Månadens bloggare är Tessa Bamberg. Hon är filosofie magister och arbetar på Förbundet Finlands Svenska Synskadade som punktskriftsansvarig. På fritiden tycker hon om att resa och umgås med vänner.
Tessas blogginlägg
Att studera vid universitetet var någonting som jag ville göra, vad jag ville studera var inte lika självklart. Att jag bestämde mig för att studera nordisk litteratur hängde ihop med att jag alltid har älskat att läsa böcker.
När jag inledde mina studier i början av 90-talet var jag den första synskadade studerande på min institution. Att vara pionjär är både på gott och ont. Om någon annan studerat före mig skulle det kanske redan ha funnits fungerande system och rutiner. Men å andra sidan finns det också många fördelar med möjligheten att börja från så att säga ett rent bord, att diskutera sig fram med lärarna och förklara saker och ting, vad som fungerar och inte fungerar. Såsom att det är viktigt att få litteraturlistorna för kommande kurser i god tid så att böckerna hinner bli färdiga i tid till kursen. Samma gäller material som ska gås igenom under lektionerna – helst inga kompendier i sista minuten.
Jag bemöttes väl och i det stora hela fungerade allt väl. Till min lycka fanns mycket av skönlitteraturen att låna, antingen från Celia, biblioteket för synskadade i Helsingfors, eller från motsvarande bibliotek i Sverige. Men mycket av facklitteraturen fanns inte i ett för mig tillgängligt format. På Celia läste man förtjänstfullt in många och långa böcker, men ibland hände det sig att kurserna redan hade hunnit pågå ett tag innan materialet nådde mig. Litteraturlistorna levde också till viss mån, och isynnerhet nyare forskningsrön och andra aktuella texter kunde med kort varsel komma till. Då blev det nödvändigt att mobilisera både familjemedlemmar och vänner med inläsning av materialet. Isynnerhet mina föräldrar har läst in ansenliga mängder av facklitteratur. Jag läste också mycket tillsammans med mina studiekamrater, och det var ju ett bra tillfälle att ventilera texterna tillsammans inför kommande tenter eller diskussionstillfällen.
När jag studerade aktivt fick jag största delen av materialet inläst på kassett. Kortare texter överfördes också till punktskrift. En teoribok kunde lätt bli flera tiotal kassetter. Så det tog tid att läsa igenom materialet. Mina seende kamrater streckade under viktiga avsnitt och kunde behändigt bläddra fram till det aktuella avsnittet. Jag kunde ju inte göra så, utan skrev istället upp viktiga avsnitt på punktskrift. En tidskrävande process.
Trots att det på sin tid var tungt och tidskrävande lärde jag mig att ta ut väsentliga helheter ur stora massor av text, vilket jag haft stor nytta av också i andra sammanhang.
Och de positiva sidorna av studielivet kunde inte för ett ögonblick överskugga de mindre bra. Jag älskade att studera, diskussionerna som fördes med ungdomlig iver och glöd, där jag var en av de andra som debatterade, ställde frågor och deltog i projekt. Gemenskapen var fin.
Jag älskade att studera. Utbudet av intressanta kurser var enormt. Jag kände som jag framför mig hade ett enormt smörgåsbord som bjöd på oändliga mängder av läckerheter som jag bara måste smaka på. Jag gick på otaliga kurser bara för att temat för kursen eller föreläsaren intresserade mig. Som resultat har jag en lång lista med fritt valbara kurser och som en följd drog mina studier ut på tiden.
Ett arbete som gör skillnad
Länge var mina studier på is. Den viktigaste orsaken var att jag fick ett intressant jobb. Jag hade väl så småningom börjat tycka att detta med att analysera texter visserligen var intressant, men att syssla med det professionellt inte ändå var det som intresserade mig. Jag ville kunna läsa böcker utan att spjälka upp dem i mikroskopiska beståndsdelar, älska litteratur för dess egen skull.
Dessutom och det avgörande, var att jag fick ett jobb där jag kände att min insats gjorde skillnad. Sedan 2003 är jag anställd på Förbundet Finlands Svenska Synskadade, först som projektansvarig för ett projekt kring punktskrift, nu som punktskriftsanvarig. I korthet går mitt arbete ut på att ordna och undervisa på av förbundet arrangerade punktskriftskurser och även ordna andra aktiviteter kring punktskrift. Vår målgrupp är vuxensynskadade. Att som vuxen förlora sin syn är, som alla förluster, en smärtsam process. Det är att på många plan lära sig att hitta fram till sig själv igen, se nya möjligheter istället för förlusterna. Lyckligtvis lever vi i ett samhälle, som har mycket att erbjuda, både beträffande hjälpmedel och annan service. Man kan leva ett meningsfullt liv som synskadad. Till denna helhet hör punktskriften också elementärt. Med synförlusten har man förlorat ett läs- och skriftspråk, men nu gäller det att hitta en annan kanal som uttrycksmedel, och det är punktskriften. I mitt arbete får jag utlopp för det som jag gillar mest av allt, att umgås med månniskor, att inspirera och motivera flera att hitta till punktskriften och upptäcka dess möjligheter. Jag upplever att mitt arbete verkligen gör skillnad på det mest konkreta planet. Varje gång någon vill lära sig punktskrift och den första insikten vad den går ut på vaknar till liv, känner jag att jag kunnat ge något värdefullt, ett steg i rätt riktning i rehabiliteringsprocessen. Och då vet jag att jag valt rätt.
Och mina studier då? Jo, sent omsider kom jag fram till att jag vill slutföra mina studier och skrev min pro graduavhandling. Som för så många andra hade ribbskräcken stigit med tiden och det kändes som att uppsatsen aldrig blir skriven. Men när jag konkret satte igång blev den färdig på någon månad. Handledarens kommentarer sporrade mig till att skriva avhandlingen.
Våga ta steget
Under den tid som gått sedan jag inledde mina studier till idag har mycket skett, inte minst på det tekniska området. Elektroniska böcker istället för kassetter, Internet med dess möjlighet att hitta information. Möjligheten att få bilagor i elektroniskt format som e-post istället för otydliga papperskopior. Att många praktiska begränsningar finns, som otillgängliga internet-sidor, kvarstår än idag. Ändå går det att studera som synskadad. Man ska vara målmedveten och beredd att arbeta hårt för sitt mål, men det är värt allt detta. För egen del gläder jag mig nu åt den allmänbildning som studierna gav, samt inte minst den sociala biten som studielivet även innebar.