När något oväntat händer i vardagen sätts vår förmåga att anpassa oss på prov. För personer med funktionsnedsättning sker det ofta. Men det finns en förmåga som gör skillnad: resiliens.
En synskadad man stod ensam på en färja till Sverige. Han hade ingen ledsagare och personalen hänvisade till att servicen borde ha bokats i förväg. Situationen kunde ha slutat i frustration och uppgivenhet. I stället ringde han rederiets kommunikationsdirektör. En kvart senare fick han hjälp.
– Det är ett bra exempel på resiliens, där han klarade av att hantera en motgång i vardagen, säger neuropsykologen och psykoterapeuten Åse Fagerlund.
Resiliens beskrivs ofta som motståndskraft, men också som förmågan att återhämta sig och ibland växa efter svåra upplevelser. Det handlar inte om att blunda för problem, utan om att hitta sätt att hantera dem. Men det finns en viktig balans.
– För att hantera motgången bra behöver den förstås finnas inom ramarna för vad man klarar. Om något blir alltför överväldigande kan det i stället bli förlamande och traumatiskt. Man kanske bara vill fly och undvika situationen, säger Fagerlund.
Resiliens utvecklas bäst när utmaningarna är hanterbara. Vad som är lagom varierar från person till person. En del av vår motståndskraft kan vara medfödd, men både miljön och det egna beteendet påverkar mycket.
Tankar som verktyg
Ett sätt att stärka sin resiliens är att arbeta med sina tankemönster. Hur vi tolkar en situation påverkar hur vi agerar.
– Hur kan jag steg för steg vänja mig vid att göra saker som känns svåra för mig? Hur hittar jag en realistisk hoppfullhet i min situation? Vad kan faktiskt hjälpa mig att komma vidare i en svår situation, så att jag inte fastnar? säger Fagerlund.
Det kan handla om att stegvis utsätta sig för sådant som känns svårt och på så sätt bygga upp en större trygghet i sin egen förmåga.
För många personer med funktionsnedsättning är anpassning en del av vardagen. Att navigera i miljöer som inte alltid är tillgängliga kräver både energi och flexibilitet. På det sättet kan man säga att många redan tränar sin resiliens, eftersom de gång på gång måste hantera oförutsedda situationer.
Men det finns en gräns också där.
– Att man klarar av att anpassa sig till oförutsägbara situationer i vardagen är själva essensen av resiliens. Men då behöver också personens återhämtning vara tillräcklig. Är man utmattad av ständig anpassning går det ju inte, säger Fagerlund.
Fem faktorer som stärker
Enligt forskning om posttraumatisk utveckling finns det flera faktorer som kan hjälpa människor att komma starkare ur svåra situationer. Åse Fagerlund lyfter fram fem särskilt viktiga.
Fyra av dem handlar om hur vi förhåller oss till våra egna liv. Det handlar om att kunna se sina styrkor och möjligheter, att hitta mening och syfte, och att känna uppskattning och tacksamhet för det man har trots motgångar.
Den femte faktorn handlar om relationer och sociala skyddsnät. Trygga relationer är av-
görande när livet blir svårt.
– Alla behöver ha trygga människor runt sig. Det gäller både barn och vuxna, men stödet ser olika ut i olika delar av livet, säger Fagerlund.
För barn med funktionsnedsättning är föräldrarna särskilt viktiga. De påverkar hur barnet tolkar och hanterar svåra situationer.
– Föräldrar kan hjälpa barnet att sätta ord på sina känslor och visa sitt stöd, men inte alltid ge färdiga svar. De kan hjälpa barnet att bli en problemlösare, säger Fagerlund.
Att både finnas där och samtidigt lämna utrymme är en balansgång. För mycket styrning kan göra barnet passivt, medan för lite stöd kan skapa otrygghet. Föräldrarna behöver också själva stöd för att orka i sitt föräldraskap.
Personalens roll på boenden
I vuxenlivet, till exempel på boenden, spelar personalens arbetssätt en avgörande roll.
– Om personalen gör för mycket för de boende, finns en risk att de blir passiva och tappar tilltron till sin egen förmåga, säger Fagerlund.
I stället kan personalen stärka de boendes tillit till sin egen förmåga genom att uppmuntra delaktighet i vardagliga situationer. Det kan handla om att låta en person vara med och fatta beslut, prova själv eller ta ansvar för sådant hen klarar av.
– Att ge stöd utan att ta över kräver tid och medvetenhet. Att få prova själv och ibland misslyckas är en viktig del av att bygga både självförtroende och beredskap, säger Fagerlund.
Men människor behöver också se att andra har klarat liknande utmaningar. Därför är referensgrupper, kamratstöd och mentorer viktiga. Att möta andra med liknande erfarenheter kan ge både hopp och konkreta strategier.
– Man behöver få höra att man inte är ensam, säger Fagerlund.
Samhällets ansvar kvarstår
Även om individens resiliens är viktig räcker den inte ensam i en kris. Tillgång till information, fungerande stödstrukturer och tydliga krisplaner är avgörande, till exempel vid strömavbrott eller andra störningar i vardagen.
– Samhället och institutioner behöver hjälpa människor att hjälpa sig själva, säger Fagerlund.
I grunden handlar det också om ett gemensamt ansvar. Att vi ser varandra och hjälper till när det behövs.
Läs mer på nästa sida: Elisabeth Hästbacka: ”Man måste vara beredd på att allt inte går som planerat”
Text: Pia Backman-Nord
Foto: Karin Lindroos
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 1, 2026.
