Eva Ringwall från Åland bloggar om hur det är att leva med en psykisk sjukdom.
Jag blev sjukskriven den 10 januari 1989 och efter ca 10 år fick jag till slut en korrekt diagnos, Posttraumatiskt Stressymptom Typ II (på engelska Complex Post Traumatic Stress Disorder). Det klassas som obotligt och jag är idag sjukpensionär.
När jag blev tillfrågad om att skriva denna blogg började jag med att läsa igenom de tidigare bloggarna för inspiration. Det väckte mycket tankar om skillnaderna mellan synliga och osynliga funktionshinder. Eller ännu mera om konkreta och mindre påtagliga funktionshinder. För det går ju med enkla medel att konstatera om någon har nedsatt syn eller hörsel även om det inte syns på personen i fråga att det ligger till så. Medan t ex psykisk ohälsa är oändligt mycket svårare att korrekt diagnostisera och ännu svårare att behandla och som vården ser ut idag, praktiskt taget omöjlig att bota.
Jag läser om det olika hjälpmedlen människor fått för att klara av det som de vill göra och inser att hjälpmedel för personer med psykisk ohälsa är något jag läst om men aldrig haft tillgång till och att jag heller aldrig har ansetts behöva några hjälpmedel för jag ser ju fullt fungerande ut.
Jag läser om Tessa Bamberg som är synskadad och berättar om hur hon fick studiematerial inläst på kassett och minns högstadiet då mina vänner läste hög ur skolböckerna för mig inför prov för jag hade så stora koncentrationssvårigheter att jag inte klarade av att läsa själv. Tack vare den hjälpen klarade jag mig igenom grundskolan, men att fortsätta studera var inte att tänka på. I vårt skolsystem finns ingen förståelse för att seende, intelligenta människor inte kan ta till sig information genom att läsa den.
Det som är mest påtagligt i alla de tidigare inläggen är drivkraften och beslutsamheten att nå sina drömmars mål. Där skiljer sig psykisk ohälsa markant från andra funktionshinder, för det ligger tyvärr i hindrets natur att livslusten, beslutsförmågan och drivkraften är i det närmaste bortblåst.
Nu vill jag på intet sätt förringa hur psykiskt tungt ett fysiskt funktionshinder kan vara. Själv har jag astma och får andningssvårigheter av alla former av rök och av starka dofter. Jag är också överkänslig mot gluten och mjölk och klarar inte heller av tungsmällt mat som rött kött och fläsk. Detta begränsar kraftigt vad jag kan äta och jag tycker ärligt talat att det är mera jobbigt än kul att bli bortbjuden på middag då det alltid är komplicerat för värden att tillreda mat som passar mig. Men skillnaden på förståelsen jag får då jag berättar att jag inte kan äta en viss mat och jag inte kan vara i ett rum med ett brinnande doftljus och på reaktionerna jag får då jag reagerar annorlunda pga av jag mår psykiskt dåligt ligger milsvida från varandra.
När jag blev sjukskriven 1989 så pratades det mycket litet om psykisk ohälsa och det fanns ingen förståelse alls. När jag berättade för människor att jag var sjukpensionär fick jag allt som oftast frågan: ”Är det ryggen?”. Det var ju en mycket mera legitim orsak än att vara ”lat” som jag då ansågs vara.
Idag är förståelsen bättre men förståelsen för vilken hjälp vi behöver är fortfarande mycket liten. Dvs, fokuset ligger mest på samtalsterapi och psykofarmaka. Dessa behandlingsformer fungerar dock inte alls på personer med PTSD varför vi är en grupp som är i ett stort behov av annan hjälp än den traditionella. Men man har börjat öppna för andra metoder som till exempel kognitiv beteende terapi och möjligheten att få mera praktisk hjälp. Till exempel får jag för tillfället stöd i form av en person som kommer hem till mig en gång i veckan och stöttar mig i mina vardagsbestyr. Skulle ju då behöva den hjälpen varje dag men en fysiskt frisk människa som kan klä på sig och gå på toaletten själv kan ju inte få en assistent. Att jag inte har några fungerande rutiner alls ses inte som ett problem, jag ser ju frisk ut.
Anna pratar i sitt inlägg om kampen att ständigt hålla reda på vilka rättigheter man har och det faktum att ingen informerar en om dem. För personer med psykisk ohälsa är detta ett enormt problem. Dels kan det vara ett alldeles övermäktigt hinder bara att ta till sig information från ens den enklaste foldern, dels anses vi ju inte behöva någon form av hjälpmedel. Jag kan ta som exempel första gången jag sökte vårdbidrag. Formulärets frågor var t ex, kan du klä på dig själv, kan du gå på toaletten själv mm. Behöver jag nämna att jag fick ett stort fett avslag på ansökan, även när jag överklagade till högsta instans. För några år sen ansökte jag rent demonstrativt om samma bidrag igen och fick otroligt nog ja vilket innebär dryga femtiolappen till månaden.
Men även när vi lyckats få stöd och hjälp så handlar det oftast om en begränsad tid. Vi får hjälpen för att ta oss ur de svåraste svackorna, men när vi mår bättre tas hjälpen genast bort. Ingen förstår att vi behöver hjälpen även när vi till synes mår bättre för att fortsättningsvis må bra. Istället lever i en ständig berg- och dalbana där vi får hjälp att komma på fötter, sedan lämnas till vårt öde, sjunker ner igen, får åter hjälp att komma på fötter. Många av oss är i behov av daglig personlig assistent för att få vardagen att fungera, även långt efter vi i andras ögon ser ”friska” ut.
Psykisk ohälsa är idag den snabbast ökande folksjukdomen och mentalvården måste verkligen ordentligt börja syna sig själv i sömmarna och tänka drastiskt om. Vilket annat specialområde skulle komma undan med en så liten återhämtningsprocent som de har idag?