SAMHÄLLE
Dataintrånget vid psykoterapicentret Vastaamo ledde till att tusentals finländare blev brottsoffer, då deras personuppgifter och patientberättelser läckte ut. De här människorna är berövade sin trygghet, och måste nu hitta sätt att gå vidare. Utmaningen för aktörerna som erbjuder terapitjänster blir i sin tur att få tillbaka förtroendet.
I skrivande stund pågår polisutredningen kring brottet som avslöjades i oktober, då både psykoterapicentret Vastaamo och tusentals enskilda klienter utsattes för utpressningsförsök. Utpressaren försökte med hjälp av e-postmeddelanden få klienter att betala hundratals euro – annars hotade förövaren läcka ut känsliga patientuppgifter och -berättelser.
Händelsen är i sin omfattning unik i Finland, och har skapat en aldrig tidigare skådad debatt om datasäkerhet inom vården. Psykosociala förbundets verksamhetsledare Bodil Viitanen kallar läckan ett skräckexempel för hur det kan gå när den aspekten försummas.
– Jag är tyvärr inte så förvånad, utan har varit rädd för att något liknande skulle kunna hända. Läckan visar hur viktig cybersäkerheten är. Jag är arg och frustrerad över att just den här gruppen drabbades, säger hon.
På längre sikt kommer händelsen att leda till att företag som erbjuder liknande tjänster satsar stort på att ytterligare förbättra sina datasystem, tror Viitanen.
– Förhoppningsvis kan också staten bidra med mera resurser för övervakning av datasäkerheten.
Ida-Maria Sola, som jobbar som psykolog inom Åbo stads psykologenhet, tror att händelsen har konkreta följder också för personalen inom hälsovården.
– Vi kommer till exempel att noga tänka över vad vi skriver, hur vi skriver samt var vi förvarar våra journaler. För magra journaler kan påverka vården om kommunikationen försämras eller informationen blir bristfällig. Utmaningen blir att skriva så lite som möjligt med ändå säga så mycket som möjligt, funderar Sola.
Lindriga fall överrepresenterade
Dataintrånget fick många privatpersoner att öppet dela med sig av sina erfarenheter och terapiupplevelser i media. I bästa fall leder stöttande some-kampanjer och öppenhet kring terapi till att minska stigmat kring psykisk ohälsa.
– Jag tror att kollektivt stöd till de som drabbats kan ha en bra effekt, kanske kan det skänka ens lite tröst. Det kan också vara bra att allmänheten påminns om att de flesta som går i terapi är alldeles vanliga människor, menar Bodil Viitanen.
Att människor talat ut om sina erfarenheter har skapat sprickor i den ensidiga glansbildsyta som lätt uppstår på sociala medier. Ida-Maria Sola hoppas att det här kan öppna ögonen för personer som funderar på att söka hjälp.
Hon påminner ändå om att det som lyfts fram i media och på sociala medier inte är hela sanningen. Det finns många som inte kommer till tals i samband med tragedin.
– Det blir ju skillnad mellan problem och problem: en del problem är det mer accepterat att prata om än andra. De lindrigare fallen blir därför lätt överrepresenterade i media.
En grupp människor som inte heller syns i debatten är alla de som kämpar för att få vård just nu.
– Det är på sätt och vis ganska privilegierat att kunna stiga fram och prata om problem som redan är lösta. Därför är viktigt att minnas att det sist och slutligen är bara en liten andel klienter som syns i offentligheten, säger Sola.
Fakta kan lindra oro
I mitten av november hade redan 25 000 brottsanmälningar gjorts av människor som fått sina uppgifter läckta. Vad kan den som personligen berörts av dataintrånget vid Vastaamo göra för att gå vidare?
Upplevelsen av hur svårt man drabbas av läckan och brottet är alltid individuell, men experterna tror att det kan hjälpa att prata om sin ångest, rädsla eller oro. Det kan också löna sig att medvetet försöka skilja åt det som går att påverka och det som inte gör det, menar Sola.
– Dela upp upplevelser av rädsla, smärta och förlorad trygghet. Vad skrämmer mig? Varför känns det svårt? Det handlar om att förstå vad som smärtar. Det som hände på Vastaamo går inte att få ogjort. Därför måste man hitta sätt att acceptera för att kunna gå vidare, säger Sola.
Ett konkret tips är att ta reda på fakta. Den som exempelvis använder sig av terapitjänster och är orolig för vilken slags information som sparats har rätt att se anteckningarna om sig själv.
– Man har rätt att fråga hur företaget eller instansen har ordnat med säkerheten, och hur de hanterar personuppgifter och patientberättelser, säger Bodil Viitanen.
Psykolog Sola påpekar att i flesta fall är det bara de väsentliga uppgifterna som antecknas.
– Människor har ibland en lite felaktig bild av hur omfattande journalerna är. Det går enkelt att kolla sina uppgifter i Kanta, och klienten kan också själv påverka vad som skrivs i journalen, poängterar hon.
Utöver Vastaamo är det många liknande aktörer på fältet som indirekt får känna av dataintrånget. Tilliten till hälsovården har fått sig en törn och det kommer att krävas en insats för att klienterna ska få tillbaka förtroendet, tror Bodil Viitanen.
– Företagen måste nu bevisa att de vidtagit sådana åtgärder att klienternas uppgifter är trygga. Människor måste våga söka hjälp och känna att det är bra att ta hand om sin psykiska hälsa, säger Viitanen.
Text: Jenni von Frenckell • Bild: Shutterstock
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2020.
