”Helvete är andra människor” skrev den franska filosofen Jean-Paul Sartre i verket Inför lykta dörrar. Där har huvudkaraktärerna hamnat i helvetet, som är ett stängt rum med tre protagonister.
Men varför har SAMS jurist valt att börja sin kolumn med det här?
Jo, för att vid närmare granskning kan också logiken i FN:s funktionshinderkonvention tänkas fungera i samma existentiella banor. En person märker att den har en funktionsvariation först i relation till andra, uttrycker konventionen. Det är först när funktionsvariationen bryter mot det som antas vara det ”normala” – eller normen i samhället – som problem uppstår. I detta tar FN:s funktionshinderkonvention ett tydligt avstamp till den tidigare medicinska synen på funktionsnedsättningar.
Enligt det medicinska perspektivet är en funktionsnedsättning ett problem som behöver åtgärdas. Enligt den synen är människan på något sätt ofullständig, ”invalid”, och läkemedelskunskapen ska kunna göra henne mera fullständig och mindre handikappad. Funktionshinderkonventionen bygger snarare på en social syn på funktionshinder. Det är i samspel med omgivningen som människan antingen blir delaktig av samhället eller stöter på hinder. Här är det inte fel på människan, utan på omgivningen som inte är tillräckligt anpassad, och miljön och samhället som inte lyckas stödja individen för att möjliggöra lika delaktighet.
Men vad består miljön eller omgivningen egentligen av? Ofta tänker vi på den byggda miljön. Också samhällets strukturer – hur lagar och servicekedjor är uppbyggda – uppmärksammas. Men om vi spinner vidare märker vi att många av oss tillbringar lejonparten av vår tid hemma. Många spenderar en stor del av tiden med familjen och andra nära människor. Borde vi således inte erkänna och inse att även dessa borde identifieras som en del av omgivningen, en omgivning som antingen lyfter oss upp eller trycker oss ner?
Här försöker jag inte måla familjen som boven, utan som en väldigt kritisk komponent, om man vill minimera hinder för deltagande i samhället. Vårt samhälle är rätt så individcentrerat, men vi borde ändå bli bättre på att också se familjer som helheter. Såväl syskonen som föräldrarna kan behöva stöd i vardagen, så att de kan göra sitt bästa för att alla familjemedlemmar ska bli delaktiga.
Här har vi ännu mycket kvar att åstadkomma som samhälle. Om man till exempel märker att ett barn har nedsatt hörsel kan det ta flera månader innan denne får diagnosen. Det kan också ta flera månader innan föräldrarna och syskonen ges kunskap och redskap för samspelet med filuren som inget hör. Då andra familjer lär sitt modersmål vidare till barnet, kan den här delen av utvecklingen stå stilla hos familjer som blir utan hjälp. Familjen är en del av omgivningen, och som samhälle måste vi se till att hjälp och stöd ges, även bakom hemmets lykta dörrar.
Text: Elias Vartio.
Skribenten jobbar som juridiskt ombud på SAMS och är viceordförande i Handikappforums barnarbetsgrupp.
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2021.
