Det är 20 år sedan den förödande tsunamin slog till i Indiska Oceanen och dödade 230 000 människor. I dag finns det larmsystem och evakueringsplaner i de länder som drabbades. I Thailand känner sig dock inte alla med funktionsnedsättning helt trygga.
På morgonen den 26 december 2004 satt 44-åriga Chalermpol Salee och tittade ut genom ett fönster i huset där han bodde med sin syster på ön Phuket i södra Thailand. Huset låg en bit upp på en sluttning. Utsikten över Indiska Oceanen, någon kilometer bort, skulle ha kunnat vara fantastisk om det inte hade varit för att en stor byggnad skymde sikten.
– Plötsligt såg jag hur vattnet i en kanal bredvid huset började stiga upp och ned, säger Chalermpol.
En stund senare rusade panikslagna människor uppför sluttningen mot hans hus. De skrek åt folk att fly eftersom enorma vågor sköljde in från havet. Två månader tidigare hade Chalermpol fått sitt högra ben amputerat efter en trafikolycka.
– Jag hade inte fått min protes eller rullstol än. Det var omöjligt för mig att lämna huset. Jag blev väldigt rädd, men min syster sa att byggnaden framför huset skulle skydda oss mot vågorna. Efter ett tag ringde en kusin och berättade om en jättelik tsunami. Den nådde aldrig vårt hus, men hade det legat längre ned hade det varit kört för oss, säger Chalermpol.
Det har gått drygt 20 år sedan tsunamin när vi träffas hos den lokala funktionsrättsorganisationen Association of Physical Handicapped of Phukets (APHPKT) på öns huvudort Phuket City. Fem andra personer med funktionsnedsättningar är på plats. Alla befann sig på ön den 26 december 2004 då en av de kraftigaste jordbävningarna som någonsin har uppmätts inträffade i Indiska Oceanen. Den orsakade upp till 30 meter höga vågor som rasade fram i en hastighet på 800 kilometer i timmen. Tsunamin slog först till mot den indonesiska ön Sumatra där över 100 000 människor dödades. En och en halvtimme senare nådde den provinserna Phang Nga och Phuket i Thailand.
43-åriga Ampawan Kwanprom befann sig då på ett berg.
– Därifrån såg jag hur vågorna orsakade en jättevirvel i havet. Ett stort fartyg snurrade runt i den, säger hon.
Inom loppet av några timmar hade tsunamin berövat 230 000 människoliv i 14 länder. 60-åriga Puntarika Kwasakul, som är rullstolsanvändare, var då anställd på ett hotell vid stranden.
– Tsunamin inträffade en söndag då jag var ledig från jobbet. Om jag hade varit på hotellet hade jag antagligen inte överlevt. Jag hade inte kunnat ta mig snabbt ut och sedan vidare till högre höjder på egen hand. Mina kollegor hade kanske hjälpt mig, men i nödsituationer räddar folk vanligen sig själva först, säger hon.
Avancerad tsunamiövervakning
I Thailand dödades cirka 5 400 personer, däribland 178 finländare. Det finns inga uppgifter om hur många personer med funktionsnedsättningar som omkom, men enligt Lowy Institute löper gruppen fyra gånger större risk än andra att dö eller skadas i katastrofer.
När tsunamin slog till togs alla på säng. Det fanns inga varningssystem eller beredskapsplaner. I dag övervakas tsunamiaktiviteter med avancerad teknologi. Alarmtorn längs den thailändska kusten kommer att börja tjuta om en tsunami registreras. Samtidigt kommer allmänheten att varnas via sms, radio och tv.
– Efter tsunamin 2004 utvecklade myndigheterna i Phuket inkluderande evakueringsplaner. Vi var med och utarbetade dem. Varje år deltar vi i evakueringsövningar, säger Puntarika.
I tätbefolkade områden finns markerade vägar till tsunamievakueringsplatser där räddningspersonal kommer att finnas.
Chalermpol bor i en by vid kusten.
– Evakueringsvägen i byn är tillgänglig för rullstolar och om jag skulle behöva hjälp så får jag det av släktingar och grannar. Jag känner mig trygg, säger Chalermpol.
Puntarika känner sig inte lika säker.
– Jag skulle sätta en sjua på en tiogradig trygghetsskala. Det största problemet är alla hinder som brukar finnas på trottoarerna, säger hon.
Hon får medhåll av de andra. Dagligen får de sicksacka fram bland gatuförsäljare, parkerade fordon och andra hinder på trottoarerna. Detta innebär inte bara livsfara i nödsituationer, det är även en av de främsta orsakerna till att många Phuketbor med funktionsnedsättningar aldrig lämnar sina hem.
– Därför finns det många som inte deltar i evakueringsövningar eller ens vet hur de ska agera i en nödsituation, men vi försöker sprida information genom hembesök, säger Chalermpol.
Kompissystem för evakueringar
Thailand ratificerade FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar 2008, men endast 30 procent av miljön uppskattas vara tillgänglig i Phuket. Hus där det bor personer med funktionsnedsättningar har markerats så att räddningspersonalen ska veta att de kan behöva hjälp att ta sig ut.
44-årige Hittaya Sriduang, som är förlamad i båda benen, tycker att evakueringsövningarna funkar bra, men är osäker på om de kommer att fungera lika bra när det väl gäller.
– Det enda som skulle få mig att känna mig helt trygg är om jag hade en personlig assistent, men det har man inte rätt till i Thailand, säger han.
Nyligen lanserades en mobilapp där personer med funktionsnedsättningar kan få assistans om de missar bussar, flyg eller liknande. Förhoppningen är att appen ska utvecklas så att man även kan få hjälp i andra situationer.
– Till exempel om tsunamilarmet börjar tjuta när man är i ett område där man inte känner till evakueringsvägarna, säger Puntarika.
Nya nationella riktlinjer
Organisationen APHPKT lägger mycket krut på informationskampanjer bland allmänhet och räddningspersonal om vad personer med funktionsnedsättningar kan behöva hjälp med vid evakueringar. Sedan 2020 har även 200 skolor i tsunamiriskområden implementerat nationella riktlinjer för tsunamievakueringsplaner som utarbetats av FN-organet UNDP.
Utbildningsministeriet har antagit rikt-
linjerna. Det betyder att 27 000 thailändska skolor indirekt har gjort det. Riktlinjerna gäller inte bara vid tsunamis, utan även i andra nödsituationer, till exempel bränder.
– I programmet utbildar vi lärare att utveckla inkluderande evakueringsplaner. Lärarna förmedlar sedan sina kunskaper vidare till kollegor på andra skolor, säger Aticha Chaivichian på UNDP i Bangkok.
Många skolor är underbemannade. Det kan gå femtio elever på en eller två lärare.
– Därför har vi skapat ett ”kompissystem” som innebär att alla elever får lära sig – och öva på – hur de ska hjälpa klasskamrater med olika typer av funktionsnedsättningar vid evakueringar, säger Aticha. •
Text & foto: Bengt Sigvardsson
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 2/2024.
