”Träning är mer än bara fysisk aktivitet”

RÖRELSE

Vattengymnastiken vid Ålands cancerförening var tvungen att ta paus i början av året på grund av öns coronautbrott. Glädjen i motionsgruppen gick nästan att ta på när den kom i gång igen. Träningshandledare är överens: det är problematiskt att motionsverksamhet läggs ner i en tid då rörelse och samhållning behövs mer än någonsin.

– Roligt att se er! Nu kör vi i gång med uppvärmning. Kicka fram med högerfot, kicka bakåt två gånger. Byt fot. Lite mer fart! Nu vrider vi i gång överkroppen. Fös undan vattnet med hjälp av armbågarna!

Och så följer mer i rask takt. Gujan Östman, som är ledare för vattengymnastiken vid Ålands cancerförening, sparar inte på krutet när hon träffar deltagarna för första gången efter jullov och pandemistopp. Övning efter övning för axlar, mage, rygg och ben. Hela kroppen ska gås igenom. Ibland med bara vattnet som motstånd, ibland med en platta eller en så kallad korv som redskap för att öka trycket.

Enligt planerna skulle vattengymnastiken liksom övriga motionsaktiviteter som Ålands cancerförening har på sitt vårprogram ha kommit i gång från och med den 10 januari. Men på grund av pandemin sköts starten upp med nästan en hel månad.

”Trist och tomt”

Deltagarna Veronica Sundqvist och Gunilla Mattsson är mer än nöjda över att träningen kommit igång igen.

– Det långa uppehållet har varit fruktansvärt tråkigt. Trist och tomt. Jag blev nästan lite deprimerad och konditionen försämras snabbt, säger Gunilla Mattsson.

För henne är träningen mer än enbart en fysisk aktivitet som hon mår bra av.

– Det betyder också så mycket att få umgås med andra. Det har varit bra att delta i cancerföreningens aktiviteter, där träffar man andra som gått igenom liknande sjukdomsupplevelser.

– Även om hon vet att hon mår bra av motion är det svårt att komma till skott på egen hand.

– Jag försöker promenera regelbundet men det är inte samma sak som att delta i olika gruppträningar. Det blir dubbelt tokigt att de ställs in under pandemitider – då behöver man verkligen aktiviteter som man mår bra av.

Veronica Sundqvist upptäckte vatten­gymn­astiken när hon gick igenom en cancerbehandling år 2008. Sedan dess har hon fortsatt, och missar ogärna ett pass.

– Jag har saknat trän­ingen, det är svårt att få till något likn­ande på egen hand fastän jag har både en motionscykel och en roddmaskin hemma i garaget. Man blir mer motiverad i en grupp och det är så viktigt att hålla i gång hela tiden. Med vattengymnastiken tränar man upp både muskel­styrka och rörlighet. Jag känner helt klart av det långa uppehållet, bland annat i knäna.

Veronica går också på organiserad styrketräning på gym.

– Jag trodde aldrig att jag skulle besöka ett gym, men när jag väl tog mig dit insåg jag att det är superbra.

Kommit av sig

Monica Toivonen, verksamhetsledare för Ålands cancerförening, säger att föreningen satsat alltmer på olika fysiska aktiviteter.

– Motion och gemenskap är viktigt både under en behandling, men även efteråt. Grupperna brukar snabbt bli fulla och vi har till och med haft kölistor, säger hon.

Men hon har noterat en förändring i människors beteende ju längre pandemin pågått, och speciellt efter det stora smittoutbrottet på Åland efter julfirandet.

– En del har kommit av sig med att delta i våra aktiviteter. Att vara försiktig, ja rentav rädd, har blivit det nya normala för personer med någon eller några riskfaktorer. Men ju längre man är hemma isolerad desto högre blir tröskeln för att ta sig ut i gemenskapen igen, säger hon.

Föreningen har på olika sätt försökt pan­demi­anpassa sin verksamhet.

– Vi har till exempel minskat antalet deltagare per grupp i vattengymnastiken och i stället lagt in en extra grupp. Vi har också uppmanat del­tag­are att komma i tid för att hinna byta om och sedan vänta vid bassängkanten när det är byte mellan grupperna. På så sätt har vi minskat trängseln i dusch- och omklädningsrum.

Gujan Östman har varit träningsledare på heltid sen slutet av 1970-talet och delar oron för att människor faller bort:

– Det är många äldre och personer i riskgrupper som levt isolerade så länge. De har fruktansvärt tråk­igt och det inverkar menligt på deras totala hälsa. Det är hög tid att de får komma ut och känna glädje och gemenskap igen. Att få göra det man kan med sin kropp, det är så viktigt att få känna att man ännu klarar av något. Att ställa in alla aktiviteter för personer som är trippelvaccinerade och dessutom ofta ensamma blir en rejäl knockout rakt i solar plexus, säger hon.

Inte diagnosfokuserat

Laura Vauras leder zumban som cancerföreningen erbjuder åt sina medlemmar. Hon lider lika mycket som många av sina deltagare av nedstängningarna och bortfallet på grund av pandemin. Flera har hört av sig direkt till henne med frågan: ”Snälla, kan vi få komma på träning igen?”

– Ofta har aktiviteter för dem som är i någon riskgrupp stängts ner först och ofta är det just de som behöver träning och umgänge allra mest för att orka lyfta blicken och se ljuset som ändå finns där, säger Vuori, som också är mental tränare och hälsoföretagare.

När vi blir stillasittande faller vi lätt ihop och blir framåtböjda; då är det lätt att börja tänka dystra tankar som att ”jag är ett ruttet lingon som inte duger till någonting”, menar hon.

– Då gör det gott att röra på sig och att umgås med andra. Det hjälper mycket för må bra-känsl­an att sträcka upp armarna och böja sig lätt bakåt, att öppna upp kroppen. När vi rör på oss och pulsen höjs får man smaka på kroppens egna lyckohormoner, endorfinerna. När man en gång gjort det vill man inte vara utan dem, säger Vauras.

Hon är mån om att alla ska röra på sig utgående från egna förutsättningar.

– Steg ett är att komma sig för att börja på ett träningspass. När jag väl får en kund över tröskeln till vår lokal är det första hindret övervunnet. Kurser enkom för personer med vissa diagnoser är bra. Men jag försöker lägga diagnoserna åt sidan, det ska inte vara fullt fokus på dem under träningspassen. •

Text och foto: Helena Forsgård

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2022.