Gästbloggare: Gunilla Löfman

Foto på Gunilla Löfman

Foto: Lars Kastilan

Solen skiner, det är 25 grader varmt den 20 december 2014. Jag kommer från stranden. Jag är i Dakar i Senegal i västra Afrika. Jag borde packa, i morgon återvänder jag till Finland. Men besluter mig för att skriva ned tankar som snurrat i huvudet medan oceanens vågor sköljt över mina fötter.

Det är den 16 december för sådär 20 år sedan. En helt vanlig dag på min bokföringsbyrå i Nagu. På eftermiddagen förändras livet. På min näsa har jag läsglasögonen, de där man har när armarna börjar bli för korta. Men varför ser jag inte att läsa? Varför har jag pappret vid näsan? Kalla kårar längs ryggraden.

Har du kommit för att jävlas med mig säger ögonläkaren när jag påstår att varken plus eller minus ändrar på vad jag ser. Det blir trots allt en remiss till ögonpolikliniken som jag besöker varannan vecka under fem månader. Sedan säger man att nu finns det inga fler undersökningar att göra. Nu studerar vi resultaten och skickar din diagnos per post. Så sade man, men så gjorde man inte. Att jag inte kommer att få det inser jag tidigt för jag ringer och ber att få kopior av min sjukberättelse. Det tar litet tid för dina papper är i källaren, säger man.

Nu förstår jag en del av de händelser jag råkat ut för under de senaste åren. Bra att jag inte körde om den där bilen fastän det inte kom någon emot. Hade jag gjort det skulle jag knappast sitta här och skriva idag. Svisch sa det när jag mötte den bil jag inte såg. Skärpning Gunilla, är du faktiskt så här trött borde du inte köra bil! På trötthetens konto bokförde jag också att jag inte orkade läsa allt det jag borde, att jag använde linjal för att hålla raderna i styr när jag läste datalistor, att jag skaffat mera belysning…

Efter de fem månaderna vet jag att jag har trasiga ögonbottnar, att det inte går att göra något åt det, att synen blir sämre, att jag snart förlorar all synskärpa, att man inte förstår hur en ung kvinna får ett fel som hör till ålderdomen, att man är förvånad över att problemet finns i båda ögonen, att man ville undersöka mina syskon men att det är ointressant för de hör ju till ett annat sjukvårdsdistrikt. Jag vet också att det enda svaret på frågan vart skall jag vända mig för att lära mig leva med det här är att detta är ingenting farligt. Och tack och lov klarade jag av att låta bli att slå professorn på käften den 9 mars, då när jag brister i gråt och han förklarar att i går var det internationella kvinnodagen, och vet du, det finns så många starka kvinnor. Jag tänker att ingen i hela sjukhusvärlden förstår att jag, den starka kvinna som byggt upp min byrå känner mig liten och olycklig och behöver hjälp med att reda ut hur jag skall klara av att leda byrån den dag jag inte ser skillnad på siffrorna, att ingen förstår att en företagare ansvarar för verksamheten och sina anställda även som sjukskriven. Jag inser att man inte ser mig, man ser bara mina intressanta ögon. Jag är förbannad!

Jag kämpar på tills min dotters huvud pryds av studentmössan. Sen brister allt och det blir dags för depressions­ medicin, terapi och sjukskrivning i nästan två år. I all bedrö­velse finns tanken att livet skall vara roligt att leva. En sak är bra förstås: jag behöver inte brodera korsstygn som mamma och mormor!

Under den absolut svartaste dagen förändras livet. Jag släpar mig hemåt och funderar var det finns ett djupt dike att gömma sig i, livet är över. Där jag står i backen far det genom mitt huvud: Var nu inte dum. Inbillar du dig faktiskt att allt du lärt dig och allt du varit med om är helt i onödan? När jag blickar tillbaka på allt som hänt och händer mig sen den dagen känns det som att ärkeänglarna hade samlats till konferens och konstaterat att Gunilla har nu lärt sig tillräckligt på det här området, hon är nu mogen för nästa fas i livet. Låt oss sänka ned en stege till henne där hon är i brunnen, låt oss se till att hon inte rutschar ned tillbaka. Jag torkar mina tårar och tänker: Finns det inte något annat för mig att göra skall jag se till att stöda åtminstone EN annan person som hamnar i en liknande situation som jag just nu själv befinner mig i. Medan jag med beslutsamma steg går hem tänker jag att nu gäller det att SE möjligheten att göra just detta.

Livet är förunderligt. En månad senare stegar jag in på Förbundet Finlands Svenska Synskadades kontor i Helsingfors som t.f. verksamhetsledare. Tiden där ger mig inblick i vad allt det finns att göra inom denna bransch. Tanken mognar att jag skall sälja byrån och gå i pension. Snart blir jag medlem i förbundets styrelse, sedan viceordförande och ordförande. Jag får vara med i synskadades nordiska samarbetskommitté och i Europeiska Blindunionens kvinnoarbetsgrupp. Tillsammans med ordförandena för de förbund som idag är med i SAMS, får jag vara med och grunda SAMS. Hösten 2012 förverkligas min dröm, jag deltar i World Blind Unions kongress. Det är lärorikt och jag får vänner världen över. En dag kommer e-post från Senegal och en intressant brevväxling startar. Breven har fört mig hit till Dakar. Här bygger vi, mina kolleger från det senegalesiska synskadeförbundet och jag upp projektet ”Tillgängliga böcker” – om några år finns det böcker i punktskrift och som talböcker för skolbarnen.

Jag minns de runda gråa stenarna på terapeutens bord med budskapet: slipa av alla kantigheter så passar vi tillsammans. Jag är stensamlare, mina stenar har många färger och former, de är smala, spetsiga, runda, gropiga. Jag minns att jag tar med mig stenar, kanske sju, visar att mina stenar kan samarbeta bättre: Se, de håller om varandra, de bildar en gemenskap, de rullar inte iväg, det är värdefullt att vi människor är olika och litet kantstötta. Visst har jag snubblat och snavat också efter dagen i backen, men livet känns som ett fantastiskt rikt äventyr. Det är ett privilegium att få vara med i samarbete och gemenskap, att få vara en av stenarna med olika färg och form, att med den form och färg jag har arbeta mot målet: ALLA INKLUDERADE.

Gunilla Löfman

Denna text ingår i boken INBLICKAR I VARDAGEN som publiceras 28.4.2015