Livet som rullstolsburen egenföretagare
Andreas Lund, som deltog vid påverkansutbildningen i Nykarleby i år, gästbloggar
hos oss, om sitt liv som egenföretagare.
Hej på dig bästa läsare! Jag heter Andreas, 34 år, och sitter i el-rullstol. Jag bor för tillfället i en egen lägenhet på ett boende i Jakobstad, men min hemkommun ligger cirka 25 km härifrån. Min lilla story om vägen till egen företagare vill jag börja berätta från år 2000, då jag började studera till Datanom vid YA i Närpes, på den tiden hette skolan Yrkesskolan Vocana.
En glimt ur vardagen
Jag vaknar och ställer mig till arbetet vid 7 tiden fram till kl 9 då min assistent kommer och vi väntar på taxin som kör mig till arbetet. Så är jag på arbetet tills halv 5 då taxin hämtar mig hem. Vissa kvällar kommer min stödperson som jag är beviljad från min hemkommun 30h/mån och tillsammans hittar vi på olika aktiviteter både i och utanför hemmet. Men även där kommer motstånd från hemkommunen eftersom de anser att 30h i månaden är max, men enligt lagen är det ju minst 30h/mån och vid behov skall det gå att tillsätta mera timmar enligt den funktionshindrades önskan. Inom min hemkommun upplever jag att deras tålamod att lyssna på en med funktionsnedsättning inte är det bästa, på grund av kommunernas olika sparkrav i dagsläget.
Storyn
Först vill jag snabbt blicka tillbaka till år 1998, för då hade jag tagit ett mellanår på en folkhögskola efter högstadiet, och under den tiden funderade jag mycket på vad jag ville göra i framtiden, så mina tankar gick till att studera vid en yrkesskola och under mellanåret hade också min hemkommun frågat lite hur mina forsatta planer ser ut. De föreslog att jag skulle gå en yrkesförberedande linje i Kvevlax som hörde under Yrkesträningsskolan i Nykarleby, då tänkte jag ”wow” en sådan linje där man får ett yrke. Så jag började mitt första år av tre på den skolan men efter halva terminen så vantrivdes jag och kontaktade kommunen på nytt för att diskutera en annan lösning. Men de sa : ”nej, vi vill att du ska gå linjen till slut.” Då började jag diskutera ändringar i min studieplan med skolan och de lovade förbättringar. Men då inget hände bestämde jag mig för att fullfölja det skolåret och funderade samtidigt med min familj att vi skulle kontakt en yrkesvalshandledare vid TE-byrån och handledaren lyckade lyckligtvis hitta en datanom utbildning vid en helt vanlig skola så jag sökte till utbildningen och blev antagen.
När jag senare meddelade skolan som jag gick på för tillfället att jag tänker avbryta studierna efter första läsåret fick jag med det samma den klassiska frågan ”tror du att du orkar fullfölja en utbildning i en vanlig yrkesskola?” Sedan fick jag även samma fråga från kommunen, och då svarade jag ett bestämt JA! Då sa kommunen: ”Vi låter dig pröva men skyll inte på oss om den dag kommer då du måste avbryta studierna”. Yrkesskolan som jag hade blivit antagen till sa i sin tur: ”Varmt välkommen hit och studera tillsammans med oss för nu ger du oss möjlighet att visa att vi faktiskt kan ta emot folk som är rullstolsburna”. Under studietiden på yrkesskolan hade jag ett skolgångsbiträde och tre personliga assistenter på internatet som delade på kvällstiden och gav mig då möjligheten att delta i studielivet med de andra.
Åren gick och våren 2003 närmade sig och förstås också min examensdag som jag längtat och och sett framemot precis som alla andra som avslutat sina yrkesstudier, men för mig kom också alla problem med kommunen att ta sin början.
Första problemet kom redan måndagen efter jag fått min yrkesexamen, då min ena förälder ringde och berättade att jag verkligen hade blivit färdig från Vocana. Jag kunde riktigt se framför mig bilden av deras förvånade ansikten när nyheten kom fram till dem.
Då sa kommunen att de kunde försöka sitt bästa med att hjälpa till i sökandet av ett arbete, men de sa då att de ville att jag ska vara på Kårkullas arbetsverksamhet INTEK i Jakobstad under tiden Så blev det av. Jag var där några månader tills kommunen meddelade att de hade hittat en s.k jobb-coach som skulle hjälpa mig att komma ut på öppna arbetsmarknaden och det lyckades bra till en början.
Tack vare jobb-coachen blev det av att jag först fick jobba en tid som IT-stödperson vid det lågstadium som jag gått i som liten, men där hann jag jobba drygt en månad förrän min jobbassistent måste sägas upp, påföljden av det blev att jag en kort, kort tid igen var på INTEK. Under den tiden fortsatte min jobb-coach att söka ett nytt arbete som skulle lämpa sig för en datanom, så en dag blev det av en arbetsintervju vid TE-centralen där jag skulle få vara som medarbetare inom deras IT-stödpersonsteam och där blev jag kvar i 1 och 1/2 år. Under tiden jag jobbade där fick jag s.k flitpeng som kommunen ersatte åt mig. I slutet av min arbetsperiod så tyckte de på TE-centralen att jag hade fått lite för låg lön så de hade funderat på att anställa mig så en dag blev jag inkallad till byråchefen och fick se arbetsavtalet som jag skulle skriva under, men samma dag hade han också fått ett samtal från högre ort om att en eventuell omorganisering inom IT-teamet skulle ske, så han sa att vi väntar tills imorgon med att skriva på avtalet så vet vi säkert hur de menar omorganisera vilket resulterade i att jag fick sparken och blev arbetslös. Mitt arbete på TE-centralen varade till 2005.
Då jag ringde på nytt och sa att nu är jag arbetslös, sa kommunen att: ” du skall tillfälligt till INTEK på nytt och arbeta.” Då började vi diskutera där med dem på INTEK om jag inte skulle kunna få göra något mer meningsfullt arbete, så då blev det så till sist. I nästan 2 år arbetade jag där, men motivationen inom livet på INTEK började tära på humöret så ja kontaktade kommunen igen men de sa att nu får du så lov att vara där som planerat och då började jag att fundera tillsammans med min far, som uppmuntrade mig och sade:
”Tänk om vi skulle pröva att du startar eget, så får du erbjuda tjänster åt folk istället för att du hela tiden måste söka arbete och hela tiden få höra från olika företag att de inte kan ta emot dig för att de är i en källare eller på andra våningen utan hiss”.
Efter en tid kontaktade jobb-coachen mig och sa att jag eventuellt skulle få arbete inom min hemkommun vid deras högstadium som IT-ansvarig, men det var 3 månader före skolavslutningen och en eventuell förlängning på hösten. Det blev inte av och då ville kommunen att jag skulle gå en arbetsplats-undersökning och i samma veva fick jag bokstavligen ett läktarintyg på att Kårkullas arbetscentralmiljön är inget för mig.
Först nu, efter tiden på arbetscentralen, började tanken om att jag skulle starta eget företag dyka upp, eftersom företagandet fanns från tidigare inom familjen. Året var 2010 då jag gick till myndigheten Concordia, som ansvarar för grundade av företag, och så på ca 10-20 minuter var firma Andreas Lund grundad. Till en början erbjöds enbart IT-tjänster men så småningom utvecklades företaget och även bilservice såsom OBD-avläsning på bilar erbjöds i 5 år, då jag hade en assistent som också delade samma intresse som jag, bilar.Men efter 5 år ändrades företagsformen till det den är idag. Idag erbjuder F:ma Andreas Lund datorservice och tillverkning av presentartiklar som t.ex. olika slags skyltar för både företag och privatpersoner. År 2010 så grundade jag F:ma Andreas Lund i min hemkommun och 2014 flyttade vi till en ny lokal i esse där verksamheten finns idag.
På den tiden då jag just börjat med företaget var jag själv arbetsgivare åt mina assistenter och hemkommunen fungerade som led, som betalade ut lönerna, men för en tid sen så ändrades det och missförstånd mellan hemkommunen och mig själv uppdagades, vilket ledde till att jag fråntogs arbetsgivarrätten och att kommunen idag har lagt assistenterna till Folkhälsans välfärd.
Till sist av min berättelse vill jag även dela med mig lite av mina framtidsplaner, såsom ett eget hus på landet, vilket min hemkommun Pedersöre i dagsläget för tillfället har dragit upp handbromsen för. De anser att ett liv i eget boende med egen personal blir alldeles för dyrt och är även rädda för att jag, som får invalidpension, inte skulle ha råd att underhålla ett eget hus. Jag har även lite framtidsplaner för mitt företag att utveckla present -artikelstillverkningen så att jag inom kort skulle kunna starta en webbutik där man kan köpa och beställa färdiga mallar eller få använda sin egen mall i tillverkningen. Men också att kunna ta emot beställningsarbeten från andra företagskunder. Till dig som har läst min lilla story vill jag också till sist ”puffa” för mitt företags hemsida som finns på WWW adressen: http://www.andreaslund.fi
Mina råd / tips till dej som läsare:
- Om du som har en funktionsnedsättning och också har funderat många gånger på att starta eget företag, men har mötts av motgångar från kommunerna, gå mot strömmen! GÖR DET! Du kommer att lyckas!
- Sitt inte ensam och grubbla, diskutera med familj och vänner, de finns oftast nära och kan stötta dig i dina planer.
- Sträva efter dina drömmar, så kommer de en dag bli verklighet!
- Fundera och gör en lista på vad DU vill göra med ditt liv och gör inte såsom alla instanser säger att man som funktionshindrad borde göra.
- Ta själv reda på vad handikappservice lagen säger om dina rättigheter och var drivande i din hemkommun tills åtminstone en del av dem faller i god jord.
- Våga vara nyfiken på framtiden och bevisa för kommunen och omgivningen att funktionshindrade inte är objekt som kan hanteras hursomhelst. Funktionshindrade är också människor med egna drömmar och framtidsplaner. Vi vill inte skilja ur från det dagliga samhället utan, leva precis som alla andra människor.
- Kom ihåg att framhålla för din hemkommun att det som står i deras papper och / eller beslut kan se helt annorlunda ut i verkligheten. För till sist en vacker dag inser kommunerna att verkligheten faktiskt är en helt annan än vad de föreställt sig och då blir det ändring i samhället!
Skrivet av Andreas Lund, Pedersöre 2016
