Vägar till förändring

I den här artikeln bjuder jag på några axplock ur den temadag om funktionshinder och vägar till förändring som SAMS ordnade i Helsingfors den 18 november 2015.

Nordiskt samarbete vill göra vardagen lättare

Margareta Pietikäinen, fil.mag. och tidigare riksdagsledamot för Svenska folkpartiet, har länge arbetat med frågor inom funktionshindersektorn i Norden, bland annat då hon var medlem i det nordiska handikappolitiska rådet. Hon anser att det nordiska samarbetet nu är viktigare än någonsin.

Pietikäinen har fått många aha-upplevelser om problem i vardagen för funktionsnedsatta personer. Någon höll på att inte få komma med på flyget på grund av ledarhunden. Vid en middag i Köpenhamn måste de levande ljusen släckas och allt dukas om, då det inte fanns plats för en rullstol vid det dukade bordet. Allt det här trots att flygbolaget och restaurangen på förhand var informerade om behoven.

Alltför många har varit med om liknande upplevelser i vardagen, sa Pietikäinen.

Den senaste handikappolitiska redogörelsen från regeringen är från 2006, berättade hon.

– Ett absolut krav är att regeringen ger en ny redogörelse i slutperioden av regeringstiden, så de kan berätta vad de faktiskt har gjort.

Och det är viktigt att riksdagshuset, som nu renoveras, blir tillgängligt för funktionsnedsatta personer, sa Pietikäinen.

FN sätter länderna på förhörsbänken

Maria Montefusco är projektledare för Rådet för nordiskt samarbete om funktionshinder. Hon berättade hur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning används i en väldigt systematisk granskningsprocess. Finland kommer troligen att ratificera konventionen nästa år.

FN:s kommitté för rättigheter för personer med funktionsnedsättning ställer med jämna mellanrum frågor till de länder som har ratificerat konventionen, berättade Montefusco. Vid sidan av nationens officiella rapport skriver också funktionshinderorganisationerna i landet en alternativ rapport om hur väl eller illa konventionen följs i landet.

Därefter kallas landet till Geneve för ett förhör om hur landet tillämpar konventionen. De slutliga kommentarer som kommittén ger, kan funktionshinderorganisationerna sedan använda i sitt påverkansarbete, förklarade Montefusco.

Privat vård i Sverige är inte samma sak som i Finland

Anne Eriksson är socialråd på Finlands ambassad i Stockholm. Hon betonade att man måste känna till en viktig sak när man läser nyheter om vården i Sverige. Begreppet privat vård betyder inte samma sak som i Finland. I det finska systemet får den som erbjuder privat vård sina inkomster till största delen av dem som anlitar vården, medan bara en liten del kommer från Folkpensionsanstalten.

Men i Sverige är den privata vården offentligt finansierad. Landstinget har rätt att samla in skatt, och betalar sedan både de privata och offentliga vårdcentralerna för den vård de har gett invånarna i landstinget.

Invånarna i landstinget har rätt att välja vilken vårdcentral de vill anlita, och de kan byta hela tiden.

Privata och offentliga vårdcentraler konkurrerar alltså om patienterna på lika villkor. I lagen står det hur mycket betalt vårdcentralerna maximalt får ta av patienterna.

Fri etablering för vårdcentraler och patientens rätt att välja vårdcentral gäller i alla 21 landsting, men alla landsting har sina egna system för hur de löser detta i praktiken, berättade Anne Eriksson.

Ekonomiska brott

Det finns ett relativt bra utbud av vårdtjänsterna i Sverige, sa Eriksson, men hon berättade också om problem.

Till exempel har det funnits fifflande vårdcentraler som har tagit för mycket betalt genom att hålla kvar patienten i onödan för övernattning. Nya vårdcentraler har i större utsträckning etablerats där det bor många och rikare mänskor. Primärvården har inte heller blivit billigare genom reformerna.

Juridiskt ombud Robin Lindberg