Vi använder allt mer av vår tid på nätet. Internet har blivit ett verktyg där information och tjänster erhålls och erbjuds. I takt med att allt mer av den information vi tar del av finns på internet kommer allt fler av framtidens arbets- och utbildningstillfällen samt politiska aktiviteter att handla om informationsbehandling och kommunikation.
Den 3 april 2016 godkände Europa-kommissionen, – parlamentet och -rådet ett direktiv om krav på den offentliga sektorns tillgänglighet angående internetsidor och mobilapplikationer. I väntan på att direktivet går vidare och förhoppningsvis får en effekt för medlemsländernas lagstiftning kan vi ändå fundera kring digital tillgänglighet och hur vi uppfattar frågor om digital tillgänglighet.
Direktivet ställer krav på att merparten av den offentliga sektorns myndigheter och organisationer ska erbjuda tillgänglig information på nätet. Det gäller domstolarna, polisen, offentliga vårdproducenter, universitet och bibliotek. Som mål med direktivet nämns att stärka EU:s digitala inre marknad och skapa ett inkluderande digitalt samhälle. Att digital tillgänglighet ses ur ett rättighetsperspektiv är också det hoppfullt: ”Internet har blivit en grundläggande rättighet som måste gälla alla i samhället” – Andrus Ansip, kommissionär ansvarig för EU:s digitala inre marknad.
Samtidigt som den digitala revolutionen ofta nämns som ett eldorado av nya möjligheter, är det skäl att beakta utvecklingen ur olika minoriteters perspektiv. Digital klyfta (eng: digital divide) är ett begrepp för att beskriva avståndet mellan dem som har möjligheten och kunskapen att använda, och dem som inte har tillgång till eller kunnande att utnyttja teknologier. Samtidigt som teknologisk utvekling erbjuder möjligheter och verktyg att inkludera allt fler, uppstår också en risk för att bygga nya trösklar som stänger ute nya grupper ur informationssamhället.
Ur funktionshinderperspektiv är det här speciellt intressant eftersom den teknologiska utvecklingen bjuder på många möjligheter att skapa ett mer tillgängligt samhälle. Vi vet att talsynteser och hörselslingor är effektiva hjälpmedel som gör samhället tillgängligare. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan ha stor nytta av elektroniska hjälpmedel för att planera det dagliga livet. Inom undervisningen kunde till exempel Helsingfors universitets ofta otillgängliga undervisningsutrymmen kompletteras med möjligheten att delta i föreläsningarna på distans.
Samtidigt kan de val vi gör angående teknologiska lösningar skapa nya trösklar. Teknologiska lösningar applicerade enligt funktionormer lätt blir hinder för personer som inte omfattas av den normen. Under tidigt 90-tal i USA bestämde sig Microsoft för att frångå textbaserade program till förmån för olika bildsymboler. Eftersom Microsoft samtidigt hänvisande till affärshemligheter och vägrade lämna ut upphovsrättskyddad kod till producenter av talsynteser förlorade många synskadade som tidigare med hjälp av talsyntes kunnat arbeta med datorer tillgången till teknologin.
Vi talar ofta om nya teknologier som trollspön för att lösa många samhällsproblem. Det betydelsefulla för hur vi kommer att möta förändringen handlar om hur vi klarar av att formulera våra ideal så att tekniken används som ett effektivt verktyg för att nå upp till de idealen? Använder vi nya idéer och teknologier i syfte att inkludera, eller blir de cyniskt utnyttjade för privat vinning så att de i stället snarast har en exkluderande effekt?
Karl-Mikael Grimm, Politisk Aktivist och Statkunskapsstuderande m.m.