Varför är teaterpjäsen I det stora landskapet så viktig? Varför borde alla se den?
Jag såg pjäsen. Den berättar om tronarvingen Auroras tvillingsyster Estelle som inte uppfyller rikets lagar om alltings vanlighet. Presidentministern med sitt blint laglydiga ministerium för bort Estelle.
Då slår en ganska bitter tanke ner som en blixt:
Så här är det.
Något är på tok, i samhället med dess politik, och den kultur som vi lever i nu, i början av 2000-talet.
Det finns jobbiga inställningar gentemot personer med funktionsnedsättning.
Negativa attityder har en förmåga att påverka saker som
lagstiftning, miljöplanering och språket.
De negativa attityderna påverkar också dem av oss som fostrar framtidens vuxna som ska ta ansvar.
Nästa tanke kommer i pausen mellan akterna. Så här har det nästan alltid varit.
Och sedan, efter pjäsen då man hunnit smälta intrycken, tänker jag.
Så här måste det inte vara.
Den tankekedjan drabbar på något sätt alla som ser pjäsen, vågar jag lova.
Som samhällskommentar träffar pjäsen mitt i prick,
men den bjuder dig också på flera goda skratt.
Se den.
Som andra sagt i recensioner, är I det stora landskapet härligt obekväm,
då den tvingar dig att ta ställning till människor med funktionsvariationer.
Att ha olika sätt att hantera vardagen, med eller utan diagnoser, omfattar oss alla.
I alla fall gäller det något skede av ditt liv.
Precis som pjäsens ministrar till slut klättrar upp på berget,
kan du och jag se allt ur ett större perspektiv.
Läs mer om pjäsen på DuvTeaterns sida (länk), och på Svenska Teaterns sida (länk).
Mycket kunde dessutom skrivas om nunnornas skira trädgård och annat vackert i pjäsen.
I den fina orkestern ingick en stråkkvartett från Wegelius kammarstråkar
och medlemmar i Resonaarigroup.
De var ibland en vackert klingande bakgrund, och ibland i huvudrollen.
Då orkestern spelade längre partier, och det inte förekom repliker, fanns det plats att bearbeta känslor.
Både i salen och på nationalscenen Svenska Teatern blandades skratt med gråt.
