Personer med funktionsnedsättning möter ett kraftigt motstånd på den finländska arbetsmarknaden. Särskilt svårt är det för personer med synnedsättning och personer som använder rullstol.
Personer med funktionsnedsättning har sämre chanser än andra att bli anställda, också när de har den utbildning och erfarenhet som behövs för jobbet. Det visar en färsk studie om finländska arbetsgivares attityder till arbetssökande med funktionsnedsättning. Studien har gjorts av Pauli Rautiainen och Karoliina Ahonen och publicerades i tidskriften Työelämän tutkimus i mars 2026.
– Resultaten tyder på att arbetsgivarnas fördomar om funktionsnedsättning gör att den arbetssökandes kompetens hamnar i skymundan vid rekryteringen, säger Rautiainen.
Arbetsgivare bedömde fiktiva sökande
Studien bygger på ett så kallat vinjettexperiment som genomfördes hösten 2024. Sammanlagt 96 arbetsgivare deltog. De representerade både små och stora företag samt offentliga arbetsgivare.Arbetsgivarna fick bedöma fiktiva arbetssökande och ange hur sannolikt det var att de skulle anställa dem. Forskarna varierade bland annat de sökandes kön, bakgrund, utbildning, arbetserfarenhet och funktionsnedsättning.
Resultaten visar att personer med funktionsnedsättning mötte ett större motstånd i rekryteringen än personer med utländsk bakgrund. Skillnaderna var också stora mellan olika grupper av personer med funktionsnedsättning.
Teckenspråkiga döva, personer med intellektuell funktionsnedsättning, personer med kronisk sjukdom och personer med psykisk sjukdom bedömdes i genomsnitt ha större möjligheter att bli anställda än personer med synnedsättning och personer som använder rullstol.
Ett av de mest slående resultaten gäller sökande som hade både lämplig utbildning och relevant arbetserfarenhet. Inte heller då försvann motståndet mot personer med funktionsnedsättning. En del grupper mötte större motstånd än andra.
– Utbildade kvinnor som använder rullstol är den grupp som arbetsgivarna avvisar mest på den finländska arbetsmarknaden, säger Rautiainen.
Enligt Rautiainen är resultatet en del av ett större problem. I Finland har personer med lindrigare funktionsnedsättningar haft lättare att hitta en plats på arbetsmarknaden, medan personer med svårare funktionsnedsättningar i betydligt högre grad har hamnat utanför.
Forskarna ser problemet som strukturellt. De pekar bland annat på att sysselsättningsgraden bland personer med ryggmärgsskada som använder rullstol under flera årtionden har hört till de lägsta i Europa.
Tillgänglighet räcker inte
En möjlig förklaring till att arbetsgivare tvekar inför att anställa en person som använder rullstol skulle kunna vara att arbetsplatsen inte är tillgänglig. Men resultaten stöder inte den förklaringen. Arbetsgivare vars lokaler var tillgängliga bedömde personer som använder rullstol som lika osannolika att anställa som arbetsgivare vars lokaler inte var tillgängliga.
– Motståndet riktar sig mot användningen av rullstol i sig. Det handlar inte om de konkreta förutsättningarna för att utföra arbetet, säger Rautiainen.
Det betyder att fysiskt tillgängliga lokaler inte ensamt löser problemet. Arbetsgivarnas attityder kan fortfarande stå i vägen för en anställning.
Forskarna undersökte också om ekonomiskt stöd till arbetsgivaren påverkade viljan att anställa personer med funktionsnedsättning. Inte heller här var resultaten särskilt uppmuntrande. Lönesubvention minskade i regel inte arbetsgivarnas motstånd mot att rekrytera personer med funktionsnedsättning.
– De metoder som används i Finland i dag, såsom lönesubvention till arbetsgivare som anställer personer med funktionsnedsättning, har varit ineffektiva, säger Rautiainen.
Vill se kraftigare åtgärder
Rautiainen pekar också på att hindren finns på fler nivåer än hos den enskilda arbetsgivaren. Personer med vissa funktionsnedsättningar kan inom delar av pensionssystemet betraktas som arbetsoförmögna utan att deras individuella arbetsförmåga först har bedömts ordentligt.
Det kan i sin tur förstärka föreställningen om vilka människor som hör hemma på arbetsmarknaden och vilka som inte gör det.
Rautiainen anser att det behövs strukturella åtgärder för att förändra situationen. Rautiainen och Ahonen konstaterar att rekryteringsmotståndet mot personer med funktionsnedsättning är så starkt att det inte räcker med åtgärder som riktas till den enskilda arbetssökanden. För att fler personer med funktionsnedsättning ska få tillträde till arbetsmarknaden behövs förändringar också hos arbetsgivarna och i de strukturer som omger arbetslivet.
I flera europeiska länder används kvoter som innebär att arbetsgivare över en viss storlek ska ha en viss andel anställda med funktionsnedsättning.
– Också i Finland vore det dags att pröva metoder som man vet är effektiva, till exempel funktionshinderkvoter i arbetslivet, säger Rautiainen. ∙
”Cp-skadan ses som ett hinder”
När Ira Grönlund sökte jobb utan att nämna sin funktions-nedsättning blev hon kallad till intervjuer. När arbetsgivarna fick veta att hon hade en cp-skada förändrades bemötandet.
Nu, 20 år senare, känner hon igen samma mönster.
När Ira Grönlund blev färdig tradenom 2005 väntade en lång väg in på arbetsmarknaden. Trots mängder av ansökningar kom hon sällan vidare.
– Jag räknade med att jag gjorde mellan 100 och 250 ansökningar. Jag blev kallad till kanske tio intervjuer.
Till en början skrev hon om sin funktionsnedsättning i ansökan eller sitt cv.
– Om det syntes på pappren hade jag ingen chans överhuvudtaget.
Efter ett tag började hon experimentera. Hon slutade nämna funktionsnedsättningen och situationen förändrades. Hon blev oftare kallad till intervju. Men då uppstod ett nytt hinder. Grönlund har en cp-skada och använder i dag käppar, rollator eller rullstol beroende på situationen. När hon kom till en arbetsintervju syntes hennes rörelsenedsättning.
– Det var som om en vägg reste sig när de såg mig komma in med käppar.
Hon sökte inte arbeten där rörelsenedsättningen skulle ha hindrat henne från att utföra arbetsuppgifterna, utan det handlade bland annat om kontorsarbete och kundservice. Arbetsgivarna sade sällan uttryckligen att hennes funktionsnedsättning var orsaken till att hon inte fick jobbet. Ofta frågade de inte om den alls.
– Om de inte frågade började jag inte heller prata om den. Jag tyckte inte att den hade något med saken att göra.
Så småningom fick Grönlund arbete inom kundservice. Kvinnan som intervjuade henne hade en person med rörelsenedsättning i sin närkrets. Grönlund vet inte om det påverkade rekryteringen, men hon upplevde en tydlig skillnad jämfört med många av de tidigare intervjuerna.
Grönlund tror att okunskap kan vara en orsak till att arbetsgivare tvekar inför att anställa personer med funktionsnedsättning.
Jobbet visade sig passa henne bra. Grönlund har arbetat med kundservice i närmare 19 år. Hon arbetar med telefon, mejl och chatt. Svenska är hennes modersmål och en tillgång i arbetet, eftersom få av hennes kolleger talar svenska.
När verksamheten där Grönlund arbetar nyligen skulle flyttas över till ett annat företag visste hon först inte om hon skulle få fortsätta. Därför började hon söka andra jobb.
Nästan två decennier hade gått sedan hon som nyutexaminerad försökte komma in på arbetsmarknaden. Ändå kände hon igen mycket.
– På något sätt tycker jag att det är ännu svårare nu än för 20 år sedan.
Arbetsmarknadsläget är svårare för alla, konstaterar hon. Konkurrensen om lediga jobb är hård. Men hon upplever fortfarande att funktionsnedsättningen gör det svårare att gå vidare i rekryteringen.
Videointervjuer har dessutom blivit vanligare. För Grönlund kan de innebära ytterligare en tröskel. När hon blir nervös blir hon stelare och kan få svårare att hitta orden.
– Du vet inte hur många versioner det fanns av videorna innan jag skickade dem.
I dag har hon fått fortsätta med samma kundservicearbete hos det nya företaget, men erfarenheterna från alla år av jobbsökande har lämnat ett tydligt intryck.
– Det känns som att man alltid måste förklara tio gånger varför man skulle vara bättre än alla andra, för att ens få en chans. ∙
Text & foto: Piia IIsaho
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 2, 2026.
