En dag på lande

WP_20140401_002

Vi gjorde ett studiebesök till Tapola bygemenskap i Orimattila, ett ställe där personer med utvecklingstörning och anställda bor och upprätthåller tillsammans en gård. Stället är en del av Camphillrörelsen som går ut på att skapa ett ställe där man kan bo och lära sig tillsammans med andra i en atmosfär av ömsesidig respekt och jämlikhet. En viktig del av Camphillrörelsen är även att ta hand om naturen, odla ekologiskt och biodynamiskt, återvinna avfall och i allmänhet använda naturvänliga produkter. På Tapola tar invånarna tillsammans hand om marken och odlingen. De odlar ekologisk och biodynamisk mat till eget bruk. Gården är till stor del självförsörjande.

WP_20140401_010

Vi spenderade en halv dag på gården. Vi fick bekanta oss med verksamheten genom en rundtur och genom att delta i deras lunch. Intrycket vi fick under vårt besök på gården var att det rådde ett otroligt lugn över stället och alla vi mötte, både människor och djur, såg väldigt välmående ut både fysiskt och psykiskt. Alla som bor och jobbar på Tapola har sin egen arbetsuppgift och alla arbetsuppgifter bidrar till att upprätthålla den gemensamma bygemenskapen. Gården bestod av många bostadhus och det verkade som en bra princip att ingen jobbade i det hus de bodde i. På detta sätt fick alla ha ett ställe som var deras hem. En viktig del av mångfalden är också internationella volontärer som jobbar och bor på gården.

WP_20140401_003

Vad är det som gör att någon är inkluderad och delaktig i ett samhälle? Under vårt korta besök fick vi ett väldigt positivt intryck av denna bygemenskap med välmående invånare som äter ren ekologiskt odlad mat och har meningsfulla arbetsuppgifter. Dock var vi ju bara en begränsad tid på gården. Att äta ren mat och se att ens arbetsuppgifter är en del av en större helhet skulle garanterat höja på allas livskvalitet i vilket samhälle som helst.

WP_20140401_012

Besöket fick oss att fundera på vem som är mer inkluderad: Invånarna i denna bygemenskap eller de som bor på ett gruppboende i en storstad och åker taxi till dagverksamhet och utför underleverantörsarbete så som att packa reflexer? Är det ens ändamålsenligt att jämföra en bygemenskap på landsbygden för personer med utvecklingsstörning med servicestrukturen i en storstad? På ett visst plan kändes det som att gå tillbaka till en tid med mindre individualistiskt tänkande, mer gemenskap och större respekt för naturen.

Ilona Salonen och Nonni Mäkikärki