Patricia Donner blev 4BT frivillig för ett år sedan och studerar till vardags pedagogik vid Åbo Akademi. I det här blogginlägget ser hon med vuxenpedagogisk synvinkel på stödpersonsverksamheten.
Att bli stödperson var en av de bättre besluten jag gjort. Genom att stöda någon annan att bli mer självständig och få en ny vänskap känner jag att jag bidrar med något gott i samhället. Att spendera minst fyra timmar i månaden på att hitta på roliga saker med någon annan som man kanske inte annars tar sig tid för är något jag uppskattar mycket. Under tiden jag fungerat som stödperson har jag lärt mig mycket om mig själv men också en hel del om hur saker fungerar i samhället vad gäller funktionsnedsättning. Jag har också fått delta i flera intressanta utbildningstillfällen och har dessutom fått en fin vänskap på köpet, vilket är värdefullt både för mig och min stödis.”
– Patricia Donner
Patricia har reflekterat kring vuxenutbildning inom frivilligverksamhet och intervjuat Irene Bäckman från SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder r.f.
Irene arbetar som koordinator för frivilligverksamheten 4BT. Förutom att sammanföra stödpersonpar, koordinera verksamheten och handleda stödpersoner ordnar hon också regelbundna fortbildningar inom området för funktionshinder för både stödpersoner och andra intresserade i Österbotten.
– Fortbildningstillfällena innehåller både en del fakta men också en hel del praktiska saker och riktar sig i huvudsak till stödpersoner men även till andra som kanske funderar på att bli stödperson, berättar Bäckman.
Syftet med fortbildningarna är också att stödpersoner ska lära känna andra frivilliga bättre och att de ska kunna dra nytta av informationen om funktionshinderområdet och bemötande i sitt uppdrag. När man blir en stödperson fungerar man som en god vän, följeslagare och kontakt till samhället. Målsättningen är att minska på ensamheten och främja delaktigheten genom att träffas minst 4 timmar per månad.
– Genom fortbildning kan de frivilliga få ökad motivation samt inspiration i uppdraget. Tanken är att det ska bidra till att man får en god kontakt till frivilligt engagemang.
Man kan alltid lära sig nya saker och tanken är att man ska kunna engagera sig i stödpersonsverksamheten och anta uppdraget som stödperson oavsett vilken utbildning man har.”
Bäckman berättar även att de som blir frivilliga ofta är vuxna men att det även finns några yngre ungdomar som också har antagit sig uppdraget.
– Många av de som blir stödpersoner har sedan tidigare någon typ av erfarenhet vad gäller psykisk eller fysisk funktionsnedsättning. Det kan handla om att de känner någon som har en funktionsnedsättning eller har arbetat med någon sådan typ av verksamhet tidigare.
– Det finns också de som inte har erfarenhet men som kanske vill prova på att frivilligarbeta.
– Man kan lära sig nytt och få en mera meningsfull fritid, förklarar Bäckman.
En del av de som ansökt om att få en stödperson har ofta önskemål om att till exempel gå ut på stan och ta en kaffe, titta på film eller se en fotbolls- eller hockeymatch tillsammans med någon. Andra vill kanske delta i mer kulturella aktiviteter som teater, konstmuseum eller konserter medan vissa vill komma sig ut i naturen eller gå med i något motionssammanhang tillsammans med sin stödperson.
För att bli en stödperson börjar man med att fylla i ett formulär som finns på hemsidan www.samsnet.fi/4bt men som också finns tillgängligt hos på stödpersonskoordinatorns kontor i både Vasa och Helsingfors. När koordinatorerna fått den intresserades uppgifter tar någon av dem kontakt för att då kunna prata mera kring önskemål inför en träff med den stödbehövande. Om allt känns bra från båda parter så börjar stödpersonsuppdraget så fort som möjligt och personerna kan då även gå med i 4BT:s träffar för stödpersoner eller stödpar.