Kronisk smärta kan rasera en persons livskvalitet. För en del personer innebär smärtan en påtaglig riskfaktor för psykisk ohälsa, och kan leda till ökad självmordsbenägenhet. Därför är det viktigt att samhället kan erbjuda rätt sorts hjälp, innan hopplösheten tar över.
Kronisk smärta definieras som smärta som varar i minst tre månader. Upp till en femtedel av befolkningen beräknas leva med tillståndet. Orsakerna varierar – från svåra ryggproblem och nervskador till reumatiska sjukdomar eller följder av olyckor – men konsekvenserna är ofta likartade: vardagen präglas av trötthet och en ständig kamp för att orka uträtta de mest grundläggande sysslorna.
– Smärta är en helhetsupplevelse, och den påverkar oss på ett helhetsmässigt sätt, säger Eeva Kopperi, sakkunnig vid organisationen Suomen Kipu, som arbetar för ökad medvetenhet och ordnar kamratstöd för smärtpatienter.
När smärtan blir långvarig förändras nervsystemet och kroppens sätt att tolka signaler. Det autonoma nervsystemet blir ofta överaktiverat, och hjärnans smärtreglerande mekanismer kan försvagas. Detta leder till att smärtan tar en allt större plats i individens vardag. Många som lider av kronisk smärta beskriver att tillståndet tär på ens anpassningsförmåga och uthållighet. Livet blir en ständig balansgång mellan att försöka leva normalt och att hantera smärtans begränsningar.
Därmed påverkar långvarig smärta både kropp och psyke. Enligt forskning upplever ungefär en tredjedel av alla med kronisk smärta även depression, och lika många lider av ångestsymtom.
– Alltid vet man inte vad som kommer först: smärtan eller ångesten. Till exempel är det vanligare med smärta hos personer med depression än övriga befolkningen. Psykisk utsatthet kan förstärka lindrig smärta och öka sannolikheten för att smärtan blir kronisk.
Smärta innebär ofta en känsla av maktlöshet och förlorad kontroll över den egna kroppen och tillvaron. När smärtan stör sömnen, tvingar till social isolering och gör det svårt att ta sig till jobbet och uthärda en hel arbetsdag växer känslan av hopplöshet.
– Om tillståndet blir långvarigt är det en oerhörd börda för psyket, säger Kopperi.
Luckor inom vården
I Sverige har organisationen Suicide Zero länge arbetat med att uppmärksamma sambandet mellan kronisk smärta och självmord. Regionansvariga Anna Sundkvist Kräutner menar att smärta kan bli en direkt riskfaktor för det psykiska välbefinnandet.
– Att ha långvarig smärta ger upphov till ett otroligt lidande. Och lidandet är ju det centrala för alla suicider, oavsett om den bakomliggande orsaken är fysisk eller psykisk, säger hon.
För många innebär smärtan följdproblem: sjukskrivning, ekonomiska svårigheter och ensamhet. Alla dessa är i sig riskfaktorer för självmord. Sundkvist Kräutner påpekar dessutom att många självmord sker impulsivt – just när smärtan eller lidandet är som värst.
– Det kan handla om en period på en kvart, tjugo minuter, och har man nära till tillgängliga metoder under denna tid ökar risken.
Både i Finland och Sverige är det uppenbart att alla smärtpatienter inte får den hjälp de behöver. Det råder ojämn tillgång till smärtrehabilitering och psykologiskt stöd, och särskilt en del grupper, så som personer med funktionsnedsättning och äldre, löper större risk att bli utan adekvat behandling. Vården gör ofta en alltför skarp uppdelning mellan kropp och själ.
– Jag upplever fortfarande att vården inte är så holistisk eller integrerad. Man tänker att det fysiska och psykiska inte riktigt hör ihop, säger Sundkvist Kräutner.
Ju tidigare, desto bättre
Kopperi håller med. Även om biopsykosociala modeller för smärtvård – där man utöver medicinska förhållanden tar i beaktande det sociala och psykologiska – har vunnit terräng i Finland finns det fortfarande luckor.
– Då en person konstateras ha långvarig smärta vore det bra om man tog hänsyn till det psykiska välmåendet så tidigt som möjligt, säger hon.
Att bli tagen på allvar och få tid att tala om sitt mående kan vara avgörande i en svår situation.
– Bara med de grundläggande färdigheterna att bemöta en människa kommer man redan långt, säger Kopperi.
Vad kan Finland lära sig?
Det är väldigt svårt att veta vem som kommer att ta sitt liv. Därför behöver man jobba med riskgrupper, men också brett mot hela befolkningen, och utbilda många kring självmordsprevention – exempelvis personal i skolorna, understryker Anna Sundkvist Kräutner vid Suicide Zero.
I Sverige har man börjat ta fram konkreta verktyg för att upptäcka självmordsrisk i tid. Sundkvist Kräutner lyfter fram ett exempel från den somatiska akutvården: där används nu en manual som tränar personalen i att våga ställa frågor om självmordstankar även i samband med fysisk vård.
– Att ställa en relevant fråga under tiden man sätter en infart eller gör ett EKG kan rädda liv, säger hon.
Som komplement bör patienten också göra en säkerhetsplan att ta med sig hem – en metod som i internationella studier visat sig minska självmorden med upp till 45 procent.
Samtidigt har det offentliga samtalet förändrats. Media i Sverige rapporterar mer och mer ansvarsfullt om självmord, ofta med inslag av hoppfulla berättelser och hänvisningar till stödlinjer. Medborgarorganisationerna utbildar både frivilliga och proffs på olika områden i samhället i hur man talar om smärta, psykisk ohälsa och existentiella frågor.
– Det är tystnaden som är farligast. När människor vågar tala om sina erfarenheter bryts stigmat, säger Sundkvist Kräutner.
Hopp som motkraft
Trots det tunga allvaret i ämnet betonar både Kopperi och Sundkvist Kräutner vikten av hopp. Även med kronisk smärta är det möjligt att leva ett gott liv. Det handlar om att hitta rutiner, meningsfullhet och små stunder av glädje.
– Viktigt är att kunna acceptera att smärtan just nu är en del av livet, och jag kan känna lycka trots det, säger Eeva Kopperi.
Sociala kontakter, känslan av delaktighet, och stöd från närstående kan vara avgörande för att bryta en negativ spiral. Anna Sundkvist Kräutner framhåller vikten av att stärka känslan av mening – det kan till och med bara gälla den närmaste timmen.
– Smärtan finns kvar och den kan vara jättesvår. Men om man känner hopp och mening i livet, då hittar man också skäl att leva. •
Här kan du få hjälp
Vid akuta självmordstankar – ring alltid 112.
MIELI Psykisk Hälsa Finland. Kristelefonen på svenska. Telefon 09 2525 0112. Må och ons kl. 16–20, tis, tors och fre kl. 9–13.
Sekasin-chat. Svenskspråkigt chattstöd för 12–29-åringar. Vardagar kl. 15–19, veckoslut kl. 17–21.
Kyrkans samtalstjänst. Telefon 0400 22 11 90, öppet alla kvällar 20–23.
Också Psykosociala förbundet delar kunskap och förståelse kring teman som självmord, sorg och sårbarhet. Läs på fspc.fi.
Text: Mikaela Remes
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 2, 2025
