Lasses hörna
Vi finländare är stolta över våra topplaceringar när man jämför länder. Vi har världens bästa skolsystem och är i den absoluta eliten då det gäller pressfrihet, trygghet och avsaknaden av korruption. Stora världsmedier rapporterar om det lilla, effektiva och lyckliga Finland. Javisst ska vi vara stolta, åtminstone en positiv känsla när vintermörkret sänker sig över landet och termometern är långt på minus. Men det är viktigt att samtidigt se på våra egna brister. Allt är inte perfekt, det kan till och med vara riktigt dåligt.
Jag har länge ansett att Finland ligger efter i frågan om inställningen till funktionsnedsättning. Vi använder fortfarande ordet ”invalid”, som är engelskans ”värdelös”, i vår lagstiftning. Därför söker man till exempel invalidpension från FPA. Finland väntade, väntade och väntade med att ratificera FN:s konvention för mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vi väntade 10 år, 148 länder hann före oss. Orsaken var att vi hade så svårt att i vår lagstiftning ta makten från myndigheterna och ge till exempel personer med utvecklingsstörning rätten att bestämma över sina egna liv.
Det finns en tradition och en inställning att vara nedsättande och se funktionsnedsättningar som en belastning och kostnad för samhället. Till exempel att friidrottsförbundet krävde att paraidrottare som deltar i internationella tävlingar skulle betala sina egna resor. Helt i motsats till andra toppindrottare. Men har jag fel? Det finns ju ingen debatt om de här samhällsfrågorna. Kritik från olika funktionshindergrupper blir obesvarad av politiker och tjänstemän. Och de professionella opinionsbildarna är tysta.
Jörgen Lundälvs nya intressanta forskning.
En nyutkommen bok, Jörgen Lundälvs ”Pennskaften inifrån”, låter kritiken välla fram. Lundälv, som är universitetslektor och docent, har forskat i funktionshinderdebatten i Finland och Sverige. Han har intervjuat aktiva inom funktionshinderrörelsen och journalister i båda länderna. Många av de finländska intervjuerna är så starka att boken borde skickas till alla riksdagsledamöter, partikanslier, kommuner och sjukvårdsdistrikt.
Några plock ur Lundälvs intervjuer: ”I Finland har man inte råd med etik och moral, det är bara fråga om ekonomi”. ”Folk med funktionsnedsättning är rädda för att det blir ännu värre om de höjer sin röst och kräver någonting”. ”I Finland talar man, i motsats till Sverige, först om pengar och sedan om funktionshinder”. ”Etik och moral finns inte i debatten om funktionshinder”. ”Socialarbetare är tysta om den egna kommunen för att det har att göra med pengar”.
Var sitter vi då det gäller inställningen till funktionsnedsättningar? Jag har inte hittat någon sådan jämförelse, men om man läser Lundälvs bok kan det vara plats 149.
Flera intervjuade talar om ett allt hårdare samhällsklimat och en av dem har också blivit utsatt för hån för sin funktionsnedsättning. Finland är först i klassen på många områden, som att vara ”det lyckligaste landet i världen. Vi är bra också på till exempel jämställdhet (fjärde bäst) och medvetenhet om klimatföränding (nionde plats). Var sitter vi då det gäller inställningen till funktionsnedsättningar? Jag har inte hittat någon sådan jämförelse, men om man läser Lundälvs bok kan det vara plats 149.
Skribenten Lars Hedman är styrelseordförande för Finlands svenska taltidningsförening, styrelsemedlem i Hörselförbundet och sitter i SAMS styrelse. Han bloggar om funktionsnedsättning på sevendays.fi/nollhinder.
Texten är publicerad i SOS Aktuellt 01/2020.
