fbpx

”Psykiskt våld är ett finländskt folkhälsoproblem”

| Uppdaterad
Rädd flicka som kramar en nalle.

Det är svårt att tassa på tå runt en människa som när som helst kan få ett fasansfullt utbrott – man vet bara inte när och hur. Ingen ska behöva vara rädd i sitt eget hem, säger Sara Mikander.   

När Sara Mikander, verksamhetsledare för Frida i Jakobstad, åker ut till skolor för att prata om psykiskt våld dyker frågan ofta upp: Vad är skillnaden mellan psykiskt eller fysiskt våld och helt vanliga gräl som sker i alla familjer?

– Varje familj har sitt eget gnabb. Annars är det nästan konstigt. Men om du känner dig rädd är något fel, ingen ska behöva vara rädd i sitt eget hem. Man får ha olika åsikter, men man ska inte behöva känna rädsla, säger hon.

Psykiskt våld är inget marginellt problem i Finland, anser Mikander. Det är snarare ett folkhälsoproblem. Det finns olika former av psykiskt våld. Ibland handlar det om ord, ibland finns hotet om fysiskt våld närvarande, som att någon slår sönder ett föremål eller ett hål i väggen bredvid ens huvud. Mikanders erfarenhet är att de flesta upplever det psykiska våldet som värre än det fysiska, eftersom det psykiska är så lömskt och sublimt, och svårare att bearbeta. Ett blåmärke är konkret, medan det psykiska våldet sitter kvar – ibland ett helt liv, och ofta utan att man ens förstått vad som hänt.

Den som utsatts för psykiskt våld börjar ofta tvivla på sig själv, vilket märks också på mottagningen vid Frida, före detta Kvinnojouren, som erbjuder stöd och hjälp vid bland annat närståendevåld eller sexuella övergrepp.

– Många klienter som kommer till oss börjar med att säga att jag vet inte, jag kanske bara överdriver. Andra har det mycket värre och egentligen var det inget som hände heller för min partner ångrade sig så jag borde aldrig ha kommit hit…

I senaste Hälsa i skolan-enkäten av Institutet för hälsa och välfärd uppgav flera barn än tidigare att de utsatts för psykiskt våld av föräldrar eller andra vårdande vuxna. Det var också betydligt vanligare bland elever i svenskspråkiga skolor jämfört med elever i finskspråkiga skolor.  

Mikander har svårt att se att det skulle finnas mera våld i svenskspråkiga familjer överlag, utan misstänker att det kan handla om att de tillfrågade känner bättre till sina rättigheter än tidigare årskullar. 

– Nu finns det kampanjer i skolan som till exempel ”Stopp min kropp!” där barnen får lära sig att sätta gränser och förstå om någon överskridit dem. Barn vet vart de kan ringa och anmäla om något känns fel och att de också gör det.

Sara Mikander.

Också förövaren kan få hjälp

Frida arbetar mycket med det de kallar för uppfostringsvåld, som enligt Sara faller inom ramen för psykiskt våld. Det handlar om allt från att man bestraffar barnet då det inte lyder genom att exempelvis nedvärdera eller använda fula ord. Vuxna kan också syssla med passiv försummelse och förvägra barnet bemötande som det har rätt till: kärlek, värme, närhet och vård.

– För barn är det svårt att orientera sig i världen efter just passivt uppfostringsvåld då det är knepigt att längta efter något som man aldrig fått eller ens vet om att existerar, säger Mikander.

Trauman från barndomen kan hänga med länge. Till mottagningen i Jakobstad kommer klienter i alla åldrar – från barn till äldre personer som upplevt olika former av övergrepp. Dessa erbjuds samtalsstöd både enskilt och i grupp och den som vill kan slussas vidare till terapi.

Efter en destruktiv barndom är det inte underligt att man hamnar i dysfunktionella relationer som ung eller vuxen, eftersom det är det man är van vid. Man stannar kvar för att man är bekant och nästan trygg med att behandlas dåligt. Dessutom har man tränats i uthållighet och i att se det fina i varenda människa ”innerst inne”, bakom allt det fula som personen gör.

– Man tror lätt att det normala är att fly från destruktiva saker som man varit med om, men oftast fungerar det helt tvärtom – att man flyr i stället till det destruktiva. Man behöver kanske repetera sin upplevelse för att få kontroll över den igen eller så behöver man bekräftelse för att ”jag dög och att det aldrig var just mig det var fel på”, säger Sara Mikander. 

Det är inte ovanligt att den som utsatts för psykiskt våld som barn blir deprimerad som vuxen utan att begripa kopplingen till det som hänt när man var yngre. Fenomen som allmänt illamående och självskadebeteende kan bero på många saker, och en kan vara psykiskt våld.

Om det finns problem med psykiskt våld i en familj erbjuder Frida numera också stöd till förövaren. Många vet att de beter sig destruktivt och det är svårt att vara tillräckligt stark för att både inse det, och dessutom också ta ansvar, säger Mikander.

– Man behöver börja med att lyssna på personen och försöka reda ut varifrån mönstret kommer. Beteenden uppstår sällan helt ur tomma intet. Man har kanske själv blivit slagen under uppväxten och sedan helt oreflekterat börjat använda olika former av närståendevåld. Men den förstående diskussionen ska föras enbart med den våldsamma och i ett enskilt rum. Den utsatta har redan fått sin beskärda del av övergreppen, säger Mikander. 

Enligt henne har andra länder bättre lagstiftning kring det psykiska våldet. I Finland finns det ännu inte mycket man kan anmäla innan det psykiska våldet övergått till fysiskt våld som är lättare att bevisa.

– Men det går åt rätt håll. Till exempel har stalkning nu blivit förbjudet och man kan också begå något som kallas ”brott mot kommunikationsfriden”. Det skulle ändå vara viktigt med lagstiftning gällande psykiskt våld, eftersom det sänder så tydliga signaler om vad som är okej och vad som inte är det.  

Fakta

  • År 2023 utsattes fler barn än tidigare för psykiskt våld av föräldrar eller andra vårdande vuxna. Upplevelserna var vanligare bland flickor än bland pojkar.
  • 36 procent av pojkarna och 41 procent av flickorna i de svenskspråkiga skolorna svarade att de utsatts för psykiskt våld, betydligt fler än i finskspråkiga skolor.

Text: Hanna Klingenberg
Foto: Shutterstock

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 2/2024.

Back to top of page