Få täcks ta taxi till brödkön

Sjukdom gör människor fattiga, fattigdom gör människor sjuka. Det är den ledande tanken vid social- och hälsovårdsaktörernas paraplyorganisation SOSTE.

Mindre bemedlade personer har enligt forskning sämre hälsa och ett kortare liv än övriga befolkningen. Livet i konstant fattigdom och oro orsakar allvarlig psykisk belastning, när en stor del av en människas energi används till att lösa problem och få vardagen att gå ihop. Då blir det svårt att gestalta sina möjligheter och alternativ i livet.  Att Finland kan garantera alla en dräglig levnadsstandard är därför a och o. SOSTE betraktar en höjning av nivån på grundtrygghet som en av de viktigaste uppgifterna för följande regering.

–  Redan nu måste människor välja mellan att köpa mat eller medicin. Mindre bemedlade har just inget spelrum i sin budget, alla pengar går till nödvändiga utgifter. Det ökar risken för att människor exempelvis överskuldsätter sig, säger specialsakkunniga Anna Järvinen. 

Är man fattig och har en funktionsnedsättning går det inte heller att ty sig till knep som sparar kostnader i vardagen. 

– Få täcks ta taxi till brödkön. Om du inte kan odla eller skära upp grönsaker för att laga billig mat eller lappa kläder på grund av brister i motoriken, då har du inte alternativ, säger Pirkko Justander.

Justander jobbar vid Sininauhaliitto med att utveckla tillgängliga missbrukar- och mentalvårdstjänster för långtidssjuka och personer med funktionsnedsättning. Den som inte använder sig av kollektivtrafik har enligt henne i nuläget extremt svårt att få hjälp till exempel med alkoholmissbruk eller mental ohälsa. Det finns utmaningar kring att fysiskt komma åt servicen, men också brister i bemötande.

– Ska man besöka missbrukarvården krävs remiss för att få använda FPA-taxi, även om tjänsten borde fungera enligt principen ’kom som du är, när du känner för det’. Väl framme kan man sedan utsättas för ett slags dubbelstigma. ’Du har redan en funktionsnedsättning, varför har du dessutom problem med det här?’ Missbrukarvården ses inte som en självklar rättighet för alla.

Strukturellt våld

De partier som inför valet talat för nedskärningar har särskilt siktat in sig på sänkt bostadsbidrag. SOSTE tror inte det är en god idé.

– Ett hem är utgångspunkten för ett balanserat liv. Har man svårt att betala hyran leder det till skuldsättning och vräkningar, som är dyra processer. Mindre bemedlade använder en stor del av sina inkomster på boendekostnader, säger Anna Järvinen.

Det finns en föreställning om att Finlands sociala trygghet är på en så hög nivå att det inte lönar sig för arbetslösa att ta emot jobb. Men livet för dem som lever på grundtrygghet är allt annat än lätt och skönt, menar organisationerna. 

Att skära i sådana personers tillvaro som redan behöver stöd för sina vardagsutgifter fungerar inte, menar Anna Järvinen.  

– Sysselsättningen förbättras inte genom ökad fattigdom. Det lönar sig hellre att försäkra sig om att människor hålls friska och att partiellt arbetsföra kan delta i arbetslivet.

Pirkko Justander hör själv till samma målgrupp som hon jobbar för. Hon har upplevt fattigdom och kan bekräfta att det inte är en dans på rosor. 

– När jag efter en arbetslöshetsperiod fick jobb på Invalidförbundet hade jag tre par hela strumpbyxor och just så många ytterplagg att jag täcktes gå på jobb. Med min första lön köpte jag underkläder och fler strumpbyxor. Jag kommer också ihåg hur jag gråtit i sjukhusets kassakö då jag insett att jag i och med ett jobb kommer att ha råd med poliknikavgiften. Det är länge sedan, men man glömmer det aldrig, säger hon.

Utredningar visar att finländarna inte använder alla socialbidrag som de skulle vara berättigade till. Hälsoorganisationerna kräver därför att systemet måste göras mera åskådligt. 

– Vi har byggt upp ett system som många upplever vara komplicerat. Särskilt de mest utsatta känner varken till sina rättigheter eller vet hur man ansöker om bidrag. Därför föreslår SOSTE att människor skulle skickas ett förslag på vilka sociala förmåner de har rätt till, i likhet med ett skatteförslag, säger Anna Järvinen. 

Pirkko Justander betraktar funktionshinderservicen som en särskilt förnedrande djungel. Hon känner exempelvis till ett fall där en person tvingats vända sig till nio olika myndigheter bara för att beviljas poolgymnastik. 

– Jag skulle till och med gå så långt som att klassa det som strukturellt våld. Man måste ansöka om samma saker om och om igen. Byts till exempel din handläggare ut kan du stå inför en verklig rumba. 

Statistiken fattas

Det som försvårar experters lobbyarbete gentemot politiker är avsaknaden av statistik och forskning kring hur sociala problem berör personer med funktionsnedsättning. 

– I Finland händer ingenting om man inte kan presentera statistik. Också FN:s funktionshinderkonvention förutsätter mer forskning på fältet. 

Justander har stött på liknande problematik då hon i sitt tidigare jobb inom förebyggande av kvinnovåld fick höra att man inte kunde statistikföra hur många kvinnor med funktionsnedsättning som drabbades av närståendevåld. Argumentet var att man inte kan bokföra människors diagnoser, eftersom de är hälsouppgifter. 

– Men vi behöver ju inte bokföra diagnoser, utan vilken typ av funktionsnedsättning en person har. FN säger att funktionsnedsättning inte ska betraktas som en sjukdom, det är en människorättsfråga. Funktionsnedsättning borde statistikföras på samma sätt som ens modersmål, säger hon.