Mycket kunskap, lite resurser

Kommer vi någonsin att kunna råda bot på psykisk ohälsa?

Att ta hand om sin psykiska hälsa, och diskutera den med andra, har blivit en självklarhet för många unga. Synen på psykisk ohälsa som en svaghet att ”gömma undan” verkar vara på väg att förpassas till historiens mörka vrår.

Det som dagens Finland har gemensamt med Finland för hundra år sedan är att mentalvården är underdimensionerad och att man helst fokuserar på somatisk vård – alltså att vårda kroppsliga eller fysiska sjukdomar och skador. För hundra år sedan fanns en stark tro på storskaliga mentalsjukhus och institutionsvård i allmänhet. Nu har anstalter gått ur mode och det är ofta rentav svårt att komma in på en vårdinrättning.

Så sammanfattar Petteri Pietikäinen, professor vid Uleåborgs universitet, hur mentalvården ser ut i Finland i dag jämfört med 1920-talet. Pietikäinen har skrivit flera böcker om mentalvård och synen på psykisk ohälsa genom historien, och hans föreläsningar är välbesökta. 

Unga är mycket pålästa

I dag vill människor förstå och lära sig om psykisk hälsa, och att blicka bakåt är ett sätt för att göra det.

– Historien är inte en läromästare som ger instruktioner för nutiden, men den kan ge oss tips om hur vi kan förhindra omständigheter från att förvärras, säger Petteri Pietikäinen.

Han beskriver i sina böcker de delar av historien som vi helst vill glömma, som tvångssterilisering, och att ”gömma” människor med mentala besvär på institutioner, för att dessa ansågs vara en börda för samhället. Samtidigt lyfter han fram det positiva – mentalsjukhusen kunde också hjälpa människor bli friska, och ge dem den vila som behövdes för återhämtning. 

Nuförtiden har samhället mera kunskap om hur vi bättre kan bemöta psykisk ohälsa och främja välbefinnande, men ironiskt nog saknas resurserna för att göra det.

– Kanske kommer man att satsa mera på förebyggande åtgärder i framtiden, men när social- och hälsovårdssektorn samtidigt är nästan bankrutt är det svårt att tro att mera resurser kommer att avsättas för mentalvård under de kommande åren, säger Pietikäinen.

Pietikäinen får medhåll av Johanna Cresswell-Smith, specialsakkunnig vid Institutet för hälsa och välfärd THL och ordförande för Psykosociala förbundet som främjar psykiskt välbefinnande i Svenskfinland. Att staten nu skär ner på servicen för grupper som redan har det tufft anser hon inte vara en bra idé, också om besparingarnas inverkan på välmåendet syns först längre fram.

– Positivt är att Finland åtminstone har en nationell strategi för psykisk hälsa, där målet är långsiktighet. Man talar inte enbart om psykisk ohälsa, utan också hur människor ska kunna ha en bra vardag, ett meningsfullt liv som bidrar till psykiskt välbefinnande. Men resurser behövs för att en sådan strategi ska fungera.

Hon menar att synen på psykisk hälsa har blivit bredare, och att man nu förstår att det både handlar om att behandla psykisk ohälsa och att främja välbefinnandet hos hela befolkningen. Vi har också blivit bättre på att prata om hur vi mår, både med varandra och i offentligheten.

– Jag tror att människor, och speciellt unga, pratar mera öppet om sin psykiska hälsa. Äldre generationer har kanske tänkt att det visar på en svaghet eller ett tabu att diskutera känslor och hur man mår. Sedan är det förstås olika från person till person, säger hon.

När det kommer till att stötta människors psykiska hälsa anser Cresswell-Smith det vara viktigt att stöd kan fås på platser där människor redan befinner sig, i stället för att de ska ta sig någonstans. Det är till exempel bra att unga diskuterar psykisk hälsa på lektionstid i skolorna. Samtidigt är unga kanske den grupp i samhället som i dagsläget är mest påläst på ämnet. 

Allt fler söker hjälp

Utvecklingspsykolog Maria Kentta har arbetat med barn och unga i många år, bland annat som kurator och nu vid Folkhälsan, och säger att många är väldigt medvetna. Hon håller med om att unga kan sätta ord på hur de mår på ett helt annat sätt än tidigare.

– Förr fick jag ibland kämpa för att få reda på hur de mådde, och idag kan de använda sig av termer som jag behöver slå upp. Men att kunna använda svåra ord för att beskriva sina tankar och känslor betyder ännu inte att man är bra på att hantera dem, säger Kentta.

Maria Kentta berättar att allt fler unga söker hjälp för sina psykiska problem, vilket mestadels är positivt. Ibland är problemen svåra och akuta, ibland handlar det om bekymmer som kan upplevas som stora i stunden, men som kanske bara kräver att man lär sig bearbeta dem. 

– I samtal både bearbetar vi och lär oss hantera bekymmer, vilket är bra med tanke på framtiden. Då är man bättre beredd på motgångar. Därför är det också bra att få hjälp med mindre bekymmer. Men vi människor pratar gärna med experter, trots att ett samtal med en närstående kan ha samma effekt.

När efterfrågan på expertis är stor blir utmaningen att bemöta människor i rätt ordning då resurserna är knappa. Det blir svårt att avgöra vem som behöver hjälpen mest och först. I värsta fall hamnar de mest nödställda långt bak i kön, menar Kentta.

Omvärlden som överväldigar

Vad är det då som gör att unga nuförtiden har så mycket att bearbeta? Maria Kentta lägger tyngdpunkten på ordet överväldigande. Människor, och speciellt unga, bombarderas med intryck från alla håll som aldrig förr. Inte minst i den digitala verklighet som omger oss.

– Vi lever i en värld av förändringar och omvälvande händelser. Vi har tillgång till vad som händer i andras liv hela tiden, vi kan konsumera dygnet runt, vara aktiva konstant, du kan bli vad som helst… Det blir lätt för mycket! 

Bristen på information tycks alltså inte vara avgörande för dagens situation. Snarare tvärtom – mängden information är för stor för att vi ska kunna sålla i den och ta till oss allt. 

Kraven på ständig produktivitet och prestation gör dessutom att återhämtningen lider. För hundra år sedan fanns det tid för arbete, men också tid för vila.

– Det är vanligt att folk svänger på dygnet och inte sover tillräckligt, för att hinna ta del av allt som händer. Det aldrig sinande flödet gör att det blir en utmaning att bara vara, säger Kentta.

Brist på återhämtning gör att exempelvis utbrändhet – eller utmattningssyndrom som det heter i Sverige, där tillståndet erkänns som diagnos – har blivit en vanlig orsak till sjukskrivning hos den arbetsföra befolkningen. 

Johanna Cresswell-Smith vid THL tror att det behövs en helhetsförändring av arbetslivet för att motverka att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan ökar ytterligare. Hon tror att ungdomarna kan visa vägen.

– Dagens unga verkar ha en syn på livet där jobb och fritid inte är lika tydligt åtskilda som tidigare. Arbete är en del av livet, men det är inte allt. Det tror jag att arbetsgivare också har börjat inse. Arbetstagare som mår bra är också produktiva, säger Cresswell-Smith.

Också digistöd hjälper

Något som påverkat den psykiska hälsan i alla tider är sociala relationer. Goda relationer bidrar till välbefinnande, eftersom relationer är nyttiga i sig och tillåter människor att ventilera sina bekymmer med varandra. Ett problem med psykisk ohälsa är enligt Cresswell-Smith att det bidrar till marginalisering och ensamhet – då hamnar man lätt utanför gemenskaper och sociala sammanhang. 

Psykosociala förbundet, där hon figurerar som ordförande, satsar därför mycket på kamratstödgrupper för att skapa sociala nätverk och möjligheter till diskussion.

Hjälpen kan vid behov ges via digitala kanaler.

– Människor som chattar med individer som mår dåligt lyfter ofta upp värdet av att kunna erbjuda olika sätt att nå personer som annars kan vara isolerade från samhället. Digitala möjligheter är en viktig del av stödutbudet. Men man kan inte tänka att digitala lösningar räddar allt, säger Cresswell-Smith.

Även historikern Petteri Pietikäinen påminner om att upprätthålla kollektiv psykisk hälsa genom att visa medmänsklighet utanför skärmen.

– Det skulle hjälpa mycket om var och en av oss försökte lindra ensamhet i vår omgivning, till exempel genom att hålla regelbunden kontakt med bekanta och släktingar som lever ensamma. •

Text: Pia Backman-Nord

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 3, 2024.