FÖRENINGSHJÄLTEN
På den här spalten träffar vi personer som gör värdefulla insatser inom funktionshinderfältet. Har du tips på en föreningshjälte? Kontakta redaktion@funk.fi.
Ett gäng studerande vid Helsingfors universitet har startat föreningen Krymplingstudenter för alla som känner sig främmande i studiekretsarna. Tillsammans vill man jobba för ett mer välkomnande klimat som tar i beaktande individens behov, berättar Milla Tengström.
1. Hej Milla! Vem är du och hur uppstod er förening?
Jag studerar socialpsykologi vid Helsingfors universitet och är på slutrakan med min avhandling. Jag är en av grundarna till studentföreningen Krymplingstudenter. Tidigare har jag varit aktiv inom Obunden vänster.
Idén till föreningen föddes ur diskussioner bland vänner med olika funktionsnedsättningar. Vi hade alla upplevt att det inte är lätt att vara universitetsstuderande med funktionsnedsättning, då man dagligen möter på olika tillgänglighetsproblem. Det känns som om universitetet inte är menat för oss som avviker från normen.
Genom föreningen vill vi kunna påverka tillgänglighetsfrågor vid universitetet och skapa ett utrymme där människor med liknande upplevelser kan träffas.
Vår förening är i startgroparna och ännu har vi ingen styrelse, men vi har redan fått flera medlemmar. Vi är en registrerad förening och officiellt medlemmar av Helsingfors universitets studentkår. En del av oss är kroniskt sjuka och det har varit viktigt att få göra saker i vår egen takt, inte ta på oss mer än vi orkar med.
2. Varifrån kommer namnet på föreningen?
På finska heter föreningen Rampaopiskelijat, och vi använder ordet ‘rampa’, alltså krympling, som en politisk term för alla som känt sig främmande i samhället – alltså blivit andrafierade – på grund av hälsotillstånd eller funktionsförmåga.
Vi vill vara en del av den globala crip-rörelsen, som är en politisk rörelse som kritiserar funktionsnormer.
- VAD? Studerandeföreningen Krymplingstudenter
- VAR? Vid Helsingfors universitet
- VEM? För studerande som känner sig främmande i universitetsvärlden och relaterar med tillgänglighetsfrågor.
3. Hurdan verksamhet planerar ni?
Verksamheten ska utgå från medlemmarnas behov och önskemål. Vi hoppas det blir allt från trevligt umgänge till utbildning och påverkansarbete, kamratstödsgrupper och workshops i anti-ableism.
Tanken är att vi sätter igång ordentligt i höst.
4. Vem är föreningen riktad till?
Vi är till för alla som kan identifiera sig som krymplingar: människor med psykisk ohälsa, kroniska sjukdomar, funktionsnedsättning, adhd, autistiska personer. Du behöver ingen diagnos, bara du relaterar till de här frågorna.
Vi vill skapa en gemenskap och ett utrymme där människor kan samarbeta för radikal tillgänglighet på universitetet och ute i samhället.
5. Vad anser ni vara radikal tillgänglighet?
Radikal tillgänglighet handlar om att beakta frågor också bortom fysisk tillgänglighet. Det är allt från tillräckligt bra kvalitet på inomhusluften till flexibilitet i hur saker och ting ordnas på universitetet.
Universitetet präglas av effektivitetskultur som stänger ut dem som inte kan hålla takten och arbeta på snävt definierade sätt. Det finns förväntningar, krav och standarder som alltid utgår från en genomsnittsstuderande – vem vet om den människan existerar? Individuella anpassningar anses vara undantag, även om en stor mängd människor faktiskt skulle gynnas av dem. Många upplever att budskapet är att om du inte kan göra på ett specifikt sätt ska du inte alls vara här.
Radikal tillgänglighet strävar efter att lyssna på människor som berörs av hinder och ge plats för deras behov.
6. Hur syns tillgänglighetsproblemen i studerandenas vardag?
Hela universitetet genomsyras av otillgänglighet. Den nuvarande kulturen leder till att de som är friska blir sjuka och de som är sjuka har ingen chans.
Det börjar med inträdesproven. Det finns människor som växer upp med uppfattningen om att universitetet och dess inträdesprov inte är ett alternativ för dem, och sättet att avlägga provet gör att många inte kommer in.
På skolan finns klassrum som påstås vara tillgängliga, men dit man ändå inte kommer in självständigt med hjälpmedel. Eller så kommer man inte upp på scenen som talare.
Själva undervisningen saknar flexibilitet och kraven är hårda. Det är lätt att bli efter i studierna. Under mina magisterstudier blev jag svårt sjuk och var borta från universitetet i tre år. Då trodde jag att jag aldrig mera kommer att kunna studera, eftersom jag inte kunde köra på samma sätt som tidigare. Alternativa lösningar syns inte och erbjuds inte aktivt, man måste själv kräva och ordna dem. Folk avbryter sina studier, även om saker skulle gå att ordna.
Anpassningar kan handla om alternativa sätt att avlägga en kurs för den som inte kan vara närvarande tillräckligt ofta. Om en människa inte kan skriva tentor kunde hen skriva essäer i stället.
7. Vad hoppas ni åstadkomma genom er förening?
Vi anser att det behövs en förening som ger oss möjligheter till påverkan och en känsla av att vi alla har en plats här.
Universitetet har redan visat intresse för vår förening. Vi har blivit inbjudna till en arbetsgrupp om funktionshinderinklusion och talat på seminarier.
Många av universitetets problem handlar sannolikt om okunskap och avsaknaden av praxis kring tillgängliga lösningar. Vi tror att saker kan ändras. •
Text & bild: Mikaela Remes
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 02/2022.
