Kolumn
Det var dagen före nyårsafton, alla brukare var på jullov. Jag tänkte att det här ska bli ett bra år 2020. Nå, dagen före nyårsafton kom chocken in igenom postlådan. Ett brev från Raseborgs stad: ditt stödboende i Kårkulla tar slut i mars och Raseborgs stad tar över, stod det i brevet. Det var som jordens skulle ha slutat snurra och alla klockor skulle ha stannat och om någon pratade med mig så skulle pratet ha varit ett avlägset sorl.
Ingen har talat med oss som det angår.
Hur känns det Hanna?
Jag är väldigt upprörd!
Varför?
För jag har fått vård av Kårkulla sedan 2002, jag har mått bättre och sämre i perioder och jag har litat på Kårkulla, personalen på stödboende har ett fungerande system som vi har varit nöjda med.
Jag är öppen för förändring och jag kan tänka mig att det kan bli något bra men det som gör mig upprörd är att man pratar om att vi ska ha självbestämmande och sen går man bakom våra ryggar och behandlar oss som möbler och flyttar oss från ett ställe till ett annat utan att förbereda oss på det. Det känns som någon skulle dra mattan under fötterna på oss, då är mattan Kårkulla och där har vi haft det bra. Kvalitet före kvantitet.
Man vet vad man har men inte vad man får
Kårkulla är som en välgjord matta som snart fyller 60 år.
60 år av arbete för personer med funktionshinder.
Mattan sträcker sig genom hela Svenskfinland.
Den har vackra band som flätar sig in i varandra.
Banden heter omsorg, kvalitet, mänskliga rättigheter, delaktighet, stöd, anpassad undervisning, rätt till sitt modersmål.
Det finns många föreningar som FDUV, DUV, Steg för Steg som jobbar för och med oss, det handlar både om fritid och vardag och trygghet.
Stödboende är också en del av banden och är inflätad i många av dessa finesser.
Nå, hur skulle du ha gjort den här överföringen om det låg i dina händer?
Jag skulle ha satt ner mig på Kårkullas mattkant i Raseborg och samlat brukare, anhöriga och personal som det berör, och presenterat den nya mattan och berättat vad den nya mattan har att erbjuda.
Hur gick det nu då?
Vi fick ett brev som det stod att vi inte får sitta på vår matta mera, utan vi har en annan mattkant som ni får börja sitta på. Som vi nu ska börja väva ihop.
Att börja något nytt ger en ovisshet, vi känner inte våra trådar, vi vet inte hur sköra dom är, är de uppbyggda med omsorg, trygghet och samma stöd som vi är vana med.
Och dessutom tog Raseborgs stad bara Ekenäsborna och inte alla delar av Raseborg, nu ska Raseborgs stad ta Karis och Pojo med på mattkanten och presentera för dem sitt förslag, den processen fick vi i Ekenäs aldrig vara med om, vi har inte fått välja att vara med i Nåvis boende och det känns orättvist.
Blandade känslor, jag försöker vara optimistisk och öppen för nya saker med tanke på att det kommer att bli en process där vi själva utvecklar vårt stöd så som vi vill ha det och enligt våra behov.
Det lät vackert och det sades fina ord på mötet. Men hur kan vi sedan garantera att de blir så bra i praktiken som dom lovat, det är klart att man presenterar sin sak som guld och gröna skogar om man vill få det ”sålt”. Vi som det handlar om är väldigt lätta offer, vi hör vad som sägs och är godtrogna människor, många andra människor som kommer från ett möte har hört det som står mellan raderna och det som man inte säger, ibland är texten mellan raderna och det man inte säger den viktigaste delen.
Feedback man hörde på mötet:
Varför det här?
Varför förstöra något som fungerar?
Kan man inte börja en ny kull och låta dom har kvar sitt gamla system vara där.
Sinnesro bön:
Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och visdom att inse skillnaden. (Teologen Reinhold Niebuhr 1926).
Skribenten Hanna Grandell är erfarenhetstalare.
Bilden är tagen av Sofia Jernström.
Kolumnen är publicerad i SOS Aktuellt 01/2020.
