Anna: “Efter min burnout har jag en lägre funktionsförmåga”

Anna Höglund

”Jag heter Anna Höglund, är gift och har två barn i åldern 4 och 6 år. Jag är nuförtiden egenföretagare, coach och snart erfarenhetstalare. Jag har burnout och PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom).

PMDS är en mycket värre version av PMS. För mig betyder det att jag en gång i månaden sitter på sängen och har självmordstankar. Det är ganska tungt att säga till någon att ’fy helvete jag vill inte sitta i den här världen och må så här’ när man har två små barn. Jag vill vara den där mamman för dem. För att kunna vara det måste jag ta hand om mig själv.

Efter min burnout har jag en lägre funktionsförmåga. Jag kan inte jobba så mycket som jag skulle vilja, för då skulle jag lega på botten igen.

Det som jag värdesätter mest är de människor som sett mig och ingett hopp – ett litet hopp om att det nog blir bra. Jag skulle ha behövt en människa som satt bredvid mig, höll mig i handen, stödde mig och hjälpte mig med byråkratin. Det skulle ha varit jätteviktigt.”

”Inte tillräckligt akut”

“Före min burnout i augusti tog jag kontakt med hälsovårdscentralen för att få träffa en psykolog. Det skulle ha funnits en ledig tid i november. Då var jag redan ganska slut och kvällarna gick åt till att gråta. Det var inte roligt att vara tvungen att bita ihop igen.

Jag fick remiss för att ringa en depressionsskötare, men min situation var inte tillräckligt akut för dem. En kompis tog mig då till en privatläkare. Jag fick två veckor sjukledigt. Den första veckan tänkte jag att jag skulle ta mig i kragen och fixa mig i skick på två veckor, men det var wishful thinking (önsketänkande). Den andra veckan gick åt till att stressa över att återvända till jobbet.

Jag ringde till hälsovårdscentralen igen. Skötaren sa att det finns en läkartid om en månad. När jag betonade att jag behöver hjälp nu sa hon att det finns en läkartid om två veckor. Det skulle ha inneburit att jag måste återvända till jobbet. Jag bröt ihop. Då fick jag läkartid till samma dag.

Jag skulle ha behövt ett papper från läkarbesöket, för jag kom inte ihåg något efteråt. Känslorna tog över. Jag satt och grät i tjugo minuter. Det kändes inte bra. Jag skulle ha behövt en människa där bredvid som skulle ha stöttat mig – en yrkesmänniska.”

Svårt att hitta psykoterapeut

“Trots att jag var sjuk och det var stökigt i huvudet skulle jag försöka hitta en psykoterapeut som fanns nära hemmet och som talade svenska. När jag hade hittat några terapeuter skulle jag ha ett bekantningsbesök med dem. Dessa bekostar man själv, så jag ville inte gå på hemskt många besök då jag jobbade lågavlönat.

Jag hittad en terapeut som jag träffade några gånger. Jag hade ansökt om stöd från FPA, men det kom fram att hon var en familjeterapeut och inte en individuell psykoterapeut. Det var en petitess som var ganska stor i det här sammanhanget. Så jag fick bekosta de besöken jag varit på själv och börja processen från början.

Igen skulle jag ha behövt den där personen där bredvid som skulle ha stöttat mig och hjälpt till med byråkratin.

Sedan hittade jag en psykoterapeut och var jättenöjd med henne. Den största frågan som kom fram i psykoterapin var ’hur sköter man jobbet?’. Det var stressande, för jag visste inte hur jag skulle orka gå till jobbet och klara av vardagen. Att ringa till arbetsgivaren och säga att jag inte orkar komma på jobb är lättare sagt än gjort.”

Min dröm

“För vem bygger vi upp samhället om inte för människorna? Jag skulle vilja att man ser människan och att samhället inte bygger på att det ska vara effektivt. Jag är själv närvårdare och vet hur det är att jobba med människor under tidspress, när man skulle vilja se människorna. Till exempel nu under coronapandemin ser vi hur mycket speciellt vårdarna och människorna som tar hand om oss behövs. Investera på den banken! Ha människan i fokus, inte på att företag gör så mycket pengar som möjligt eller på att spara pengar.

Min högsta dröm är att alla människor ska vara nöjda med sig själv. Jag vill fånga människorna innan de går in i väggen. Vi har inte haft så här mycket burnouts tidigare, så det måste vara samhället som driver människor till det. Vi måste göra samhället bättre.”

Tillbaka till kommunalvalssidan.

Back to top of page