JURISTEN HAR ORDET
Den som har ska få i överflöd, men den som inte har ska förlora det lilla han har, heter det. Det här kallas kumulativ effekt – ett nyckelbegrepp för alla som vill förstå sig på samhället och åstadkomma förändring.
Kärt barn har många namn: ränta på ränta, snöbollseffekten, dominoeffekten, åttonde undret i världen. Förståelse för olika insatsers sammanlagda verkan är viktigt om vi vill skapa bestående förändring här i världen. Det vi kallar polarisering i samhället, kunde – med vissa förbehåll – lika gärna beskrivas som en kumulering av välmående, respektive illamående.
Kumulerad välmående är lättare att observera. Ju mera man läser och utbildar sig, desto mera vet man. Om du tar vara på en chans, lär du få flera. Om du söker ett jobb då du redan har en arbetsplats, är du sannolikt ofta mera attraktiv för arbetsgivaren än en person utanför arbetslivet.
Illamående kumuleras på samma sätt. Problem från ett livsområde kan leda till störningar i andra, fram tills att allting verkar hopa på sig.
I Simo Vehmas bok Vammaisuus – johdatus historiaan, teoriaan ja etiikkaan (Funktionsnedsättning – En introduktion till historia, teoria och etik) kallas personer med funktionsnedsättningar de fattigaste av de fattiga, de mest utstötta av de mest utstötta. Även om perspektivet i boken är delvis historiskt, så finns saker som fortfarande stämmer. Personer med funktionsnedsättningar är fortsättningsvis underrepresenterade i arbetslivet – och således överrepresenterade bland låginkomsttagarna i vårt samhälle.
Simo Vehmas noterade även att ingen annan folkgrupp är så beroende av myndighetsbeslut som personer med funktionedsättningar. Det behövs beslut för personlig assistans, färdtjänst, rehabilitering, i vissa fall även om pension och utkomstöd. Ofta är osäkerheten stor om den nödvändiga tjänsten eller hjälpen överhuvudtaget ges.
Om ett negativt beslut kommer så kan det inskränka livet på många olika plan. Processerna för rättelseyrkanden och besvär kan lätt bli långa och tunga. Trots att en funktionsnedsättning är permanent kan vissa återkommande behov kräva nya ansökningar och nya läkarutlåtanden år in och år ut. Med tanke på all osäkerhet och pappersarbete så är jag inte alls överraskad att krutet inte alltid längre räcker till för arbetslivet.
Men för många börjar den kumulativa effekten tidigare än så. Redan då de flesta gör sin prao (praktisk arbetslivsorientering) i högstadiet kan det finnas barn som inte ges möjligheten att delta. Det här kan vara den första erfarenheten av många; att man inte duger, att man inte räcker till.
Det vi kan göra är att bryta de onda cirklarna och ersätta dem med goda. Det här kan kräva en lång rad insatser av samhället, organisationer och individer. Det är möjligt att dessa insatser ensamt är otillräckliga, men tillsammans kan de kumulativt göra den skillnad vi önskar att se.
Vi måste röja så många hinder på vägen att krutet räcker till för att komma igång; därefter kan det ju gå av bara farten. Det här kan vara frustrerande, då resultaten kräver engagemang och inte genast är påtagbara.
När vi känner förtvivlan kan vi komma ihåg att det här är naturens vanliga gång; vattnet börjar inte heller koka trots att vi värmer upp det med några grader. Men plötsligt vid hundra grader börjar det hända.
Elias Vartio
Skribenten jobbar som juridiskt ombud vid SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder
Foto: Sofia Jernström
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2020.
