När något händer och myndigheterna behöver förstärkning rycker tusentals frivilliga ut runt om i Finland. En av dem är Harri Koivisto. För honom har frivilligarbetet blivit ett sätt att fortsätta vara till nytta, trots en svår ryggmärgsskada.
När jag ringer upp Harri Koivisto för intervjun svarar han med ett hurtigt moin! Han ligger till sängs för att vila ryggen efter en allvarlig ryggmärgsskada, men rösten är energisk.
Koivisto har en viktig roll inom Frivilliga räddningstjänsten Vapepa. Som aktiv i Vapepas västra distrikt i Keuru arbetar han i bakgrunden vid ledningscentralen under sökinsatser. Han samlar ihop frivilliga, kontrollerar att alla är på plats och hjälper till där det behövs.
– Det är mycket som ska fungera för att en insats ska lyckas, säger han.
Vapepa är ett landsomfattande nätverk av över 50 organisationer och tusentals frivilliga runt om i Finland. När myndigheterna behöver förstärkning kan Vapepas larmgrupper kallas in.
Enligt Koivisto är de frivilligas insats avgörande för att helheten ska fungera. Frivilliga får dessutom en allt viktigare roll i beredskapen när välfärdsområdena och räddningstjänsten blir tvungna att göra prioriteringar.
– Utan frivilliga skulle mycket bli ogjort. Vi är de extra händerna och ögonen när något händer, säger han.
Det började med FBK
– Jag har alltid sett mig själv som en person som vill tjäna andra, säger Koivisto.
Frivilligarbete och räddningsverksamhet har funnits i hans liv sedan barndomen. Hans far var aktiv inom frivilliga brandkåren. Själv var han också med i FBK och deltog i tidiga tonåren i en kurs i första hjälpen. Han berättar om en dramatisk händelse som stärkte hans tro på att han klarar att handla under press. Som 16-åring jobbade han tillsammans med sin far i garaget när pappan fick ett epileptiskt anfall.
– Jag stödde hans huvud, öppnade andningsvägarna och lade honom i framstupa sidoläge. Först när pappa hade återfått medvetandet och ambulansen var på plats slog rädslan till.
Koivisto arbetade som långtradarförare och busschaufför. När han var i 40-årsåldern hittades en stor tumör vid svanskotan. Den opererades bort och i flera år kunde han fungera som normalt. Men tumören kom tillbaka och hela korsbenet opererades bort. Operationerna ledde till en lång rad komplikationer och försämrad balans och rörelseförmåga. Läkarna meddelade att han inte skulle kunna fortsätta arbeta.
– Jag brast i gråt. Jag njöt av mitt jobb och jag visste att jag skulle sakna kontakten med kunderna, säger han.
Från fältarbete till nya roller
År 2000 hade Koivisto flyttat till Keuru. Han gick med i Röda Korsets lokalavdelning, där han deltog i akututryckningar i första hjälpen. Intresset för Vapepa väcktes när en granne som var aktiv inom verksamheten lockade med honom. Han gick en utbildning i eftersökning, och utbildade tillsammans med sin granne beväringar vid Keuru garnison i eftersökning.
– På den tiden kunde jag ännu stå på benen. Ibland gömde jag mig i terrängen och ibland gav jag order, säger Koivisto.
När rörligheten försämrades blev det svårare att delta i fält. Han bearbetade sin egen situation i några år, men bekanta i Vapepa uppmuntrade honom att fortsätta, och i dag har han hittat sin nya roll bakom kulisserna.
– Delvis får jag skapa min arbetsuppgift själv. Det är mycket intressant.
I Koivistos arbete syns bredden inom Vapepa tydligt. En del deltar i eftersökningar i terrängen, till sjöss eller från luften, andra arbetar med ledning, logistik eller kommunikation. Frivilliga kan ge första stöd efter en brand, hjälpa människor i kris eller styra trafik vid olycksplatser, och uppgifter kan också anpassas enligt personens förmåga, som i Koivistos fall.
– Alla behövs. Det finns många uppgifter där man kan bidra. Efter en storm, om det blivit elavbrott, rycker vi ut i glesbygden. Vi knackar på dörrar och kontrollerar var det finns äldre personer eller andra som behöver hjälp eller evakuering, säger han.
I Frivilliga räddningstjänsten arbetar över 13 000 frivilliga i mer än 1 000 larmgrupper runt om i landet. I det västra distriktet, där Koivisto själv är verksam, finns 52 medlemsorganisationer, varav 44 deltar i utryckningsverksamhet. I fjol gick distriktet över 300 larm och de frivilliga gjorde sammanlagt tiotusentals arbetstimmar.
– De frivilligas insats kostar omkring fem euro i timmen. Om alla uppdrag skulle skötas av anställd räddningspersonal skulle kostnaderna bli mycket höga. Det skulle helt enkelt vara omöjligt, säger Koivisto.
Koivisto betonar att hans funktionsnedsättning aldrig har varit ett hinder för att delta.
– I Vapepa tar vi emot varenda frivillig med öppna armar. Det viktiga är att man har en vilja att hjälpa andra, säger han.
Han betonar att alla kan delta på egna villkor, aktivt eller mer sällan. Koivisto är själv engagerad i flera organisationer där beredskapsfrågor är aktuella.
– Det är många olika typer av organisationer som bidrar till Finlands helhetsberedskap, konstaterar han.
Ett gott liv trots skador
Koivisto har i dag nedsatt balans och begränsad muskelkontroll. Han lever med kateter och stomi. Han hanterar återkommande kramper i mellangärdet med avslappning och andningsövningar.
Som troende säger han att han ser mening i det som hänt. Han strävar efter att anpassa sig till nya situationer, och beskriver sitt liv som lyckligt.
– Grundstenarna är i skick. Jag har en fru som stöttar mig i allt och jag kan sova om nätterna. Genom frivilligarbetet får jag dessutom känslan av att vara till nytta. Jag kan fortfarande bidra.
Text: Pia Iisaho
Foto: Merja Koivisto
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 1, 2026.
