I våras fick föräldrar för barn med specialbehov i Helsingfors höra att deras barn ska flyttas till en främmande skola som visade sig sakna många egenskaper som gör vardagen fungerande. Det ledde till ihärdigt motstånd med stöd av expertisen hos FDUV och SAMS. Nu har lokalpolitiker lagt planerna på is.
I mars överraskades föräldrar till barn som går i specialklassen i Zacharias Topeliusskolan, eller Toppan som den också kallas, av ett elektroniskt meddelande av tjänstemän vid Helsingfors stad. Det gavs besked om att i samband med skolbyggnadens renovering år 2025 skulle specialklasserna flytta till en ny adress, till en skola i Åshöjden i en annan del av staden.
Barnen på specialklasserna har olika funktionsnedsättningar, främst intellektuell funktionsnedsättning och autism. Enligt tjänstemännen gick det inte längre att uppfylla barnens behov i den nuvarande skolbyggnaden.
Föräldraföreningen reagerade starkt på beskedet och började efterfråga material som låg som grund för planen. Utredningarna visade sig vara bristfälliga. Tjänstemännen hade varken konsulterat föräldrarna eller personalen vid Toppan under beredningsprocessen. Planerna utgick från modeller av behov hos barn med allvarlig fysisk funktionsnedsättning som behöver flera stora hjälpmedel i vardagen. Här ingick krav på tillräckligt stora utrymmen som skulle möjliggöra exempelvis användning av britsar. Men inte en enda av barnen på specialklassen använde stora hjälpmedel – särskilt inte brits.
Åtminstone kan behovet av dylika hjälpmedel uppstå i framtiden, hette det.
– Men barn har rätt att bli sedda nu. Barn i dag ska inte ta skada av vad som kan hända om 50 år, säger Andrijana Pejić som är vice ordförande för föräldraföreningen för specialklasserna.
Enligt föräldrarna är Toppans styrka att man lyckats integrera barnen med specialbehov med eleverna i de andra klasserna, genom en kultur som man jobbat på över en lång tid.
– Det här är den bästa skolan för svenskspråkiga barn inom målgruppen. Alla barn känner
sig välkomna och inkluderade. Den kultur som odlats fram där är otroligt svår att återskapa. Om en uppdelning sker är det en förlust för alla.
Den nuvarande skolbyggnaden omges av en lugn och rymlig gård. Då föräldrarna besökte den nya skolan i Åshöjden konstaterades att trafiken i området var mycket livlig och det fanns risk att barnen springer på gatan genom öppna portar. Överlag var omgivningen mer orolig. Staden besvarade kritiken genom att föreslå att den nya skolan kunde få kojor på gården, dit känsliga barn kunde gå för att lugna ner sig. Här hänvisade man till finska sakkunniga, vars namn föräldrarna fortfarande inte fått vetskap om.
– Att som förälder behöva lyssna på att mitt barn som tillhör en sårbar grupp ska behöva trycka i en mörk trång koja för att komma undan stress, som dessa människor själva har orsakat, är absurt. Vi har passerat tiden då personer med funktionsnedsättningar stoppades i mörka utrymmen för att de skulle lugna ner sig, konstaterar Pejić.
Fler möten följde, och hela tiden presenterades flytten som ett förslag utan alternativ. Föräldrarna samlade på sig utlåtanden av både FDUV och SAMS, som båda var kritiska till hur processen gått till. Organisationerna hänvisade till lagar och FN:s funktionshinderkonvention och efterlyste barnkonsekvensanalys.
Enligt staden tog man del av kritiken, men Pejić håller inte med.
– Att bara lyssna tills man pratat klart och sedan fortsätta på samma spår är inte att ta hänsyn till något.
Också skolans ledning har uttryckt i media att kommunikationen från tjänstemännens håll kunde ha varit bättre. Föräldrarna misstänker att den tilltänkta flytten främst handlar om att staden försökt råda bot på sin utrymmesbrist.
– De här barnen åker taxi till skolan, så de är lätta att skyffla runt. Men har man ett system som kör över barn med funktionsnedsättning för att underlätta sina utrymmesproblem måste systemet ändras.
I juni bordlades ärendet då den svenska sektionen vid Helsingfors stads nämnd för fostran och utbildning ansåg att föräldrarna behöver höras bättre. I slutet av augusti träffas vi med Pejić, dagen efter att svenska sektionen enhälligt bestämt sig för att lägga flyttplanerna på is. Föräldrarna är lättade över beskedet.
– Det gick väl så bra som det kan gå. Att man i stort sett slopade förslaget i sin utformning var det enda rätta, säger hon.
Svenska sektionen krävde att arbetet för att lösa utrymmesproblematiken framöver ska ske i närmare samarbete med föräldrar och sakkunniga. Nu måste tjänstemännen i första hand undersöka hur barnen kunde få stanna kvar i skolan.
– Vi kommer att övervaka varje steg. Det är viktigt att folk med genuint intresse i dessa frågor tas med i processen. Annars sitter vi där igen och skriver arga mejl.
Andrijana Pejić är glad för utgången, men känner att det är sorgligt att processen såg ut som den gjorde, särskilt med tanke på alla grupper som inte har möjlighet att föra sin egen talan.
– Men det finns ju massor med folk med diverse utmaningar som inte orkar eller kan mejla, skriva och bråka. Deras röst är precis lika viktig och deras rättigheter ska respekteras utan att man behöver dra igång en kampanj.
Text: Mikaela Remes
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 3/2023.
