Att professionalism inom det kreativa fältet inte kräver ett visst utseende, språk eller specifik funktionsförmåga är självklart för skådespelare Kim Gustafsson. På Svenska dagen prisbelönade Kulturfonden honom för gränsöverskridande produktioner och ett engagemang för minoriteter. Bland annat hjälper han personer med funktionsnedsättning hitta sin inre konstnär.
Teater möter utbildning
Jag har nog haft viljan att stå på scen ända sedan jag varit liten. Först trodde jag att jag skulle bli pianist. Men på musikinstitutet såg jag hur de som var riktigt bra på piano spelade med en känsla som jag aldrig hade. Då visste jag att det inte var min grej.
När jag sedan stod på teaterscenen för första gången insåg jag att det är så här det ska kännas. Men tanken om att teater skulle bli mitt yrke kom ganska sent. Det var när jag vågade söka in till Teaterhögskolan och kom in. Då gick det upp för mig att oj, jag ska verkligen göra det här.
På Teaterhögskolan hade man kring millennieskiftet precis avskaffat läkargranskningar i samband med inträdesprovet. Tanken var att de nya studerandena inte skulle ha några ”fel”. De som kom in råkade alla vara vita och ha samma midjemått. Inte för att det var uttalat att det skulle vara så, men så gick det i praktiken.
Om du som kille skulle spela soldat eller Romeo måste du klippa håret, för annars går det ju inte. Du måste göra din röst djupare för en androgyn röst passar inte mansroller. I dagsläget ser situationen väldigt annorlunda ut.
Under min tid studerande jag ändå med de första rasifierade personerna och sedan dess har Teaterhögskolan exempelvis haft sin första studerande som gått utbildningen med tolk.
Kim Gustafsson
- Vem: Skådespelare, författare, ansvarig lärare i teater vid Borgå folkakademi.
- Ort: På vandring som snusmumriken: i Svenskfinland, ibland i Norge och i Grekland.
- Ålder: 45
- Hobby: Körsång
- Aktuell med: Nyländska Svenska dagen-priset för sin insats som brobyggare på det nyländska teaterfältet.
Approachen är den samma, utfallet varierar
Utöver produktionerna som jag medverkar i undervisar jag tiondeklassare i drama och modersmål och har svenska för invandrare på Borgå folkakademi. Där startade vi nyss också Kreamix, en helt ny konstutbildning för personer med funktionsvariationer. Tre dagar i veckan kommer deltagarna till skolan för att jobba med bildkonst, keramik, teater och musik.
Utbildningen ordnas för första gången som ett pilotförsök i höst. Så småningom utmynnar den i en utställning på Kulturhuset på Grand här i Borgå, och en föreställning med teater och musik.
Under åren har jag undervisat olika slags grupper, och utvecklat en approach som innebär att jag sällan gör medvetna anpassningar. Det är naturligt att övningar utfaller på olika sätt, beroende på hur mycket gruppen talar svenska, hur gamla de är, hur de rör på sig. Det avgör också till exempel hur mycket vi använder oss av repliker.
När jag tidigare jobbat med DUV byggde vi exempelvis ett julfestprogram där det fanns stumma roller och sådana med fokus på överkroppen. Men det är inte bara för personer med funktionsnedsättning som rollerna skräddarsys, alla har sina behov.
Representation har ett egenvärde
Utanförskap är intressant ur ett konstnärligt perspektiv. Den som är utanför ser saker på ett annat sätt än den som hela tiden befinner sig i mainstreamen.
Sannolikt påverkas mitt intresse också av att jag själv som gay och finlandssvensk hör till en dubbelminoritet. Jag växte också upp som den enda finskspråkiga i ett totalt svenskspråkigt område i Pellinge. Där var det bara jag och mamma som talade finska. Jag har också bakgrund av mobbning, det pågick jättelänge. De här förtecknen tror jag har lett till att det känns ganska självklart att jobba med minoriteter.
Nu är jag inne i en fas där jag skärper mitt fokus. Kulturfondens pris var kanske den sista puffen som fick mig att inse att det jag sysslar med som bäst är det jag helst vill göra. Klart att det är roligt att göra film och musikaler för en stor scen, det hoppas jag få göra igen. Men att jobba med minoriteter är min specialitet, och på den banan tänker jag fortsätta.
Allt fler får sina röster hörda
Just nu pågår en enorm och övergripande förändring på fältet.
Som regissör vill man ju ge rollen åt den person som man tror kunde göra rollen på bästa sätt. Och det kan ju vara precis vem som helst. Men hittills har mönstret varit väldigt ensidigt. Ibland skulle det till exempel vara roligt att se en gay man i en gayroll.
Jag tror att diskussionen om representation följer en pendelrörelse. I något skede kommer vi att vara i en situation där vi anser att vem som helst kan spela vad som helst. Men för att komma dit måste minoriteterna först få en chans.
Text och foto: Mikaela Remes
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2021.
