Jag hade så småningom börjat tro att diskrimineringen och ojämlikheten i stat och kommun börjat försvinna. Visst finns det ännu mycket att göra, men att vi ändå, tack vare upplysta beslutsfattare, lyckats utrota lagstiftning och förvaltning som baserar sig på uråldriga fördomar och inrutade samhällsmönster. Finland har ju äntligen ratificerat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Nu kan vi bara gå framåt.
Fel!
När jag läser nyheten om att Larsmo förkastat den europeiska deklarationen om jämställdhet inser jag att jag var för optimistisk. Jämlikheten göms fortfarande undan bakom bortförklaringar och okunskap. Samtidigt undrar jag om politikerna som röstade emot överhuvudtaget läst igenom deklarationen. De har ju i praktiken också röstat emot en deklaration som ska minska diskrimineringen av bland annat personer med funktionsnedsättning.
För personer med funktionsnedsättning är det till ytterligheten viktigt att det finns en allmän samsyn om att bekämpa diskriminering på flera grunder, att ingen ska bli ojämlik för att man hör till mer än en minoritet. Då tänker jag på bland annat nyheterna om invandrarmammor vars barn har specialbehov. Eller på äldre med funktionsnedsättning som inte får vård på sitt modersmål.
Det borde vara en självklarhet för politiker och andra beslutsfattare, också i Larsmo, att arbeta för större jämlikhet över hela fältet.
I Europa gör man nu ett tappert försök att få de lokala beslutsfattarna i kommunerna att arbeta mot diskriminering.
Det här är kanske aningen styltat, men låter så bra: ”Diskriminering på flera grunder och andra missgynnanden som kan ha sin grund förutom i personens kön, också i personens etniska eller sociala ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politiska åsikter, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder, sexuella läggning eller socioekonomiska ställning ska beaktas i jämställdhetsarbetet.”
Det jag citerar här ovan är en av de centrala principerna i den europeiska deklarationen om jämställdhet.
Stopp ett tag! ”Jämställdhet” är väl inte samma som ”jämlikhet”? Jag är helt medveten om att orden har olika innebörd. ”Jämställdhet” når vi när vi avskaffat orättvisor och diskriminering mellan könen. Då kommer vi också ett steg närmare att nå ”jämlikhet” för alla oberoende av till exempel etnisk bakgrund, språk eller funktionsnedsättning. Den europeiska deklarationen utgår från jämställdheten mellan män och kvinnor och går vidare till att också betona jämlikhet för alla.
Det är ett initiativ som borde tas emot med öppna armar av lokala politiker och tjänstemän. Finländska kommuner får äntligen konkret hjälp för att skapa en internationellt förankrad handlingsplan för jämställdhet. Då planen dessutom också ska motarbeta ojämlikheten för bland annat personer med funktionsnedsättning, har vi ett arbetsredskap mot både medveten och omedveten diskriminering.
När kommuner som Larsmo röstar ner deklarationen, drabbar det inte bara arbetet för jämställdhet mellan könen. Det drabbar också andra grupper i svagare ställning.
Och vad betyder det för oss med funktionsnedsättning? I praktiken ställer sig Larsmo också utanför ett gemensamt europeiskt arbete för vår jämlikhet.
Lars Hedman
Skribenten är vice ordförande i SAMS styrelse, medlem i Svenska hörselförbundets styrelse och styrelseordförande för Finlands svenska taltidningsförening.
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 04/2021.
