PÅ JOBBET
Tystnaden kring sexuella rättigheter för personer med funktionsnedsättning fick Raila Riikonen att utbilda sig till sexualpedagog och starta ett företag. Till vardags påminner hon samhället om att också personer med specialbehov får önska sig närhet och beröring.
”Jag bestämde mig för att studera till sexualpedagog år 2015, då jag konstaterade att någon måste berätta för finländare med funktionsnedsättning att de har rätt till sin sexualitet.
I mitt tidigare jobb åkte jag runt till boenden för att utreda hur klienter med funktionsnedsättning upplever att deras mänskliga rättigheter förverkligas. Jag reagerade på att diskussionen om sexualitet lyste med sin frånvaro.
Sexualpedagogik handlar om att sprida information om sexualitet genom utbildning. I praktiken åker jag till olika tillställningar och talar inför publik. Jag älskar att stå framför människor och berätta historier för dem. Och jag brinner för ämnet.
Raila Riikonen
- Yrke: Sexualpedagog, driver företaget Ilon Kipinä.
- Förtroendeuppdrag: Verkar inom ett flertal organisationer, är bl.a. ordförande för Muskelhandikappförbundet rf
- Ort: Helsingfors
- Hobbyer: kultur, t.ex. filmer, teater och rockmusik
Målgruppen är bred: allt från dem som jobbar med personer med funktionsnedsättning till anhöriga, personliga assistenter och vårdstuderande. På föreläsningarna tar jag vara på funktionshinderperspektivet och berättar om egna erfarenheter, eftersom det för mig närmare publiken.
I höst fyller min firma sju år. Jag har inte ångrat mig för att jag sade upp mig från ett fast jobb och blev företagare. Men den ekonomiska biten har inte varit enkel – ibland undrar man nog hur i hela världen man ska skrapa ihop sin inkomst. Försäljning är viktigt.
För tre år sedan medverkade jag och min man i en dokumentär för Yle-programmet Perjantai, där vi berättade om våra erfarenheter kring assisterad sex. Vi har båda en allvarlig funktionsnedsättning och behöver hjälp med att ligga. Dokumentären fick mycket uppmärksamhet och gav företaget ett lyft. Fortfarande händer det att människor känner igen mig på gatan.
Sedan kom coronapandemin och hela kalendern tömdes. Det tog sin tid innan aktörerna lärde sig att ordna digitala evenemang, så småningom började jag föreläsa på distans. Men under det första pandemihalvåret hann kassan bli rätt tom.
Visst skulle det finnas utrymme i kalendern för ännu fler föreläsningar. Samtidigt ger den lediga tiden mig möjlighet att syssla med en hel rad förtroendeuppdrag. Bland annat är jag inne på min tredje period som ordförande för Muskelhandikappförbundet. Dessutom är jag volontär vid Helsinki Pride-gemenskapen, där jag handleder en grupp för dem som både har en funktionsnedsättning och tillhör en sexuell minoritet – alltså folk i dubbelminoritet. Det är en liten grupp, men superviktig för människorna som möts där.
Jag skulle gärna träffa fler enskilda klienter. Problemet är främst att sexualrådgivning måste bekostas själv. Det sorgliga är att många personer med funktionsnedsättning inte har råd med en sådan tjänst.”
Text & bild: Mikaela Remes
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 03/2022.
