Carola Lithen har under 35 år varit en ivrig feminist och
samhällsobservatör. Från tidig barndom kunde Carola inte gå, utan hon
föll ofta, och hölls inte på benen. Den äldre systern Annika
kunde gå fram till att hon var två år gammal. Familjen kom i kontakt
med doktor Märta Donner på HUCS, och de fick då sin diagnos, en
sällsynt muskelsjukdom.
På 1960-talet fanns det inga barnrullstolar, utan Carola och hennes
syster Annika fick sitta i en rullstol för vuxna, oftast båda två
tillsammans i en stol.
– Människor var inte vana att se handikappade barn, så ibland blev jag
utled på att bli uttittad – jag visade tungan då det blev för mycket,
berättar hon.
Idag är folk vana vid rullstolar och uppmärksammar inte alls saken i
samma utsträckning. Istället blir man i själva verket ofta ignorerad
på gatan.
– Det innebär att man inte alltid kan förvänta sig hjälp, till exempel
vid dörrar och trösklar.
Carola säger att människor har blivit mera privata och inte vill
blanda sig i.
– De flesta har bråttom och springer förbi. Förr i världen stannade
människor upp för att bistå, eller bara fråga om de kan hjälpa till
med något.
Carolas föräldrar gjorde allt för att underlätta sina flickors
handikapp. Det inbegrep till exempel olika el-behandlingar och massage,
men även besök till helbrägdagörare, och att hålla sträng diet i
kombination med olika mineraler och vitaminer, och t ex att dricka
morots- och rödbetssaft.
– Allt för att vi skulle bli friska och kunna gå.
BRÅTTOM MED ATT LÄRA SIG
Under hela sin uppväxt har Carola haft bråttom att uppleva och lära
sig nya saker. Bråttom för att kunna hinna leva och uppleva så mycket
som möjligt. Enligt läkarna skulle Carola inte uppnå vuxen ålder, och
därför blev Carola ivrig på att hinna med så mycket som möjligt.
Carolas intresse för samhällsfrågor väcktes tidigt.
– Då jag var liten såg jag ofta på nyheter och följde med i
utvecklingen i världen. Jag ville bli president – den saken var klar!
Carola Lithén säger att omgivningens uppfattning om normer varierar
från tid till tid, hur makten fördelas, vilka privilegier och
belöningar man kan få – hur inkluderad man kan bli av samhället.
Mobbning är en allmän företeelse och finns överallt i samhället, men
Carola och hennes syster Annika blev aldrig utsatta för mobbing.
Som 21-åring ställde Carola upp som kommunalvalskandidat. Hon blev ¨
ivrig deltagare på olika politiska möten och skrev flitigt insändare i
tidningen. Trots små förhoppningar blev valutgången den att Carola
valdes till fullmäktigledamot i Korsholms kommun.
Under de två första åren satt Carola mest tyst och lyssnade på de
äldre männen och lärde sig.
– Jag passade inte riktigt in i normen, och männen hade svårt att veta
hur de skulle hantera mig. Det passade sig helt enkelt inte att en
ledamot var ung, kvinna och funktionshindrad.
Många av de viktiga besluten ”fattades i bastun” och där hade inte
Carola möjlighet att delta.
– Männen blev förvirrade, jag var på sätt och vis varken man eller
kvinna.
Kan man vara kvinna, karriärpolitiker och sitta i kommunstyrelsen i
trettio år utan att kunna gå eller ser bra ut?
– När förra perioden inleddes (2013) blev jag vald till
fullmäktigeordförande.
Perioden blev genast tuff, det var fråga om fränt och fult verbalt spel.
Enligt Carola slutar man till sist reagera på verbala påhopp. Idag då
det åter kommer nya yngre kvinnor in i fullmäktige måste man ändå visa
ett gott exempel och genast sätta stopp för alla övertramp.
– Det går helt enkelt inte längre att köra den jargongen.
STUDIER VID ÅA I VASA
Då Carola var 18 år började hon studera vid ÅA i Vasa. Det var inte
självklart för henne vad hon skulle börja studera. Intresset riktades
till att läsa admintrativ pedagogik, psykologi och specialpedagogik.
Genom att läsa specialpedagogik lärde Carola känna även andra
människors funktionsnedsättningar och specialbehov.
– Normer är osynliga regler, idéer och förväntningar i samhället
gällande en viss grupp, en viss situation eller under en viss tidsperiod.
Att följa normen belönas ofta med att inkluderas, eftersom normer fördelar
makt och privilegier. Att avvika eller gå emot en norm kan ”straffas”
genom alltifrån tystnad och förnekelse till våld.
Carola Lithén säger att normer vanligtvis hänger ihop, att de
samverkar. Idag talar man om intersektionalitet.
– Vi behöver se hur olika normer hänger ihop med varandra och vilka
konsekvenser det ger. Man kan också vara normföljare på ett område,
men normbrytare på ett annat område.
Carola kommenterar den nyss aktuella Metoo kampanjen med att var en
kan påverka, och bryta ner rådande strukturer.
– Vem citeras och syns mest i media? Jo, den vita normmannen, och på
andra plats den vita normkvinnan. Sällan ser man en färgad kvinna
eller personer med funktionsnedsättning. Gör man en normkritisk
granskning av till exempel ett läromedel i skolan eller varför inte en
dagstidning, blir också de intersektionella perspektiven tydliga. Och
granskar vi bilder i en historiebok blir det tydligt att det främst är
män på bilderna, kvinnor syns mer sällan.
FUNKTIONSMAKTORDNING
I Sverige talas en hel del om funktionsmaktordning; en struktur som
värderar människor utifrån deras funktionsförmåga.
– Ju högre funktionsförmåga eller funktionalitet en person har, desto
högre status och mer makt får personen. I verkligheten har ju alla
kroppar varierande former av funktionalitet. Därför pratar man ibland
om funktionsvariationer, i stället för funktionsnedsättningar.
En kropps funktionalitet kan förstås också variera under en livstid.
Carola Lithén ser gärna att man flyttar fokus till samhället och till
tillgänglighet.
– Det är det enklaste sättet att få samhället att gå framåt.
Offentliga miljöer tar idag detta i beaktande, men man kan fortfarande
göra stora förbättringar.
Personer med funktionsnedsättning som grupp har idag sämre
levnadsförhållanden än befolkningen i stort. Gruppen kännetecknas av
sämre hälsa, lägre utbildningsnivå, låg sysselsättningsgrad, svag
personlig ekonomi, en mindre aktiv fritid och färre som är gifta eller
har barn.
– Många av de här områdena hänger ihop, och kan relateras till
otillgänglighet. En mindre aktiv fritid kan bero på dålig ekonomi och
bristande tillgänglighet vid aktiviteter som personerna önskar delta
- Och begränsade möjligheter till utbildning sätter hinder i vägen
för lönearbete, vilket i sin tur leder till dålig ekonomi.
En ny helhetssyn på funktionalitetspolitiken kunde enligt Carola
Lithén innebära att vi skulle se alla delar av livet som beroende av
och stående i relation till varandra på olika sätt. Vi borde arbeta
med långsiktiga åtgärder för att förbättra läget. Ännu idag är större
delen av personer med funktionsnedsättning helt utanför arbetslivet.
I sin yrkesroll har Carola blivit inspirerad av sina elever, vilket
gett mycket positiv energi.
– Jag har i tjugofem år jobbat som lärare, och trivts med yrkesvalet.
Sedan ett år tillbaka är jag pensionär och kan nu helhjärtat ägna mig
åt kommunalpolitiken i Korsholm, som ordförande för kommunfullmäktige.
Men inte kan jag helt hålla mig borta från katedern heller; jag hoppar
in som vikarie då och då på Novia.
MYCKET ARBETE ÅTERSTÅR
Den är alltså främst otillgängligheten på många håll som idag leder
till att människor inte får möjlighet att utveckla sin fulla potential
och bidra till samhällsutvecklingen.
– Med andra ord pågår ett enormt resursslöseri. Dels på grund av
omedvetenhet och dels på grund av de fördomar som ännu finns. Till
följd av otillgängligheten går vi idag miste om den mångfald av
kunskap och förmågor som finns.
Carola påminner om att människor med funktionsnedsättning inte heller
är en homogen grupp.
– Normen, eller det traditionella, är att vi helst inte ska ställa för
stora krav och att vi borde vara tacksamma för det vi får, men det är
ju allmosor. Det finns inte en enhetlig grupp av personer med
funktionshinder, utan vi består av en stor mångfald, precis som
samhället i övrigt.