När hissen i Dan Eskil Janssons hus började renoveras kunde han inte längre bo kvar i sin lägenhet. Han fick ett tillfälligt boende, men får själv stå för tusentals euro i extra kostnader. Nu utreder SAMS vem som egentligen har ansvaret.
Dan Eskil Jansson möter mig vid dörren till sin lägenhet på sjätte våningen i ett höghus i Åbo. Stödd på sin käpp går han genom lägenheten till köket. Där sätter han sig i en hög kontorsstol på hjul.
Jansson har en sällsynt, fortskridande muskelsjukdom och kan inte gå i trappor. En fungerande hiss är därför en förutsättning för att han ska kunna ta sig till och från sitt hem.
– Faller jag omkull kommer jag inte upp. Då blir det att ringa ambulans, säger Jansson.
När hissrenoveringen inleddes i början av september kunde han därför inte bo kvar i lägenheten. Renoveringen beräknas pågå till slutet av oktober. Efter många kontakter och försök att reda ut situationen erbjöd hyresbolaget, som också hyr ut hans ordinarie bostad, honom en tillfällig lägenhet ett par kvarter bort. Den ligger på andra våningen och gör det möjligt för honom att ta sig ut också under renoveringen, även om den inte är optimal för hans behov.
Jansson måste själv betala hyran för den tillfälliga lägenheten, utöver hyran för sin ordinarie bostad. Den tillfälliga lägenheten kostar 500 euro i månaden och hans ordinarie hyra är 930 euro.
Dessutom behöver han två bilplatser för att kunna ta sig till bilen med rullstolen, vilket kostar ytterligare 90 euro i månaden. Till det kommer bland annat kostnader för el, vatten och själva flytten. Totalt räknar han med extra kostnader på drygt 2 000 euro.
Jansson har en lång yrkeskarriär bakom sig som musikredaktör på Svenska Yle. För två år sedan gick han i invalidpension.
– Jag har besparingar så jag kan ta den här smällen, men summan motsvarar ungefär min invalidpension efter skatt för en månad.
Vid en tidigare hissrenovering för åtta år sedan ordnade samma hyresvärd ett tillfälligt boende utan extra kostnad för Jansson.
Jansson kontaktade sitt försäkringsbolag, men hemförsäkringen täckte inte kostnaderna. Han vände sig också till funktionshinderservicen. Där fick han en lista över tillfälliga boenden, bland annat möblerade bostäder på bostadshotell, men alternativen var dyra.
Jansson säger att det gick mycket energi till att själv försöka reda ut alla praktiska och ekonomiska frågor. Hans sjukdom gör att han har begränsat med energi, och en stor del av den lilla reserv han hade gick till telefonsamtal, kontakter och försök att ta reda på vem som kunde hjälpa honom.
– Jag skulle egentligen ha behövt en sekreterare som skötte ruljansen, säger han.
Jansson ansökte inte om ekonomiskt stöd från FPA eller socialtjänsten, eftersom han har besparingar.
Vem har ansvaret?
Själva flytten var dessutom betydligt mer komplicerad för honom än att packa några väskor. Förutom möbler och andra saker behövde han få med sig sina hjälpmedel och en elektrisk sjukhussäng med tillhörande elektronik.
– Det tar på krafterna att flytta och vänja sig vid en ny miljö. Jag räknar med att det tar flera veckor innan jag har återhämtat mig, säger Jansson.
Ska en person själv behöva betala de extra kostnader som uppstår när en funktionsnedsättning gör det omöjligt att bo kvar under en hissrenovering?
SAMS jurist Matilda Panula har satt sig in i Janssons fall. Hon konstaterar att FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning slår fast rätten att på lika villkor få tillgång till den fysiska miljön och möjligheten att leva självständigt. Det omfattar också möjligheten att ta sig till och från den egna bostaden.
Också den finländska funktionshinderservicelagen kan vara relevant. Enligt lagen ska välfärdsområdet ordna stöd för tillgängligt boende. Det kan bland annat handla om att avlägsna hinder i bostaden eller dess närmaste omgivning så att en person med funktionsnedsättning kan ta sig till och från sitt hem.
I Janssons fall är problemet att bostaden tillfälligt inte går att använda alls.
– Det finns enligt min bedömning argument för att välfärdsområdet ska stå för kostnaden för det tillfälliga boendet. För Jansson är det en nödvändig kostnad för att han ska ha ett tillgängligt boende också medan hissen renoveras, säger Panula.
SAMS har skickat en förfrågan till välfärdsområdet för att få dess bedömning av ansvaret enligt funktionshinderservicelagen.
Frågan kan också handla om diskriminering. Diskrimineringslagen förutsätter att bland annat myndigheter och de som erbjuder varor och tjänster gör rimliga anpassningar för personer med funktionsnedsättning.
Svårt juridiskt läge
När det gäller bostadsaktiebolag är rättsläget ändå komplicerat. I ett färskt avgörande konstaterar Högsta förvaltningsdomstolen att bostadsaktiebolag normalt inte omfattas av diskrimineringslagens krav på rimliga anpassningar.
Också diskrimineringsombudsmannen har konstaterat att lagstiftningen behöver förtydligas när det gäller likabehandling i boendet för personer med funktionsnedsättning.
– Om välfärdsområdets svar inte klargör vem som har ansvar för kostnaderna kan vi föra ärendet vidare till diskrimineringsombudsmannen och be om en bedömning av om det kan handla om diskriminering, säger Panula.
– Jag tycker att det absolut är värt att reda ut, så att vi får veta vilka regler som gäller. Det här drabbar ju inte bara mig, utan många andra personer med funktionsnedsättning och många äldre, säger Jansson. ∙
Text & foto: Piia IIsaho
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 2, 2026.
