Bloggen skickade några frågor till professorn i specialpedagogik Simo Vehmas efter att han besökte Finland den andra december på SAMS funktionsrättsseminarium. Texten ger en inblick i Vehmas värderingar, karriär och det nordiska perspektivet.
Hur kommer det sig att du blev professor i specialpedagogik, och vad betyder specialpedagogik?
Av en slump. Efter gymnasiet arbetade jag med barn med utvecklingsstörning och det drev mig till att studera specialpedagogik, som jag mest tyckte var tråkigt. Frågor kring funktionsnedsättning intresserade mig däremot, och speciellt att granska dem som samhällsfrågor och kulturellt betingade frågor.
På slutet av 1990-talet var det förhållandevis lätt att få jobb som forskare inom specialpedagogik, och att jag fick professuren redan i under fyrtioårsåldern berodde bara på att det inte fanns hård konkurrens då. Jag hade tur med rätt tid och rätt plats.
Specialpedagogik är ett flervetenskapligt forsknings- och studieområde där man forskar i de individers och gruppers liv (inlärning, uppfostran, utbildning, social delaktighet etc.), vars behov inte passar ihop med arrangemangen för majoriteten, av en eller annan orsak.
Hur kommer det sig att du fokuserar på teoretiska och etiska problem relaterade till just funktionsnedsättning – om man tänker på filosofi och funktionsnedsättning som ämnesområden, så vilket kom först i ditt fall?
Jag var nog intresserad av funktionsnedsättning redan då jag inledde studierna, men först då jag skrev pro gradu-avhandlingen om hjälpskolans historia och inledde studierna i filosofi, började jag överväga forskning som karriär. I arbetet med min gradu förstod jag att forskarens arbete i praktiken skulle innebära ett liv som evig studerande med den skillnaden att jag kan välja vad jag studerar.
Då jag läste filosofi märkte jag snabbt att alla centrala filosofiska teorier, speciellt etikens och den politiska filosofins teorier lämnade personer med funktionsnedsättning i medborgarskapets och mänsklighetens gränstrakter, eller i själva verket utanför dem.
De här två sakerna (evig studerandestatus och filosofins likgiltighet gällande funktionsnedsättning) gjorde mig till forskare (och naturligtvis en drös individuella psykologiska faktorer som skulle innebära att älta min barndom, men jag besparar mig själv och övriga).
Handlar funktionsnedsättning i ett etiskt-moraliskt sammanhang om bristen på ett fullgott liv och gör vi forskare och organisationsfolk inom funktionsnedsättningsområdet ett arbete för att kompensera denna brist? Vad är det fullgoda livet, som du hänvisade till i ditt anförande på G18?
I praktiken innebär granskandet av frågor kring välmående och det goda livet i samband med funktionsnedsättning ofta en analys av de saker som hindrar välmående eller det goda livet för personer med funktionsnedsättning.
Och det beror på två faktorer som ofta faktiskt gör livet lite besvärligare för personer med funktionsnedsättning. Den ena faktorn härrör från samhället och dess tjänster som primärt är riktade till personer utan funktionsnedsättning och en kultur som värdesätter fysiskt och mentalt presterande (kulturella värden som gör personer med funktionsnedsättning mindre värda som människor än vi övriga automatiskt är).
Den andra faktorn beror på funktionsnedsättningar och deras verkningar. Många är sådana att de på ett betydande sätt inverkar på människans liv oavsett det kringliggande samhället. Ibland försvårar de människans liv och omgivningens anpassningar underlättar kanske inte svårigheterna märkbart.
Det är en orsak varför jag är intresserad av personer med grava funktionsnedsättningar och personer med flera funktionsnedsättningar. Funktionshinderaktivisterna och största delen av forskningen inom området noterar inte den här gruppen, kanske för att de ifrågasätter ett flertal av forskningens och aktivismens läror om funktionsnedsättningars karaktär och betydelse.
Kan du berätta mer om hur du ser på fenomenet ”age appropriateness”?
Iänmukaisuus (age-appropriateness, åldersenlighet) är ett begrepp som inte analyserats tillräckligt i min mening. Det framgår särskilt i samband med personer med grav funktionsnedsättning: vad betyder åldersenlighet för deras del?
Får unga vuxna med grav funktionsnedsättning dricka alkohol, ha sex, rösta och samtidigt lyssna på och se på barnsagor och leka med leksaker? I vår forskning iakttog vi närmast att åldern saknar betydelse i den personens liv som har en grav funktionsnedsättning. De lever ett mycket likadant liv oavsett deras ålder.
Vad den dagsaktuella forskningen beträffar, besitter du ett nordiskt perspektiv. Hur gagnar det perspektivet dig i dagens läge?
Det nordiska perspektivet betyder en sammanfogning av det som är pragmatiskt, rättvist, solidariskt och rationellt. Det betyder alltså att förbinda sig på ett intellektuellt plan till att finna tankesätt och tillvägagångssätt för att göra våra samhällen bättre fungerande så väl ekonomiskt-tekniskt som moraliskt-politiskt.
Det senare begreppsparet spelar en mycket större roll i det svenska sinneslandskapet än det finländska, och därför trivs jag så bra här (i Sverige).
Säg tre adjektiv om dig.
Glad, krävande, stollig.
Simo Vehmas intervjuades av Patrik Simberg.
