TEATERTIPS
Prinsessan som inte kunde tala
En prinsessa som inte talar, två barn som ger sig ut på en lång resa, och Draken som sitter på en hemlighet. Det här är några av ingredienserna i Christina Anderssons berättelse Prinsessan som inte kunde tala.
Drottningen och kungen är förtvivlade och ber om hjälp av landets befolkning: ge prinsessan ett språk! Vännerna Algot och Vilgot vill hjälpa till och beger sig ut i världen på språkjakt. På vägen träffar de bland annat en talande sten och en hemlighetsfull drake. Till slut hittar de teckenspråket och när folket lär sig teckna, öppnas Prinsessans möjligheter i samhället.
Föreställningen är flerspråkig och spelas på talad svenska och finska, finlandssvenskt teckenspråk och lite finskt teckenspråk. Den turnerar i skolor och kulturhus och går att beställa via Unga Teatern.
FILM
Nya krav om mångfald för filmer som vill vinna Oscarsstatyett
Efter kritik om bristande mångfald i filmbranschen ställer Oscarsakademien nya krav för filmer som vill kamma hem statyetten för bästa film i framtiden.
För att kunna tituleras som bästa film måste filmmakarna se till att det finns representation kring kön, etnicitet, sexuell läggning och funktionsnedsättningar i filmteamen.
Framöver måste statyetten för bästa film, galans tyngsta kategori, uppfylla minst två av fyra kriterier kring mångfald:
- Representation bland skådespelarna och i handlingen
- Mångfald inom produktionsteamet (t.ex. regissörer och kameramän)
- Fler jobb för underrepresenterade grupper i filmteamet
- Representation inom marknadsföring och distribution.
Det finns flera sätt att uppfylla kraven. Till exempel kan en av huvudrollerna eller de viktiga birollerna spelas av en skådespelare tillhörande en minoritet. Alternativt kan minst 30 procent av de mindre rollerna spelas av personer tillhörande underrepresented grupper.
Målet är att skapa mer mångfald i filmbranschen.
– Vi tror att de här standarderna kommer att vara en katalysator för en långvarig och viktig förändring i vår bransch, säger filmakademin i ett uttalande.
De nya kraven har tagits fram av en arbetsgrupp som i somras fick uppgiften att formulera kriterier för representation och inklusion.
De nya kraven kommer att gälla från och med Oscarsgalan år 2024.
BOKRECENSION
Vägen tillbaka till sig själv
Ett blodkärl som brast
Författare: Christa Mickelsson
Fontana Media, 173 sidor.
Kanske är det insikterna som drabbar mig. Både hennes, och mina egna. Som gör att jag inte kan sluta läsa. Den här raka, genomärliga och känslofyllda boken drabbar mig. Och den följer mig i tankarna långt efter att jag läst de sista raderna.
Christa Mickelsson är 33 år när ett av hennes blodkärl i hjärnan brister. Blodkärlet brister när hon sitter i bilen på en parkeringsplats. Med sina sista krafter lyckas hon få upp bildörren. Sen rasar hon ihop på asfalten.
Några dagar senare vaknar hon upp på sjukhuset och upptäcker att hon är förlamad på höger sida och alla ord är borta. Hon kan inte prata. Inte säga ett enda ord. Vi får möta förtvivlan, mörker, hopp och hopplöshet – scenerna ur hennes inre tankevärld är många.
Långt senare kommer känslorna att övergå i förundran och tacksamhet. Och stunder av sorg. Som läsare får jag veta vad som försiggår i huvudet på en tvåbarnsmamma när tillvaron precis har rasat samman. När en massiv hjärnblödning sveper in och tar över och förändrar livet på så många plan.
Det händer mycket i mig när jag läser. Jag bjuds in i en situation som dels är klarsynt och konstaterande – och på samma gång så oerhört ångestfylld. Min ångest var som ett stort, mörkt, stormigt, djupt hav, utan ens en enda liten ö att klättra upp på för att hämta andan.
Livet kunde ha tagit slut där och då, den där söndagen i september, på en parkeringsplats utanför ett lekland i södra Finland. Men det gör inte det. Livet fortsätter, men blir annorlunda. Rehabiliteringen går långsamt framåt, men det går framåt. Hjärntröttheten kommer och går. Så småningom får hon flytta från sjukhuset och hem.
I slutet av boken skriver Christa Mickelsson: Jag kan inte springa, men jag kan gå. Jag kan inte tala så bra, men jag kan tala så att ni förstår. /…/ Det är klart att jag funderar på hur det var förut, men det är ingen idé att dröja för länge vid de tankarna. Livet är skört, jag och du kan få en hjärnblödning när som helst eller bara annars dö. Men nu lever vi!
Tack Christa, för att du skrev den här boken.
Text: Pernilla Nylund
Kulturartiklarna har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2020.
