fbpx

”Allt blir bättre med tiden”

| Uppdaterad
”Allt blir bättre med tiden” featured image

Som barn blev han mobbad för sin synskada, i dag ser han den som en del av sig själv. Mångsysslaren Fredrik Lindgren är utbildad inom musik, ljudteknik och ekonomi – och siktar mot drömjobbet som radio-DJ. Hans livsråd lyder: våga gå din egen väg och hitta din nisch.

”Svenska synskadade i Västnyland rf.”, står det med tydliga tryckbokstäver på skylt­en ute vid gatan. Jag knackar på, och Fredrik Lindgren hälsar mig välkommen. Vi slår oss ner i den gedigna bruna lädersoffan i hörnet av klubblokalen i Ekenäs, där traktens synskadade brukar samlas.

– Min synskada är en del av mig, jag har haft den sedan födseln och den har format mig. Förr upplevde jag den som jobbig, i dag ser jag synskadan närmast som ett litet hinder för att göra vissa saker. Men inget är oöverkomligt, konstaterar Lindgren.

Fredrik Lindgren har ledsyn, vilket betyder att han kan urskilja konturer och färger. Detaljer ser han inte.

Lindgren berättar om musikstudierna på Lärkkulla folkakademi, där han studerade pop och rock i tre års tid efter gymnasiet. Efter det blev det studier i ljudteknik i Sverige, och sedan ett år tillbaka är Lindgren även merkonom från yrkesskolan Axxell, där han valdes till årets vuxenstuderande 2020.

– Jag har sysslat med allt möjligt, men musik är min stora hobby. Huvudinstrumenten är piano och sång.

Trots att vi bara är ytligt bekanta flyter diskussionen obehindrat. Fredrik Lindgren har en avväpnande stil, och förmågan att få alla i sin omgivning att känna sig be­kväma. Det är en egenskap som skulle komma väl till pass i drömyrket.

– Helst av allt skulle jag vilja arbeta som radio-DJ och program­led­are. Eller något annat inom underhållningsbranschen. Skådespelare skulle jag också gärna vara.

Än så länge har drömjobbet inte uppenbarat sig. Lindgren fortsätter som arbetssökande.

Mobbad i grundskolan

Under grundskoletiden gick Fredrik Lindgren i en skola för seende elever. Han beskriver det som både tur och otur. Tur för att han kunde gå i samma skola som de flesta andra, otur för att han hade svårt att passa in.

– För att kunna följa med på lektionerna behövde jag en dator. Jag satt i ett hörn i klassrummet, skilt från de andra eleverna. Det kändes exkluderande.

Värst av allt var att han blev mobbad. För att han var annorlunda.

– Men i gymnasiet blev allting bättre. Jag fick en bärbar dator och kunde sitta bland de andra i klassrummet. Då fick jag också vänner som delade mina intressen.

I 18-årsåldern var det ändå tungt när komp­isarna en efter en tog körkort.

– Då kände jag mig utanför. Känslan av att inte få köra bil, och veta att jag aldrig kommer att få göra det. Förutom när jag spelar TV-spel, förstås.

Jag hajar till. TV-spel?

– Visst kan man spela TV-spel trots att man har en synskada. Jag klarar det bra så länge spelen har tillräckligt klara färger och tydliga kontraster. I en del moderna spel finns dessutom en inbyggd talsyntes som gör att även helt blinda kan spela dem.

Tekniska utvecklingen öppnar dörrar

Fredrik Lindgren minns när han fick sin första smarttelefon. Han beskriver den som ett revolutionerande hjälpmedel för personer med synskada. Plötsligt öppnades världen på ett helt nytt sätt. Lindgren är aktiv på sociala medier, och håller kontakt med folk världen över.

– Jag använder en inbyggd talsyntes som läser upp så gott som allt, förklarar Lindgren och plockar fram sin smarttelefon ur fickan för att demonstrera.

Han knackar på skärmen och i rasande fart börjar en dämpad röst läsa upp notifikationerna. Robotrösten pratar så snabbt att jag inte har en chans att hänga med.

– Det här är bara 80 procents hastighet, skrattar Fredrik.

Det krävs ett tränat öra för att uppfatta vad talsyntesen säger. Det är en bra sak när man läser privata meddelanden på allmänna platser.

– Hastigheten hjälper att hålla saker lite konfidentiella.

Väl bemött, men alltid samma frågor

I dagens läge upplever Fredrik Lindgren att folk i allmänhet bemöter honom på ett bra sätt. En synskada syns inte utanpå, förutom i vissa fall när han väljer att använda vit käpp.

Ibland tycker han att det kan bli lite tröttsamt att synskadan uppmärksammas. Särskilt när han träffar nya människor.

– Då får man alltid svara på samma frågor: Hur mycket ser du och vad ser du?

Plötsligt skäms jag en smula eftersom jag precis hade ställt de frågorna till Fredrik.

No offense, säger han och vi kan båda skratta gott.

Men på arbetsmarknaden stöter Lindgren fortsättningsvis på hinder. En fråga han ofta brottas med är i vilket skede av processen kring en arbetsansökan han skall berätta att han har en synskada.

– Visst har jag upplevt att det tolkas som något negativt. Ingen säger det förstås rakt ut, men vanligt är att potentiella arbetsgivare som först verkar intresserade senare återkommer med besked om att man trots allt inte har fått jobbet.

Lindgren tror att det delvis bottnar i okunskap.

– I dagens läge finns bra hjälpmedel som både arbetsgivare och arbetstagare kan dra nytta av. Bara viljan finns så går det mesta.

Allt blir bättre med tiden

Jag frågar Fredrik Lindgren vilka råd han skulle ge till unga som befinner dig i samma situation som han befann sig i under sin egen skoltid.

– Det är kanske lättare sagt än gjort, men det gäller att minnas att allt blir bättre med tiden. Även sådant som känns riktigt jobbigt för tillfället. Det rådet fick jag själv som ung, och det visade sig vara sant, säger Lindgren.
Sedan gäller det att komma ihåg att det vikt­igaste trots allt inte är att vara som alla andra. Det gäller att gå sin egen väg och hitta den nisch och de sammanhang där man verkligen hör hemma.

– När jag var yngre var det svårare för mig att lära känna nya människor, men det hjälpte när jag började studera musik. Vi var alla där för att vi delade samma intresse. Då var det lättare att smälta in som en i mängden.

Text och bild: Sebastian Dahlström

Back to top of page