Maskot i kommunalpolitiken

| Uppdaterad
Mikael Sjövall är journalist och ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund.
KOLUMN

Jag gjorde min debut i kommunalpolitiken i Helsingfors 2008. Det är ett tag sedan. Partierna var på jakt efter intressanta profiler som skulle garantera en mångfald i kandidatnomineringen. Det talades om behovet av en bukett med blommor i alla färger. Något för var och en enligt tycke och smak, löd den inofficiella strategin som stod inpräntad mellan raderna i valmanifesten. Så även inom SFP.

Jag marknadsfördes som partiets gröna maskot. Som före detta talesperson på Greenpeace var det meningen att jag skulle täppa flykten av väljare till De gröna som var stadens näst största parti. Det rådde ingen större trängsel inom SFP:s gröna falang. Jag fick orera friskt om trängselskatter, Östersjön och klimatfrågan utan att någon ifrågasatte mina funderingar.

Jag skulle appellera till alla miljöaktivister, naturvänner, trädkramare, övervintrade hippies, veganer, cyklister och fredsnissar var det tänkt. Det gick sådär. Jag fick 170 röster och erbjöds en förtroendepost i Helsingfors energis direktion.

Som SFP:s gröna maskot förväntades jag bära hela partiets miljösamvete på mina axlar och damma bort stämplingen av SFP som ett parti för bilister och direktörer.

På samma sätt upplever jag att många personer med funktionsvariationer tvingas in i rollen som maskotar i kommunalpolitiken. De förväntas ofta kompensera frånvaron av politiska målsättningar som gäller funktionshinder och tillgänglighet. Av samma anledning är partiernas fagra utfästelser om mångfald ofta påklistrade.

Hur många partier har mejslat ut en strategi som berör personer med funktionsnedsättning och deras rättigheter? Frågan kvitteras ofta med ett par meningar i partiets riktlinjer om vårdreformen eller social- och hälsovården.

Tyvärr tror jag att valmatematiken spelar sina spratt med oss. Antalet personer med funktionsvariationer är alltför litet för att deras väljarstöd ska ha någon större betydelse när partierna räknar potentiella röster. Av samma orsak trillar till exempel samerna, romerna, judarna och tatarerna mellan stolarna i politiken, vilket osynliggör de frågor som är viktiga för dem. Symbolfrågor kan ge en välkommen fjäder i hatten för ett enskilt parti, men med hjälp av behjärtansvärda symbolfrågor vinner man inte val.

Jag saknar politiker av hädangångne Kalle Könkköläs kaliber som rörde om i den politiska grytan. Han läxade upp andra beslutsfattare när handikappservicelagen eller specialomsorgslagen åsidosattes och var en outtröttlig kämpe för samhällets bortglömda minoriteter. Könkkölä respekterades över partigränserna. Han var definitivt ingen maskot. Än mindre en galjonsfigur.

I det här kommunalvalet är det många ödesfrågor som står på spel för finlandssvenskar med funktionsvariationer. Kårkulla samkommuns framtid som självständig aktör hänger i en skör tråd och de svenska särlösningarna ska stöpas om i den vårdreform som snart blir verklighet. Vi har inte råd att reducera frågor om mänskliga rättigheter till ett valstrategiskt schackspel som utser maskotar.

Mikael Sjövall
skribenten är journalist och ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund.

Artikeln har publicerats i tidningen Funktionsrätt i samarbete 01/2021.

Back to top of page