Magdalena: ”Självklarhet att kommunicera på mitt eget språk”
”Jag heter Magdalena Kintopf-Huuhka, bor i Helsingfors med min familj och jobbar som verksamhetsledare för Finlandssvenska teckenspråkiga.
Jag räknar inte mig själv som funktionsnedsatt. Jag har ju teckenspråket som jag kan umgås med och min vardag fungerar hur bra som helst, men utanför hemmet möter jag hinder. Det kan vara till exempel med språket, kommunikationen eller att jag inte får information på mitt språk.
I bussen kan det hända till exempel att någon informerar om något eller att tåget är försenat eller flyttar till ett annat spår och då missar jag den informationen. Också information som har till exempel med coronaviruset att göra, så som presskonferenser, har oftast inte en tolk på plats. Då får vi teckenspråkiga vänta i några dagar före vi får den informationen som andra har fått redan tidigare.”
”Man kan inte ringa till oss”
”Om döva eller hörselskadade bokar en tid till exempel till hälsovårdscentralen, så har de oftast en återuppringningstjänst, vilket är ett hinder för oss. Det fungerar inte, för man kan inte ringa till oss. Vi kan inte tala i telefon och har inte tillgång till tolk dygnet runt. Tolken följer inte med oss hem. Det borde finnas textmeddelanden eller ett skilt telefonnummer för hörselskadade som man kan ringa till. ”
Att studera med en hörselskada
”Det finns några hörselskadade studeranden som studerar på universitet och de måste ha en teckenspråkstolk eller skrivtolk med sig nästan hela tiden, men alltid har man inte tillgång till tolk. En del kan också använda hörselslinga och ha nytta av den, men det fungerar inte i alla utrymmen.
Tyvärr är det många unga som bestämmer sig för att fara ut i arbetslivet direkt efter grundskolan, för att de känner att det har för många hinder i skolan. Men nu finns det många ungdomar som också har motivationen att studera vidare, så det har gått framåt.”
”Självklarhet att kommunicera på mitt eget språk”
”Dom politikerna som bor i Svenskfinland har tagit mera hänsyn till döva och lyft fram teckenspråket, men det finns många beslutsfattare som inte förstår situationen. I Helsingfors måste vi fortfarande kämpa för att få information på teckenspråk fast det finns många teckenspråkiga som bor i huvudstadsregionen.
Döva eller hörselskadade barn eller också barn med döva eller hörselskadade föräldrar borde få undervisning på teckenspråk. Det här fungerar inte i dagens läge.
Min dröm är att jag skulle få min vardag att fungera smidigt på olika områden som intresserar mig. Att man skulle ha en möjlighet att jobba med olika människor och ha olika hobbyn oberoende av språket.
Jag drömmer också om att teckenspråket skulle vara på samma nivå som det talade språket – att det skulle vara jämlikt. Att det skulle vara en självklarhet att kommunicera på mitt eget språk i butiken eller hos läkaren. Att det skulle vara en självklarhet att man alltid har tillgång till tolk. Att beslutsfattarna skulle förstå teckenspråkets betydelse.”