Om en metafor tillåts, gav en grupp hängivna konstnärer och forskare sig in på en besvärlig ekvation där konstnärskap i dagens Finland och funktionsnedsättning ingår. Det skedde i Kiasma på onsdagseftermiddagen förra veckan i form av en paneldiskussion. Samtidigt väcks frågan varför man behöver problematisera dessa saker. Konst springer ju ur kris och avvikelse från samhällsnormen, heter det. Men det måste i vårt samhälle finnas mekanismer som gör att alla har lika förutsättningar att vara det de vill.
Tematiken för panelen kunde ha tillspetsats i högre grad. Nu löd den Konst, konstnärer, funktionsnedsättning – vad nytt i ljuset av forskning?
En slutsats var kanske att ett tillräckligt starkt intresse, för konstnärskapet, i sig motiverar konstnärer med funktionsnedsättning att komma över samhällets hinder. Både branschspecifika problem eller möjligheter, och graden av eller tillgången till utbildning, spelar in på hur konstnärsstigen artar sig för var och en.
Det finns inget som talar för att en dansare med funktionsnedsättning kallar sig för just ”konstnär med funktionsnedsättning”. Men ibland är det av nöden att föra in diskursen på en sådan nivå, som nu var fallet.
Outi Salonlahti som är tillgänglighetsexpert inom Kultur för alla, har gjort forskning om funktionsnedsättning och konstnärskap, och anser att exempelvis Taike, Centret för konstfrämjande, allt mer tar i beaktande diversitet i sin politik. Kultur för alla var en av panelens huvudarrangörer.
Mentorskap i form av kamratstöd skulle behövas, sade kulturproducent Taru Perälä. Hon skyltar inte med funktionsnedsättning fast hon kunde. Perälä har forskat i konstnärsresidensers tillgänglighet.
Dansaren Maija Karhunen talade i allmänna ordalag om stipendier riktade specifikt till konstnärer med funktionsnedsättning. Någon enstaka gång har hon gått emot sina principer och angett funktionsnedsättningen i stipendieansökan. Karhunen sitter i kommissionen för mångfald inom konst i Taikes regi.
Att dela upp folk i grupper, samtidigt som vi vet om hur heterogent funktionshinderområdet är, skulle å andra sidan bädda för en rätt så ställningstagande identitetspolitik sade panelens ordförande Sanni Purhonen som svar till Karhunen. Det poängterades skilt att alla i panelen är kompetenta och meriterade inom sina områden, igen en sak som i en idealvärld inte skulle vara nödvändig. Panelen hölls i Kiasma som redan i sig ger diskussionen naturlig pondus. Men, nu lever vi inte i en idealvärld.