Maria Lindberg är den enda prästen som predikar på det finlandssvenska teckenspråket, ett språk hon lärde sig som vuxen och som ständigt utmanar henne. Hon säger att kyrkan måste vara en föregångare för hur man bemöter människor med olika behov.
Maria Lindberg är inte född med teckenspråket, det var något hon lärde sig i vuxen ålder. På universitetet studerade hon allmän pedagogik och visste inte riktigt vad hon ville göra efteråt, men efter en undervisningspraktik i en specialklass där eleverna använde stödtecken startade Lindbergs väg in i det finlandssvenska teckenspråket.
I det skedet fanns emellertid ännu inga planer på att bli präst.
– Ganska tidigt i studierna började ändå teologin intressera. Det var kanske i grunden tankarna på vad som händer efter döden som väckte intresset. Den frågan kunde jag förstås inte få något egentligt svar på, men ämnet gjorde mig nyfiken, säger Maria Lindberg.
Teckenspråket och teologin blev till sist sammanflätade för Lindberg, som för femton år sedan lät prästviga sig, och sökte tjänsten som dövpräst i Borgå stift. I dag är hon främst stationerad vid Kyrkans central för det svenska arbetet (KCSA), vid Södra Kajen i Helsingfors. Någon egen kyrka ansvarar hon inte för, utan gudstjänster och evenemang hålls runtom i Svenskfinland enligt önskemål. Ibland håller Maria mässor tillsammans med någon av de fem präster som använder det finska teckenspråket.
– Förutom huvudstadsregionen besöker jag ofta Borgå, Ekenäs, Vasa och Jakobstad, samt äldreboenden i Hyvinge och Tavastehus, säger hon.
Det finlandssvenska teckenspråket har i dag omkring 150 användare, och de flesta är äldre personer. En orsak till detta är att många av dem som gick på den enda dövskolan i landet, Borgå dövskola, flyttade till Sverige när skolan stängde på 1990-talet. En annan orsak är att den unga generationen använder sig av hjälpmedel och har annorlunda behov.
– Vi strävar efter att ordna skriftskola på teckenspråk varje år, och i Helsingfors finns en barnklubb på teckenspråk. De flesta unga med hörselnedsättning går ändå i vanlig skriftskola med sina vänner och använder sig av olika hjälpmedel. Många klarar sig i dag bra med implantat. Men för dem som har teckenspråk som eget språk ersätts dess användning inte av implantat och tolk.
Aldrig fullärd
På det stora hela tycker Maria inte att hennes prästjobb skiljer sig särskilt mycket från andras inom samma yrke. En skillnad är ändå att hon arbetar på ett språk som än i denna dag utmanar henne.
– Att arbeta på ett främmande språk är förstås en ständig utmaning, och att vara en av de få i Finland som gör det. Det tog minst tio år för mig att börja tänka i bilder, och ständigt lär jag mig nytt. Jag blir aldrig fullärd.
Hon berättar hur hon bygger upp en gudstjänst med hjälp av scener, och visar en nattvardsmässa som exempel. Psalmernas och bönernas språk är något mer kortfattat jämfört med talat språk; mera målande och delvis med annan ordningsföljd. Samtidigt använder sig många psalmer och böner av ett visuellt språk, och även liknelserna har ett rikt bildspråk. De flesta gudstjänster går endast på teckenspråk, och är därmed helt tysta, men det finns även talade gudstjänster för att göra det enklare för tolkar och för delvis hörande personer.
– Något som betyder mycket är att man möts öga mot öga på teckenspråk. Framför allt personer som inte har orken att ta sig utanför hemmet uppskattar hembesök väldigt mycket. Jag tror att besöken hemma hos äldre kommer att bli fler.
I kyrkans strategi för det teckenspråkiga arbetet står att ”det teckenspråkiga arbetet ska erbjuda full församlingsdelaktighet samt möjlighet att vara delaktig i kyrkan och utöva sitt trosliv”.
Hur ser Maria Lindberg på kyrkans roll när det gäller att stöda personer med funktionsnedsättningar, eller andra grupper som riskerar marginalisering?
– Kyrkan behöver vara en föregångare för hur man behandlar andra människor. Det gäller också praktiska arrangemang som ska inkludera alla. Fortfarande har kyrkan ändå svårt att sätta in sig i många typer av specialbehov, men grundbudskapet är ju att alla ska bemötas likvärdigt.
Viktigt att accepteras som man är
Maria anser att det är viktigt att alla ska få känna att de accepteras som de är. Viljan att ibland önska bota sådant som kanske inte behöver botas – exempelvis genom att be för att någon ska bli av med avvikande funktionsförmåga – anser hon vara problematiskt.
– Förbön kan få motsatt effekt om man önskar få bort ”någons fel”. Vi brukar säga att det är miljön som skapar funktionshinder, och på samma sätt är det ju ofta miljön som definierar en persons funktionsförmåga – på gott och ont. Även om en kropp inte är kapabel till allt räcker man till som man är. Det är det kristna budskapet.
Text: Pia Backman-Nord
Foto: Lars Kastilan
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 2, 2025.
