PÅ JOBBET. VI TRÄFFAR PERSONER MED INTRESSANTA UPPDRAG INOM FUNKTIONSHINDERFÄLTET
I tio års tid har Jukka Kumpuvuori och hans juristbyrå som enda aktör i landet behandlat fall med anknytning till rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Kumpuvuoris mål är att hjälpa människor att få den service som de har rätt till och upplysa samhället om att delaktighet är långt mer än flummiga festtal.
Här berättar han om hörnstenarna i sitt arbete.
Monopol på besvär
Byrån fick sin början efter att jag utexaminerats från universitetet och skrev besvär för mig själv och andra. Jag sökte jobb, och alla arbetsplatser skulle ha funnits i Helsingfors. Dit var jag inte sugen på att flytta, jag ville stanna i Åbo. Eftersom det fanns stor efterfrågan på besvär och organisationerna på fältet sysslade inte med sådant bestämde jag mig för att grunda en egen byrå år 2010.
Så småningom blev besvären fler och fler, de kom från alla håll i Finland. I dagsläget är vi två jurister vid byrån som tar hand om besvären och en kommunikationsexpert som sköter marknadsföringen. Vi håller också föreläsningar och publicerar skrivelser om funktionsrätt.
Majoriteten av besvären har anknytning till socialvården. Det handlar bland annat om service för personer med funktionsnedsättning och specialomsorgen, stöd för närståendevård, skolbiträden och skolskjutsar. Därtill har vi haft en del diskrimineringsärenden som gått till förvaltningsdomstolen.
Folkpensionsanstaltens rehabilitering och handikappbidrag är återkommande teman. FPA-besvären sysselsätter i praktiken en hel jurist. Det är nästan som jag borde skicka ett kort till generaldirektören: tack för att ni sysselsätter personer med funktionsnedsättning!
Systemet ändras, lite och ibland
Under coronaepidemin har antalet besvär ökat. När allt stängde förändrades livet för många och det uppstod helt nya problem, som då regeringen i mars i fjol utlyste besöksförbud på boendeenheterna utan att fundera på om det grundar sig i lagen. Människor låstes in och deras närstående låstes ut. Nu i januari konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att besöksförbuden varit olagliga.
Besöksförbudet är således ett exempel på fall där det varit möjligt att åstadkomma förändring genom att föra saken vidare. Men mycket av besvären inom socialservice handlar om individuella fall. Att en person lyckas överklaga betyder inte att en annan person med liknande fall på en annan ort får rätt i sitt ärende.
Därför är det bara att knega på. Jag diskuterade detta nyss då jag höll en Teams-utbildning för närståendevårdarna i Karlebynejden. Det undrades varför saker inte förbättras, utan människor måste kämpa för samma saker i årtionden. Det är sorgligt.
Människor borde klaga mera. Nog förändras systemet efterhand. Folk tror för lätt på myndigheterna. Jag talar ofta om telefonbeslut – exempelvis kan en person ringa upp socialarbetaren och fråga om rätten till stöd för närståendevård, så får man ett nej och nöjer sig med det. Det lönar sig inte.
Att kunna påvisa demokratiproblem
Personer med funktionsnedsättning tas inte på allvar i frågor som berör dem. Det här syns särskilt i diskrimineringsärenden. När man diskuterar tillgänglighet med företag och politiska organisationer är det uppenbart att ingen bryr sig.
Jag har varit aktiv i ärenden som handlar om att man inte kommer in till valevenemang med rullstol. Delaktighet är ju en central del av demokrati, och om inte alla kan vara med har vi ett stort demokratiproblem. Politikerna – demokratins språkrör – fattar inte kopplingen, och jag vet inte hur man skulle få det att gå hem.
Tillgänglighetspratet är just det, bara prat. När jag för något år sedan deltog i en funktionshinderpolitisk temadebatt i riksdagen var alla väldigt vänliga och talade för personer med funktionsnedsättningar. Samtidigt driver jag ett tiotal ärenden där politiker hållit sina valevenemang på otillgängliga platser. Bland annat fick jag själv sitta och dricka valkaffe ute på gården när Sauli Niinistö inför presidentvalet hade sitt valcafé i centrum av Helsingfors i en lokal dit det inte gick att komma med rullstol.
Det är uttryckligen personer med funktionsnedsättning som utsätts för den här typen av diskriminering. Det skulle bli ett stort hallå i media om man portade andra minoriteter från valevenemang. Men när det handlar om personer med funktionsnedsättning väcker det ingen uppmärksamhet. Det betyder att det är allmänt accepterat, även om vi står lika inför lagen.
Jukka Kumpuvuori
- Född 1977.
- Bor i Åbo, gift med Tiina Kumpuvuori.
- Magister i rättsvetenskap från Åbo universitet, offentligt rättsbiträde.
- Driver Lakitoimisto Kumpuvuori som grundades 2010. Byrån behandlar bland annat överklaganden gällande tjänster som tryggas av funktionshinderlagen samt diskrimineringsfall.
Ingen risk för arbetslöshet
När det gäller framtiden ser jag inte att vi skulle vara på väg åt det bättre hållet. Ärligt talat riskerar det att gå mot helvete. Det ekonomiska läget förvärras hela tiden. Det är inte högkonjunktur längre, vilket syns i att kommunerna söker inbesparningar.
Snart förnyas funktionshinderservicelagen. Det innebär att gamla beslut rivs upp och allt görs på nytt. Det kommer i sin tur att leda till massiva mängder besvär.
Så är också social- och hälsovårdsreformen på väg. I bästa fall kan stora vårdenheter åtgärda problem på små orter, där en socialarbetare sköter allt från barnskydd till funktionshinderärenden och enskilda personers attityder kan påverka besluten. Avsikten är att få jämnare kvalitet på besluten, men jag befarar att det leder till fler strikta beslut.
Ingen använder ju de här tjänsterna för skojs skull. På myndighetshåll verkar man ändå anse att folk ansöker för mycket service.
Att det överhuvudtaget formuleras tusentals klagomål om året visar hur absurt systemet är. Det går också åt massor av pengar till att utreda överklaganden. Det är orimligt att det finns en hel byrå specialiserad på det här. Nog skulle vi hellre göra annat. Men det finns ingen risk för att vi blir arbetslösa i det första taget.
Text: Mikaela Remes • Bilder: Studio Auran kuva/Bo Strandén
Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2021.
