Mailen Murmann har utsetts till årets frivilliga i SAMS efter att i många år varit med som en trogen del av vänverksamheten. Jag ringde upp Mailen för att höra lite om hur hon kom med i verksamheten och om hennes upplevelser.
Mailen har varit med i vänverksamheten ända sedan år 2012. Hon var bekant med verksamheten från tidigare i och med att hon jobbat många år på FDUV och sett FDUV:s verksamhet och utveckling och också varit med och grundat Steg för steg som var en av initiativtagarna bakom verksamheten (som i början ordnades av FMA – Funktionsrätt med ansvar). Då hon blev pensionerad 2011 tyckte hon att hon inte bara ville försvinna, utan hon ville ännu ha en koppling till verksamheten och ha något att göra och då hon blev tillfrågad att komma med i vänverksamheten kändes det som en bra sak att testa på.
Mailens vän har autism och i början funderade Mailen på hur vänskapen ska fungera, men bestämde sig för att göra ett försök och se hur det går. Och på de vägarna är de; under de 12 år som hon och hennes vän har känt varandra har de hunnit utveckla en lite speciell men bra vänskap. För några år sedan testade de att gå på gym tillsammans, och det kändes bra och har nu blivit något de gör regelbundet varje vecka. Utöver det träffas de några gånger i månaden och går på museum, deltar i evenemang med mera. Senare under dagen ska vännerna gå på cirkus tillsammans.
Det känns bra att göra något som jag vet att är viktigt!
Jag frågar Mailen vad hon tycker att är det bästa med att vara en vän; vad ger vänskapen henne?
”Då jag blev pensionerad tyckte jag att jag vill göra någonting ännu, och tyckte att det här passar bra; det är en meningsfull verksamhet som ger mig regelbunden sysselsättning. I och med allt det vi har gjort tillsammans har jag ju fått uppleva väldigt mycket; delta i kultur och se och uppleva saker som jag kanske inte annars skulle ha varit med om. Det känns bra att göra något som jag vet att är viktigt!” säger Mailen, och avslutar med att konstatera att även om vänskapen är speciell så är den mycket givande också för henne själv.
Text: Gunilla Edelmann