fbpx

Carola Lithen har under 35 år varit en ivrig feminist och samhällsobservatör

| Uppdaterad

Carola Lithen har under 35 år varit en ivrig feminist och

samhällsobservatör. Från tidig barndom kunde Carola inte gå, utan hon

föll ofta, och hölls inte på benen. Den äldre systern Annika

kunde gå fram till att hon var två år gammal. Familjen kom i kontakt

med doktor Märta Donner på HUCS, och de fick då sin diagnos, en

sällsynt muskelsjukdom.

På 1960-talet fanns det inga barnrullstolar, utan Carola och hennes

syster Annika fick sitta i en rullstol för vuxna, oftast båda två

tillsammans i en stol.

 

– Människor var inte vana att se handikappade barn, så ibland blev jag

utled på att bli uttittad – jag visade tungan då det blev för mycket,

berättar hon.

 

Idag är folk vana vid rullstolar och uppmärksammar inte alls saken i

samma utsträckning. Istället blir man i själva verket ofta ignorerad

på gatan.

 

– Det innebär att man inte alltid kan förvänta sig hjälp, till exempel

vid dörrar och trösklar.

 

Carola säger att människor har blivit mera privata och inte vill

blanda sig i.

 

– De flesta har bråttom och springer förbi. Förr i världen stannade

människor upp för att bistå, eller bara fråga om de kan hjälpa till

med något.

 

Carolas föräldrar gjorde allt för att underlätta sina flickors

handikapp. Det inbegrep till exempel olika el-behandlingar och massage,

men även besök till helbrägdagörare, och att hålla sträng diet i

kombination med olika mineraler och vitaminer, och t ex att dricka

morots- och rödbetssaft.

 

– Allt för att vi skulle bli friska och kunna gå.

 

BRÅTTOM MED ATT LÄRA SIG

 

Under hela sin uppväxt har Carola haft bråttom att uppleva och lära

sig nya saker. Bråttom för att kunna hinna leva och uppleva så mycket

som möjligt. Enligt läkarna skulle Carola inte uppnå vuxen ålder, och

därför blev Carola ivrig på att hinna med så mycket som möjligt.

Carolas intresse för samhällsfrågor väcktes tidigt.

 

– Då jag var liten såg jag ofta på nyheter och följde med i

utvecklingen i världen. Jag ville bli president – den saken var klar!

 

Carola Lithén säger att omgivningens uppfattning om normer varierar

från tid till tid, hur makten fördelas, vilka privilegier och

belöningar man kan få – hur inkluderad man kan bli av samhället.

Mobbning är en allmän företeelse och finns överallt i samhället, men

Carola och hennes syster Annika blev aldrig utsatta för mobbing.

 

Som 21-åring ställde Carola upp som kommunalvalskandidat. Hon blev  ¨

ivrig deltagare på olika politiska möten och skrev flitigt insändare i

tidningen. Trots små förhoppningar blev valutgången den att Carola

valdes till fullmäktigledamot i Korsholms kommun.

Under de två första åren satt Carola mest tyst och lyssnade på de

äldre männen och lärde sig.

 

– Jag passade inte riktigt in i normen, och männen hade svårt att veta

hur de skulle hantera mig. Det passade sig helt enkelt inte att en

ledamot var ung, kvinna och funktionshindrad.

 

Många av de viktiga besluten ”fattades i bastun” och där hade inte

Carola möjlighet att delta.

 

– Männen blev förvirrade, jag var på sätt och vis varken man eller

kvinna.

 

Kan man vara kvinna, karriärpolitiker och sitta i kommunstyrelsen i

trettio år utan att kunna gå eller ser bra ut?

 

– När förra perioden inleddes (2013) blev jag vald till

fullmäktigeordförande.

Perioden blev genast tuff, det var fråga om fränt och fult verbalt spel.

 

Enligt Carola slutar man till sist reagera på verbala påhopp. Idag då

det åter kommer nya yngre kvinnor in i fullmäktige måste man ändå visa

ett gott exempel och genast sätta stopp för alla övertramp.

 

– Det går helt enkelt inte längre att köra den jargongen.

 

STUDIER VID ÅA I VASA

 

Då Carola var 18 år började hon studera vid ÅA i Vasa. Det var inte

självklart för henne vad hon skulle börja studera. Intresset riktades

till att läsa admintrativ pedagogik, psykologi och specialpedagogik.

Genom att läsa specialpedagogik lärde Carola känna även andra

människors funktionsnedsättningar och specialbehov.

 

– Normer är osynliga regler, idéer och förväntningar i samhället

gällande en viss grupp, en viss situation eller under en viss tidsperiod.

Att följa normen belönas ofta med att inkluderas, eftersom normer fördelar

makt och privilegier. Att avvika eller gå emot en norm kan ”straffas”

genom alltifrån tystnad och förnekelse till våld.

 

Carola Lithén säger att normer vanligtvis hänger ihop, att de

samverkar. Idag talar man om intersektionalitet.

 

– Vi behöver se hur olika normer hänger ihop med varandra och vilka

konsekvenser det ger. Man kan också vara normföljare på ett område,

men normbrytare på ett annat område.

 

Carola kommenterar den nyss aktuella Metoo kampanjen med att var en

kan påverka, och bryta ner rådande strukturer.

 

– Vem citeras och syns mest i media? Jo, den vita normmannen, och på

andra plats den vita normkvinnan. Sällan ser man en färgad kvinna

eller personer med funktionsnedsättning. Gör man en normkritisk

granskning av till exempel ett läromedel i skolan eller varför inte en

dagstidning, blir också de intersektionella perspektiven tydliga. Och

granskar vi bilder i en historiebok blir det tydligt att det främst är

män på bilderna, kvinnor syns mer sällan.

 

FUNKTIONSMAKTORDNING

 

I Sverige talas en hel del om funktionsmaktordning; en struktur som

värderar människor utifrån deras funktionsförmåga.

 

– Ju högre funktionsförmåga eller funktionalitet en person har, desto

högre status och mer makt får personen. I verkligheten har ju alla

kroppar varierande former av funktionalitet. Därför pratar man ibland

om funktionsvariationer, i stället för funktionsnedsättningar.

En kropps funktionalitet kan förstås också variera under en livstid.

 

Carola Lithén ser gärna att man flyttar fokus till samhället och till

tillgänglighet.

 

– Det är det enklaste sättet att få samhället att gå framåt.

Offentliga miljöer tar idag detta i beaktande, men man kan fortfarande

göra stora förbättringar.

 

Personer med funktionsnedsättning som grupp har idag sämre

levnadsförhållanden än befolkningen i stort. Gruppen kännetecknas av

sämre hälsa, lägre utbildningsnivå, låg sysselsättningsgrad, svag

personlig ekonomi, en mindre aktiv fritid och färre som är gifta eller

har barn.

 

– Många av de här områdena hänger ihop, och kan relateras till

otillgänglighet. En mindre aktiv fritid kan bero på dålig ekonomi och

bristande tillgänglighet vid aktiviteter som personerna önskar delta

  1. Och begränsade möjligheter till utbildning sätter hinder i vägen

för lönearbete, vilket i sin tur leder till dålig ekonomi.

 

En ny helhetssyn på funktionalitetspolitiken kunde enligt Carola

Lithén innebära att vi skulle se alla delar av livet som beroende av

och stående i relation till varandra på olika sätt. Vi borde arbeta

med långsiktiga åtgärder för att förbättra läget. Ännu idag är större

delen av personer med funktionsnedsättning helt utanför arbetslivet.

 

I sin yrkesroll har Carola blivit inspirerad av sina elever, vilket

gett mycket positiv energi.

 

– Jag har i tjugofem år jobbat som lärare, och trivts med yrkesvalet.

Sedan ett år tillbaka är jag pensionär och kan nu helhjärtat ägna mig

åt kommunalpolitiken i Korsholm, som ordförande för kommunfullmäktige.

Men inte kan jag helt hålla mig borta från katedern heller; jag hoppar

in som vikarie då och då på Novia.

 

MYCKET ARBETE ÅTERSTÅR

 

Den är alltså främst otillgängligheten på många håll som idag leder

till att människor inte får möjlighet att utveckla sin fulla potential

och bidra till samhällsutvecklingen.

 

– Med andra ord pågår ett enormt resursslöseri. Dels på grund av

omedvetenhet och dels på grund av de fördomar som ännu finns. Till

följd av otillgängligheten går vi idag miste om den mångfald av

kunskap och förmågor som finns.

 

Carola påminner om att människor med funktionsnedsättning inte heller

är en homogen grupp.

 

– Normen, eller det traditionella, är att vi helst inte ska ställa för

stora krav och att vi borde vara tacksamma för det vi får, men det är

ju allmosor. Det finns inte en enhetlig grupp av personer med

funktionshinder, utan vi består av en stor mångfald, precis som

samhället i övrigt.

Back to top of page