Seniorerna avgör takten

| Uppdaterad
Seniorerna avgör takten featured image

Kravlös samvaro eller stadsäventyr – programmet för äldre medlemmar vid DUV i Mellersta Nyland avgörs av energinivåerna just den dagen. Det viktiga är ändå att få dricka kaffe.

Varje måndag eftermiddag fylls föreningens korridorer i Arabiastranden i Helsingfors av doften av nybryggt kaffe– det är ett tecken på att seniorklubben samlats.

DUV i Mellersta Nyland är en förening för personer med intellektuell funktionsnedsättning som ordnar 15 veckovisa klubbar på olika håll i huvudstadsregionen. Det finns något för alla:  bingo, karaoke, pyssel, disco, bakning, motion och naturupplevelser, bland annat.

Klubbarna hade coronapaus i fysisk verksamhet under pandemin, men har nu försiktigt satt igång igen, och föreningen gläds över att de flesta hittat tillbaka till dem.

– Jag väntar på att bobborna går bort. Jag tycker inte om dem. Det blir så långtråkigt, konstaterar seniorklubbsmedlemmen Kerstin.

När det inte gick att träffas på klubben körde handledarna runt till de boenden där klubbmedlemmarna bor och ordnade program på plats. Men nu sitter gänget samlat runt det stora bordet i Arabiastranden och ser fram emot jippon och besök till större evenemang.

TRIVS. Klubbmedlemmarna gillar den nya lokalen.
TRIVS. Klubbmedlemmarna gillar den nya lokalen.

Viktig omväxling

Att få umgås med personer i samma ålder är viktig omväxling för deltagarna. Boendena inhyser människor i olika åldrar, och ibland känns vardagen stökig, berättar de.

– Det känns bra för många att komma till en annan miljö. Också om man bor på samma boende kanske man inte umgås på samma sätt som man gör här, säger Marita Mäenpää, som är ansvarig ledare för seniorklubben.

– Det är kiva att inte vara på boendet hela tiden, instämmer klubbmedlemmen Mikael.

Efter 25 år av verksamhet på den så kallade Tian i den livliga stadsdelen Sörnäs flyttade DUV i Mellersta Nyland till Arabia­stranden förra hösten. Läget är betydligt lugnare, och en del medlemmar saknar stadsvimlet och att se spårvagnar vina förbi. Men inte alla.

– Här trivs jag bättre än på Tian. Det här är mycket större. Här har vi en balkong. Och trafiken höll på att ta mig på nerverna. Swish swish, hela tiden, konstaterar Anita.

Den nya lokalen får beröm för att vara rymlig och ljus. Medlemmarna har fått påverka inredningen och har hjälpt till med att plantera blommor på balkongen. Snart dyker också julbelysningen och dekorationerna upp. Ännu har lokalen inget officiellt namn, men medlemmarna har fått ge förslag och det vinnande konceptet presenteras på föreningens julfest.

Lugnare tempo uppskattas

Seniorklubbens medlemmar är alla femtioplussare som åker in från två boenden i huvudstadsregionen. De räknar upp olika aktiviteter som de gjort tillsammans under den senaste tiden: allt från matlagning hos Marthaförbundet till promenader på Högholmen och mölkky på gården vid varmare väder.

– Vi har varit på så många ställen att man inte kommer ihåg, konstaterar Anita.

Vad är det bästa med att komma hit?

– Kaffe! Och att promenera, det tycker jag om. Och spela. Och måla lite, säger Mikael.

– Det var roligt att få prova på att laga mat. På boendet sköter handledarna matlagningen. Jag brukar fråga om jag får hjälpa till, men det brukar inte gå. En gång sade jag åt dem att jag ska duka, och det fick jag. Men alltid får man inte göra saker själv, fortsätter han.

Men ett lugnare tempo och fri samvaro uppskattas också.

– Om man har för mycket program blir man trött. Ögonen går fast, säger Kerstin.

– Vi följer programmet enligt humör, berättar Michael Mattlin, som är klubbens andra fritidsledare.

Före årsskiftet ska det lagas mer mat och ett besök till Helsingfors jultorg väntar. Under vintertid håller fritidsledarna också gympastunder, då många får mindre motion i vardagen.

Om deltagarna åker iväg på klubbverksamhet beror på orken just den dagen. Men samvaron har också en uppiggande effekt.

– Ibland säger deltagarna att de inte skulle orka komma. Men så dricker vi kaffe och talar skräp, och så brukar det kännas bättre efteråt, konstaterar Michael.

– Två timmar kan kännas som en väldigt kort tid. När klockan börjar närma sig fyra kan man få höra att de nog gärna skulle stanna ett tag till, säger Marita.

Text och foto: Mikaela Remes

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2021.

Back to top of page