Hej, jag heter Julia och jag är 41 år gammal. Jag har bott i Helsingforsregionen i nästan 20 år; egentligen kommer jag från Tyskland. Jag är teknikinformatör till yrket, det passar rätt bra eftersom jag tycker om ”nördiga” saker och om att tala och skriva om dem.
Jag är också en människa med komplicerad hjärna. Bland annat har jag ADHD och Aspergers syndrom (en form av autism).
På grund av dessa två har jag ibland problem med koncentrationen och kognitionen.
Som ADHD:are är jag hyperaktiv, men oftast är det min hjärna och inte min kropp som vill sprattla. Ibland kan det vara nyttigt (om jag ska lära mig någonting nytt, framför allt om det är lite komplicerat: OJ VAD SPÄNNANDE SÅ MÅNGA NYA GREJER ATT TITTA PÅ OCH FUNDERA PÅ JOHOOO!), men ibland är det besvärligt. Ibland får jag hyperfokus. Det betyder att tankarna fastnar på någonting och vill sysselsätta sig med JUST DETTA JUST NU och inget annat. Lyckligtvis fastnar tankarna ofta på någonting som jag vill eller skulle sysselsätta mig just nu. Men ibland blir det oroligt, tankarna fastnar på någonting otrevligt som jag inte alls vill fundera på, eller helt enkelt på någonting som just nu är absolut oviktigt.
Som aspergare har jag några koncentrationsproblem till. Jag tror det är lite svårare för mig än för folk med bara ADHD att fastna tankarna till det jag vill fundera på, och att dra dem bort från det jag inte vill, eller behöver tänka på. Dessutom har jag problem med det kognitiva. Ibland blir sinnesorganen överbelastade och orkar inte ta emot nya intryck, ibland blir sinnesorganen överkänsliga och hela världen blir HÖG! LJUS! GRÄLL! VIMLANDE! Det är inte alltid störande. Om jag har tid kan jag sitta och vila en stund och bara njuta av världens vackra färger och ljud och lukter och rörelser. Men om jag inte har tid (eller energi) är det jobbigt att få koncentrationen tillbaka och göra det jag egentligen ville eller skulle. Där hjälper ADHD (jag är så lätt distraheeee—- ooh titta på fjärilen!) inte heller.
Det finns en grej som vi med kognitiva problem ibland får som heter overload. Det vill jag berätta lite mera om.
När man har overload är hjärnan (eller riktigare: kognitiva fakulteterna) bokstavligen överbelastade. Då orkar man inte längre tänka ”riktigt” eller ”rakt”. Det är inte bara hemskt otrevligt, det kan till och med vara farligt om man till exempel inte orkar märka att trafikljuset visar rött.
Vanligtvis blir det bättre om man får lite lugn och ro, hjärnan kan vila en stund och sortera alla sinnesintryck som överbelastat den.
På senaste tid har jag haft några overloadsituationer där jag varit så medveten under hela tiden att jag hunnit skriva ner mina erfarenheter medan eller strax efter de hände.
Första gången hade jag just föreläst om autism i Helsingfors. På vägen hem märkte jag att jag hade blivit overloadad. Lyckligtvis hade vi just diskuterat om just detta, overload, och det blev väldigt spännande att ”titta på mig själv” under en overload! (Det blev dock inte roligare. Men mera intressant i alla fall.)
Det är normalt för mig att känna mig åtminstone lite overloadad efter evenemang där det finns folk. Framför allt under kvällstiden, när jag redan är lite trött. Även om det har varit trevligt och jag egentligen är på bra humör.
Nu har jag i alla fall varit hos SAMS och pratat om autism med några trevliga folk under några timmar och t.o.m. ätit lite middag där. När jag går ut ur byggnaden märker jag att jag mår lite illa (men bara lite).
19:50 På vägen till busshållplatsen. Jag kräks upp, rätt orytmiskt, fullständiga texten till ”Von Anfang an” två gångar. (Ja, kräks. Det kom nästan automatiskt, utan tankar, min mun formar bara orden.) Men inte högt, jag är tillräckligt medveten för att veta att jag är ute i offentligheten.
Vid busshållplatsen kommer jag ihåg att jag ju har min MP3-spelare med mig. Lyssnar på Runrig RÄTT HÖGT i 10 minuter och tittar på garn och symaskiner i ett skyltfönster tills bussen kommer. Så glad att det här är Finland och ingen vill råka i samspråk med mig.
Vet inte vad som folk tycker om den där kvinnan som skälver och darrar och gungar framför skyltfönstret. Eller om de ens märker att jag gör det. Men jag bryr mig inte.
20:00 Bussen kommer. Känner mig samtidigt utpumpad och uppskruvad. Jag hittar en ledig bänk.MP3-spelare. Musik. Vana strukturer, vana ord osv. Lugnande.
Eftersom jag de facto är ”ensam i mängden” kan jag koncentrera mig på det väsentliga, det vill säga att att ”varva ner”. Kvinnan framför mig har ett intressant hårspänne med en beige tygros. Stirrar på rosen. Koncentrerar mig på rosen.
20:05 En man kommer in i bussen; gul pipo, gul telefon med gul hörlura. Gulgulgul. Gul. Gul. Badar i världens plötsliga gulhet. Behagligt.
20:10 Månen går upp mellan husen. Jag nästan börjar gråta eftersom den är SÅ FÖRBANNAT VACKER.
20:15 Är inte längre van med att åka denna väg efter nattens mörkrets inbrott. Kommer ihåg tiden jag gick (till fots) denna väg hem varje vecka när Veikko legat i sjukhus i Lassas, för några år sedan. Sent på hösten, i kylan, i mörkret. Blir övermannad av minnen.
HÄR korsar man vägen som sedan elegant korsar motorvägen på en bro. HÄR korsar man motorvägen igen, men genom tunnel. HÄR osv.
Andningsövningar.
Om det blir värre kan jag leka ”tio”. Först hitta 10 röda saker i omgivningen (och inte de 10 nästa trafikljus heller, det måste vara 10 olika saker). Sedan 10 blåa, eller 10 svarta, eller 10 runda, eller… Färger och former och listor ger mig någonting att fastna koncentrationen till. Men det blir inte värre.
Lyckligtvis är det här den busslinjen som går tvärs igenom vår kvarter. Då skulle det bli svårt att missa ”min” hållplats.
20:25 Vana hus, vana affärer, vana reklam i lugnande färger.
20:30 Det är jävla kallt när jag stiger ur bussen. Kylan är bra, då har man nånting att koncentrera sig på. Samma med värk, hunger osv. Men just nu är det kylan. Och van musik i öronen.
Sedan börjar en depressiv fas. OTREVLIGT! Men jag vet att det bara är overloadens fel, då blir det lite lättare att tålas. (Ändå känns det otrevligt att veta att jag inte gjort detta eller detta som jag egentligen skulle göra på just den veckodagen. Fast jag vet att det inte är min, eller någon annans fel. Fast jag vet att jag inte gjort det därför att jag gjort någonting annat. Någonting roligt. Och att jag hinner göra mina ”lördagsgrejer” i morgon fast det faktiskt är söndag i morgon.)
Suck.
Denna gång fortsätter overloadens efterverkningar hela följande dagen. Lyckligtvis finns det ingenting som jag absolut måste göra på en söndag och jag kan vila och göra alla mina lördagsgrejer under eftermiddagen, när jag är halvvaken.