Finland behöver få ordning på ekonomin, men Sixten Korkman anser att regeringen har valt nedskärningar som slår hårt mot människor med små marginaler. Särskilt skarp är han i sin kritik av nedskärningarna i social- och hälsovårdsorganisationerna.
Sixten Korkman vill sitta ute. Höstsolen lyser starkt över Musikhusets kaféterrass i Helsingfors och bakom honom reser sig riksdagshuset.
Korkman är en av Finlands mest kända nationalekonomer och har under flera decennier deltagit i samhällsdebatten. Han har bland annat arbetat vid finansministeriet och inom EU och varit vd för Näringslivets forskningsinstitut Etla och Näringslivets delegation EVA.
Vi ska tala om Finlands offentliga finanser och regeringens nedskärningar, men också om den nordiska välfärdsstaten och Europas plats i en värld som håller på att förändras. Korkman slår först fast att Finland behöver få bättre ordning på de offentliga finanserna. Anpassningen borde enligt honom bestå av både nedskärningar och skattehöjningar.
– Sedan har vi den här frågan om nedskärningarna. Vem drabbas?
Sociala utgifter är en stor del av de offentliga utgifterna. När staten skär i dem är det svårt att undvika att också människor med små inkomster drabbas.
– För folk som lever med små marginaler är det här en källa till ångest och stora problem.
Korkman är kritisk till hur regeringen har utrett de samlade konsekvenserna av nedskärningarna.
– Speciellt om man gör många nedskärningar som drabbar samma medborgargrupper kan den sammanlagda effekten bli väldigt stor. Sådana effekter går att analysera, påpekar han. Det finns både modeller och sakkunskap för att göra det.
– Det kan hända att det har gjorts sådana analyser som jag inte har sett, men jag har en stark känsla av att regeringen inte har bekantat sig med sådana analyser.
Han lyfter särskilt fram barnfamiljer. Men frågan gäller också människor som av andra orsaker har små möjligheter att förbättra sin ekonomi.
Personer med funktionsnedsättning kan ha utgifter som andra inte har. Många har inte heller möjlighet att kompensera högre kostnader eller minskade stöd genom att arbeta mer.
Korkman betonar att han inte är specialist på funktionshinderfrågor och vill därför inte uttala sig om hur enskilda stöd borde utformas. På ett principiellt plan är han däremot tydlig.
– Om vi ska ha en välfärdsstat överhuvudtaget så är en av dess centrala uppgifter att ta hand om de människor som är i den allra svagaste ställningen.
– Det är ett slags lackmustest på samhällsmoralen att man värnar om dessa människor som behöver den hjälp som vi kan bidra med, om vi har den politiska viljan att göra det, fortsätter han.
Han påpekar också att stödet till de mest utsatta grupperna är litet i förhållande till många av statens stora utgiftsposter.
”En totalt felaktig bild”
Ännu skarpare blir Korkman när samtalet kommer in på nedskärningarna i social- och hälsovårdsorganisationernas finansiering.
Han anser att regeringen har visat bristande förståelse för vad organisationerna faktiskt gör. Bilden av organisationsfältet har enligt honom ibland varit närmast demoniserande, med antydningar om att det främst handlar om tidigare politiker med höga löner.
– Kanske du kan hitta någon som man kan kritisera på sådana grunder, men det är en totalt felaktig bild av det här fältet som helhet.
Organisationerna når enligt Korkman människor och situationer där den offentliga sektorn inte alltid har tillräcklig kompetens eller förmåga att agera. Han nämner bland annat människor med psykisk ohälsa, utsatta unga och personer med funktionsnedsättning.
En stor del av verksamheten bygger dessutom på frivilliga insatser. Men frivilligarbete behöver också koordinering, utbildning och andra stödfunktioner.
– Och här handlar det ju om småpengar. Men nu kapar man ganska enorma belopp och inom en mycket kort tid, vilket garanterar att skadorna blir stora och svåra att reparera senare.
Korkman ifrågasätter också om nedskärningarna verkligen sparar pengar på längre sikt.
– Man tittar efter hur många miljoner man kan spara på kort sikt. Men utgiftstrycket på lång sikt kan ju öka.
Han ser samma problem när finansieringen till välfärdsområdena skärs ned snabbt.
– Man kan förstås hindra folk från att få den vård de behöver. Men vad händer sedan senare? Hur mycket ökar kostnaderna på sikt? Det är inte förnuftigt. Det är dålig sparpolitik.
Finland befinner sig inte i en akut kris
Korkman förnekar inte problemet med de offentliga finanserna. Finland har ett strukturellt budgetunderskott som måste åtgärdas.
– Vi är inte i en akut kris vad gäller våra offentliga finanser. Problemet är att vi har ett strukturellt budgetunderskott som vi behöver tackla, men vi har tid att göra det.
Finland har fortfarande ett gott förtroende på finansmarknaden och flera länder i euroområdet har större problem med sina offentliga finanser, påpekar han.
– Det finns ingen anledning för oss att ta till panikåtgärder. Det som vi bör göra är att använda vårt sunda förnuft, begära utredningar och konsekvensanalyser och göra bedömningar.
Målet borde vara åtgärder som verkligen förbättrar de offentliga finanserna på lång sikt.Dit räknar han inte nedskärningarna i tredje sektorn.
Ett återkommande argument för nedskärningar i sociala förmåner är att de ska stärka människors incitament att arbeta.
– Det här kan svårligen gälla för människor med funktionsnedsättning.
Dessutom är arbetslösheten hög. Att minska en arbetslös persons grundskydd skapar inte automatiskt ett arbete att gå till, påpekar Korkman.För personer med funktionsnedsättning som kan arbeta åtminstone deltid ser han ett värde som inte enbart kan mätas i statens inkomster och utgifter.
– Även om det skulle kosta för samhället tror jag att det är väldigt värdefullt om man kan integrera människor med funktionsnedsättning så att de kan delta i arbetslivet.
Korkman betonar att det kan ha ett värde i sig att vara en del av en arbetsgemenskap.
Välfärdsstaten är inte död
Korkman har många gånger hört förutsägelsen att den nordiska välfärdsstaten är på väg att försvinna.
– Jag har många gånger under min livstid hört människor säga att välfärdsstaten är död eller kommer att upphöra att existera inom en nära framtid. Men jag tycker inte att det är sant.
Finland har fortfarande en välfärdsstat som enligt Korkman tål en jämförelse med de andra nordiska länderna.
– Jag tänker inte att slaget är förlorat. Jag tror att den nordiska välfärdsstaten också i Finland fortfarande bör försvaras, för den är värd att försvara och kan försvaras.
Det betyder inte att Finland kan undvika svåra beslut. När de offentliga finanserna ska stärkas kommer människor att drabbas, antingen genom nedskärningar eller genom högre skatter. Därför återkommer Korkman till frågan som löper genom hela samtalet: Vem ska bära bördan?
– Jag tycker inte att man ska sätta hela bördan på de svagaste i samhället.
Korkman har bland annat lyft fram välbeställda pensionärer som en grupp som kunde bära en större del av bördan.
Finland fattar inte sina beslut i ett vakuum. Korkman pekar på hur Asiens betydelse växer och på att länder som Kina, Indien och Brasilien behöver få större inflytande i de internationella institutionerna.
– Det är alldeles fel av EU och USA att bekämpa den trenden. Utan vidare ska Kina, Indien och Brasilien och många andra länder få ett större inflytande.
För Europa blir den ekonomiska utvecklingen viktig. Ett gott liv är mer än en växande bruttonationalprodukt, men ekonomin behövs för att skapa resurser, säger Korkman.
– Ekonomin är ett medel för att få till stånd de resurser vi behöver både för att finansiera det som vi tycker den offentliga sektorn ska göra, att finansiera vårt försvar och att ge oss de varor och tjänster som vi vill konsumera.
Europa behöver också bli bättre på att fatta beslut. Korkman vill se mindre krav på enhällighet inom EU och större möjligheter till majoritetsbeslut, bland annat inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
Ändå beskriver han Europa som en framgång.
– Vi har skapat ett samhälle som alla andra kan vara avundsjuka på.
”Respekt är också en del av välfärden”
Mot slutet av samtalet frågar jag Korkman om det är något han själv tycker är särskilt viktigt att få fram. Han lyfter fram respekt och värdighet som något elementärt för alla människor.
Han pratar också om att stöd inte är allt.
– Det handlar också om att behandla män-niskor med en respekt som gör att de upplever att de har en viss autonomi och att det spelar en roll vad de tycker och tänker. ∙
Text & foto: Piia IIsaho
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete nr. 2, 2026.
