i familjer för att sköta barn och träna min finska, vilket gör att jag klarar av att hålla min 7:a hela högstadiet. I gymnasiet blir det ännu hårdare och mina engelskabetyg rasar. Jag åker iväg som au-pair till London över sommarlovet och får redan panik på Heathrows flygfält, då jag inser att jag tagit med tyska lektion istället för det engelska. Jag förstår inte vad familjen säger. Mamma skickar lexikon. Portot kostar 50mark och jag skäms för att mitt slarv även kostar pengar. Men boken blir min bästa vän den sommaren och jag lär mig så många nya ord.
På min sista kurs i gymnasiet har jag en ny finskalärare, hon ber mig att stanna kvar efter lektionen då hon delat ut våra finska prov. – Har du läs- och skrivsvårigheter frågar hon. Jag tror att jag hör fel– Jag? Nä, verkligen inte svarar jag. Jag tänker självklart på Åsa och Linda som går i samma klass och som inte ser skillnad på ”dör” och ”dörr” då de skriver. – Du gör nämligen sådana fel i provet som är ganska typiska för dyslektiker svarar hon. Jag går fundersamt därifrån, men slår sedan ifrån mig tanken.
Jag kommer in på universitet och får veta att jag måste ha ett A, B C och D-språk i min examen. Jag känner att språk börjar ge mig ångest. För att lindra den väljer jag ett helt nytt språk, ryska, för att börja från ”rent bord” som jag förklarar för mig själv. Jag tänker att jag kanske har haft undermedvetna attitydproblem med tyskan. Den ryska pedagogiken kommer som en överraskning för mig, vi sjunger, läser högt tillsammans och pratar mycket i klassen. Jag är en av de flitigaste eleverna vad gäller läxor och aktivitet på lektionen. Jag åker första gången i mitt liv till Ryssland, fyra dagar turistresa och jag läser högt på ryska skyltar för min pojkvän. I tenten skriver jag underkänt och jag känner maktlösheten komma över mig. Min finska lärares ord dyker självklart upp igen. Läs- och skrivsvårigheter. Kanske jag har det tänker jag. Jag lämnar ryska kursen åt sitt öde, jag gjorde ju allt, men det räckte inte.
Jag böjar läser en grundkurs i tyska, för tredje gången under min skoltid. Jag vet att måste klara alla tre kurserna för att få ut examen. Jag får höra att enbart den första kursen motsvarar alla tyska kurser under gymnasietiden. Jag känner stressen komma. Återigen blir jag klassens mest aktiva studerande både vad gäller aktivitet och läxläsning. I tenten skriver jag ett poäng från godkänt, men får godkänt i kursen tack vare aktiviteten på lektioner. Hon är dock fundersam över att jag inte lyckades prestera bättre i provet. – Det är så här det fungerar för mig, det spelar ingen roll hur mycket jag anstränger mig svarar jag. Det visar sig att tyskaläraren är intresserad av läs- och skrivsvårigheter. Jag bestämmer mig också att åka som utbytestuderande till Tyskland och under ett år pratar jag bara tyska. Väl tillbaka i Finland går jag fortsättningskursen i tyska för samma lärare och får ett poäng ifrån underkänt i tenten. Min tyskalärare blir helt chockad och bestämmer sig att börja forska i läs- och skrivsvårigheter i språkundervisning. Jag klarade mig nätt och jämt igenom både finskan och tyskan trots mina fortsatta stora ansträngningar.
Tack vare de många vänner jag lärt känna då jag modigt vågat prata, trots att grammatiken varit fel, upprätthåller jag mina språkkunskaper. Det har möjliggjort att jag också kan arbeta på fyra språk; svenska, finska, engelska och tyska. Mitt språk är mitt med alla möjliga grammatikfel. Jag har bestämt mig för att aldrig be om ursäkt för mitt språk, eftersom jag vill stöda en värld där vi fokuserar på vad människor om kring oss har att säga och inte hur de säger det. Och jag tror det behövs mer av oss, människor som gör saker på ett lite annorlunda sätt, som öppnar nya möjligheter och sätt att se på världen och på oss själva.
